ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOST
“And one fine morning – So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past.”
F. Scott Fitzgerald
Shovelful after shovelful after shovelful and then, still another shovelful for a so-called brighter future. He digs his way towards a garden, towards plum trees and rabbit cages, towards a green-painted pond with goldfish and maybe a pig. A pig, though, only if need.
The new and second World War leans against him, but he himself stands there in the pit every evening, ploughing himself further and deeper into his own future life. Down into a future basement, towards bathroom, boiler room, smoking corner and food cellar.
The plot had cost its own fair sum to buy, and the building materials for the house itself would not be cheap, hence no other way than to dig out the foundation and the basement on his own.
Right where Henning stands on this warm August evening, an old man would one day sit by the heat of the oil boiler and paint his oils. The more colorful, the better! Because you know, there were so many beautifully coloured oil paints to buy, to mix, to enjoy. The easel would stand there next to the home-painted brown carpenter’s bench with the accompanying heavy black vise and the clutter of tools.
But he did not just fill the white canvases with paintings – on commission based on pretty postcards or according to his own head and wishes – because in his world there was always something to paint over or paste together. Deeds not always appreciated. “Well, now it can be used again, but maybe the glue seam ended up a bit too wide?” or “A light purple bedside table. Is that really appropriate?”
Sometimes a 5-year-old girl – we can call her Anna – would go looking for her grandfather, big and stout, down there in the oil cave and get her own paint to smear pieces of wood with. Turpentine and oil paint would mix with the damp scents of the basement evoking an imaginary future that never came to be but telling the story of a past that was not so bad after all.
When they both grew tired of painting, they would put the brushes away, in old beetroot- and cucumber jars from “Felix – quality that lasts!”. Half filled with water and turpentine, the jars stood lined up on top of the boiler. Then they took the basement stairs up, to secretly snack on peppermint sticks or yellow and orange hard candies, in the shape of orange slices, from the sugar bowl in the dining room set’s mahogany cabinet. And the scent from the interior of the cupboard would follow Anna so many years later. Become mixed with the smell of the oil paint tube, cigar smoke, hair perm liquids and the smell of sheet metal. Just like that.
Or they ventured out into the magical and vast garden. Magical because, in an “Alice in Wonderland” way, it would prove to shrink over the years for Anna. There, they fed the large goldfish in the pond, whose colors mirrored those of the orange hard candies in living room cabinet. Sucking yellow mouths that opened and closed, to take in the dry and smelling fish food, beneath the green stone frog that constantly spat on them. Flower beds with sweet williams, gladioli, and the occasional rose, marigold, or pansy, lined up in military-straight ranks. Kitchen garden, home-grafted pear- and apple trees. Different genes and wills on the same trunk. Just like a family.
White winter evenings, snowmen sneaked up and down the shoveled paths. And over all of this, summer as well as winter, both the old man on the sundial and the flagpole kept their stern guard. The years had come and continued to pass captured by Henning’s box camera with bellows:
”Smile for the camera!”
And Anna, in a pink, thin-striped corduroy suit with trousers extended by a hem trim, featuring the sweetest little cats, so they would last another six months – yes, she smiled. Smiled the way pretty girls with bobbed hair in knee-length dresses or fur-brimmed coats and bell-shaped cloche hats, and young men with rolled-up shirt sleeves had smiled at the same camera, fifty years earlier on another continent. In another life. Or was it the same?
On a completely different August evening, seventeen years before he had grabbed that shovel, down in the pit, for the first time Henning had signed on in New York, as a stoker, to sail home to Sweden. The city’s scrapers had formed their famous skyline but what good did that do? After all, it had gradually disappeared behind him until only miniatures remained. Who would have thought that he would return home again? Certainly not himself. He was after all living, as large as life, inside his dream. His very own and real daydream. Not always shugah-coated, but always fayb’luhs. He loved his American laahhf in this great and uh-may-zin’ country. The land of opportunities and youth.
But the possibilities, and perhaps also his youth and immaturity, had shrunk as the tumor grew larger and larger. In the end, they had collapsed completely when the doctor with the text, “MD Thomas Taylor”, hand-painted on the glass window of the reception door, told him about the cancer he had found in Henning’s groin. Or rather; it was not the illness itself that was the problem, and the root of the evil, and was now demolishing his new life. It was when the cost of treating the aforementioned cancer was pointed out that Henning realized that his op-purtunities wuh clooo-sed. Closed. Shuuuht dooown. Over and out. The cost was insurmountable, completely in spite of and entirely regardless of all these possibilities.
”In-shur-uhns?”
No, of course he didn’t have any, so all that remained was to head back home to good old Sweden for treet-muhnt.
”Nothin’ to worry ’bout, Mr. Holmstrom! The Swedish health care’s most likely just as good! Now, goodbye, my hourly rate’s tickin’, and I do believe yer dollars are runnin’ dry!”
But it was nothing to worry about! He was too young to believe he was going to die and too old to believe in wishful thinking, so he just had to bite the bullet: get home, be treated, and come back. Older brother Albin had hugged him on the gangway and said something along the lines of:
”Hurry back!”
And he had sternly added:
”Remember, Harold has the job at the John Deere factory lined up for you when you get back. But they won’t wait for you forever.”
And so Henning had signed on to the M/S Gripsholm and, deep down in the ship’s belly, had reluctantly shoveled his way home, coal chunk by coal chunk.
Eight years earlier, that same Albin had stood on another pier and welcomed him to Them United States of ‘Merica! Close-knit as they had always been, it was like finding that missing piece of the puzzle in the bottom corner to see each other again. And as the big brother Albin had always been, he had guided Henning in the right direction, gotten him the jobs he did not always appreciate, shown him the views from the rooftops of the skyscrapers, bought the glazed apples and the ferris wheel tickets on Coney Island. Rented sublet apartments on all the numbered streets athwart the avenues, found the girls to stroll with in Central Park. Led him to the, in this country, forbidden but makes-me-speak-so-easy-like-a-Sunday-mornin’-liquor, urged him to the English lessons and sent him customers to tattoo.
They were once again inseparable, and during the two years they had been apart, it turned out that little brother had matured and, in appearance, grown so much like big brother that even their friends now had difficulty telling them apart. They solved the problem easily; Albin always wore a bow tie with his starched, white shirt and Henning always wore a tie.
Henning, by the way, he was no more. Him, he had left behind at home in Sweden with mother. No, Henning Reinhold Holmström was here and now Henry Richard Holmstorm. Perhaps not a better human being but a braver specimen. And stronger! And more handsome! This wonderful country that amplifies everything that is best in you and makes you dare to believe. Believe that life offers chances that are yours to take and realize.
”Well now, did y’all get them lemons? Honey, you just go on ‘head and make yourself some lemonade!”
”Y’all enjoy now, sing-a-long and make yourselves a fortune, ya hear?”
May the best man win.
Not believing you were something was a sin, and Henning loved it! Loved that it was perfectly okay to beat your own drum. Hard. To make as much music, or for that matter also noise, as you desired in that given moment. Every road was open; nothing was difficult or impossible. Regardless of title, wealth or occupation no one seemed to scrape their foot in deference to those in power. Did the folks back home in Sweden not know that it was the Roooaaar-in’ Twen-tees? That everything was wide open, the war far away and that their entire loooo-strus future lay right ahead of them?
And since the suit makes the man, the two brothers dressed accordingly. Exquisite grooming and fine cashmere were the order of the day. Long, stylish ooooh-ver-coooaaats. A snap and a confident tilt in their felt hats. Straw hat with a wide black band in summer. And yes, well, he had to admit that both of them were quite the hit with the ladies.
But then came that fall when the pain beneath his hip could no longer be ignored. It was hard to stand and work. It was difficult to sit during the resumed English lessons. Not even drawing could help him suppress and push the pain aside anymore. Eventually, he had to realize that he needed to see a doctor. Once there, and after the X-ray, he initially hardly could believe what he heard. Cancer. Henning was only 29, a year older than the century. You did not get cancer at that age, did you? And then, once he had accepted that he was indeed ill and in need of serious treatment, the realization that he could not get it here in his new homeland. Not because it did not exist, not because it was inadequate. On the contrary, there was probably nowhere better in the world, but he could not afford it. This country, this wondaaah-ful mistress, that had made him feel like he was “on top of the world, y’all” had betrayed him. She no longer wanted him.
”You cain’t pay, sugar? Well, honey, y’all know where that door’s at.”
Jeezy creezy. And so there he lay, in his narrow bunk, on the boat on his way home.
At home and a few months of going in and out of the hospital had passed in a haze of tedium that had reached immeasurable heights. The stillness, the illness, the grey Scanian winter. The mud on the fields outside the train windows, back and forth to the hospital in Lund.
In truth, he had not been in any real distress or suffered, since both his mother and sister had taken good care of him. But all that weary tedium and ennui that had lived inside him before he signed on in Gothenburg as a cabin boy that April day in ’20, had returned with all its might.
And then, not long after he had recovered, he found himself working at the factory. No problem, he told himself. Just work for a few months, to get some money for the initial period of living expenses, after returning to the United States. No big deal.
One day, he had mentally woken up right there, in the factory’s unloading hall, and realized that he had no idea how he had ended up in that place. Someone had tricked him, he was sure of it. How else could all these months have just slipped by? He was supposed to go back to his American dream. Find himself on site at the biiiiig John Deer plant in Des Moines, Illinois, United States. Harold, the second cousin must be so disappointed with him.
But he had found it difficult and struggled to find it again, that dream. Just as that day always comes when you, without passion or regret, can throw away the love letters from an old boyfriend the dream no longer seemed to exist. It hid and every time he turned a new corner, certain that there, there it would be, then poof, it was gone again.
So, he had reconnected with old friends and even older habits. He was influenced by Albin, who warned in his letters that the crash in the stock market, which had sent its shockwaves all the way up to the cold North, had had a greater impact than anyone could have foreseen and predicted. Albin wrote about what he read about in the American newspapers. About young and old men alike standing in long morning queues, in mostly vain attempts to get a job for the day. Their children and grandchildren in soup kitchens by evening, and farmers in the Midwest who apparently were leaving their homes and farms, where generations before them had lived their quiet lives. They packed their bags in hopes of surviving on orange picking in a warm but inhospitable California. The slogan had changed, and the open attitude was about to close:
”Stay where you are, we need the jobs ourselves!”
At home in The Swedish Safety, Henning found it hard time to believe. Surely a country’s development and progress cannot turn around like that, from one day to the next? He was hard to convince as always, but there was nothing to be done about it. But then he had met Annie and so the changed fate he warmly believed in, fatalist as he was in his heart, suddenly did not feel so frightening.
Annie was eleven years younger and came to him with her curiosity and newly discovered joy for the life that was to come. The very same lively and vibrant driving force that, in him, had led to self-imposed exile and a pursuit of adventure. But with her, it found other outlets. Family, children, home. And yes, perhaps it was time for that?
Then in the end, also Albin came home. Admittedly, he had not really had a hard time getting a job in the United States. There was always in need of pastry- and confectionary skills, but it became empty when Henning left and that loneliness drove him home as well. And it drove him straight into the arms of Annie’s sister, Iris. Reddish, freckled and easy-going but not at all easily digested. She could take charge, and she had taken charge of Albin with all her might, lock stock and barrel.
In the spirits of the extreme, one could, perhaps, say that it went when this constant, tightly knit and enchanted bond between the brothers – which of course had rekindled when Albin returned home – led to the brilliant idea of marrying their wives’, somewhat hopeless brother to their own sister. The ultimate outpost of fraternization. She was gifted a razor-sharp tongue, bow-legged as few others were she, and he was too kind for his own good. No sooner said than done, wedding next. Let’s keep it in the family, now! Or perhaps, if also this was an attempt to create a stronger status quo?
And so, the future was somehow a fact. Henning was here and now, in the midst of life and too busy to even have the strength to look beyond it. Did he miss something else? The excitement? The grandeur of the vast Midwestern plains? He did not know. This, this was comfortable, there was no denying that. Security, whether ostensibly alleged, imagined or real, tends to be just that. Come out of stagnation, age-determined, burdened by fatigue or perhaps simply a personal choice, it does not really matter. Comfortable.
“Lean back, dear brother.”
”No, not quite so much, you have a family to provide for, a house to build, a community to satisfy.”
Annie, beloved Annie. Sweet and kind but, like all the Rosén sisters, ever a pushover. Sure, she might have become a tiny bit scared, that night at the dance pavilion in Tyllsta when he, the tall and handsome of the Holmström brothers, the American explorers, had asked her to dance. Rumors had it they had grown rich over there, and it was not hard to believe when you saw Henning walking across the square on weekends in his well-tailored suit. Not even Attorney Penser was that sharply dressed.
But the fear had given way the following evening when they took the short walk between Trollsjön and Trollberget. He was easy to talk to and funny. They had run up the little labyrinthine hill, and from there he had followed her home.
By the time Annie eventually and gradually realized that the possible riches were empty gossip because behind the ornament of the woolen coat there was no thick wallet, well, then she was already in love. But it did not matter. She came from nothing and nothing was what she needed as long as she was with him, the still almost young American explorer.
By America itself, she was, though, not particularly interested. Annie had only sweet peas in her flower bouquet the day they got married. That was what she cared about. The small things in life, the children, how the new apartment would turn out. How she would be able to afford good fabric of high quality for the girls’ spring coats. What more could one ask of life?
Annie knew that Henning demanded so much more; inspired as he was by a world she had never seen. So much more than she could give him. A radiant life, the life he might have had in that country that, in the end, did not want him. As for that part, he now had to live off his dreams. Off his stories of rich men smoking cigars in the innermost lounges of the golf clubs, of cheerful jazz girls in the bar scene, of elevators that reached so many more floors than Annie could even imagine. He had his hundreds of photos to look at, most often with Albin or himself as happy models, in front of monuments, in cafés or gazing out over the rooftops of that big city, which Annie with her Swedish tongue, called Nev Jork.
He still had the camera, but now he photographed the three children. The notebooks he, in America, had filled with drawings and tattoo sketches remained too, although she realized that he had less and less time to take them out. Work and the extra hours as a firefighter demanded their share, and so did she and the children. But they were in good spirits. They were probably even happy; she could sometimes allow herself to think. But sure, ever so often, he would grumble and call their small town “the town that God forgot” and on some weekend when he, or someone else, had stirred the bottle a bit too much, Annie could sense that thoughts of another life, that could have been his, were lingering. Like the fumes from the aquavit, faint, faint, barely there, but like sharp tingles of something that never came to be. Something that was interupted before it had even properly begun.
Sometimes a letter would arrive from Harold and his wife over there. Then Henning would beam along with the American phrases and expressions that his second cousin resorted to when Swedish was not sufficient. Words that Annie did not fully understand.
Another language. He had a second language that she did not share. And in that language lay so much more than hard-to-pronounce consonants and soft vowels. Memories she was not a part of, outdated but not completely forgotten desires. Yet, to her surprise, she usually realized that it was her problem, not his. Henning, for the most part, did not seem to miss anything. He seemed content with the life she had helped give him, and he never complained. Fond of the children he was, and at work down in the coal cellar; where the responsibility for the boiler was his, just like at sea; he had become a kind of father confessor. A wise and kind person to go to when life’s paths were not quite as neatly raked as you might have thought and wished for. Annie could not quite understand that either. What was it he had to offer? The confidences these souls placed in him. Did they find comfort in his voice? Strength in his advice? After all, despite a few years on other soil, albeit grander and more remarkable, he was just an ordinary man. Her man. But maybe that was the whole secret?
Life was meant to be fun! Henning had always believed that. But this particular evening he may not quite be able to reconcile and connect that outlook and attitude with the digging he is doing. Mostly, he feels dirty and a bit miserable. But it will turn out fine. Things will be better. The apartment they have in the White-Malmö-building, nicknamed after more stately and grander houses in the big city, is admittedly spacious and lovely, but the freedom will be greater here. The three children, Mildred, Millicent and Henry with their strong, fine American names, will become teenagers and adults here. He will create his garden. Maybe find the time and peace to take up drawing again?
About those names. Yes, Annie had been angry and thoroughly annoyed when he had suggested names three times in a row. And he had been intransigent, he knew that himself. He had probably even been a little cruel, bulldozing her suggestions.
”But that’s what children are called these days! What you’re suggesting is too hard to spell!”
”Well, then the damn priest and the schoolteacher will have to take a course in English, won’t they!”
But then, when the unexpected fourth child, their sweet afterthought, this little doll, came along so many years later he had given in. Vivi-Ann, honorable and Swedish. Or was it? People and things can be interpreted in such different ways. Vivian?
Henning knows that Annie gets angry when he tries to “make himself important”. But if no one else does it for you, then who is supposed to lift your person just a bit above the ground? The foreman at the factory? Hardly.
But all this striving to take everything a step further, than what is considered normal, goes entirely against his fatalistic way of looking at life. Everything is predetermined, everything laid out. Feel free to strive but do not think that you are in control. Work your whole life, most often in the sweat of someone else’s brow, but do not think you can influence anything. Resign yourself, human, to the choices you are given.
Still, it does not quite work for him think that way. It is Henning’s willfulness that causes problems. After all, he also believes that you are “the blacksmith of your own luck” and how do you fit that into a philosophy of life built on fate? It is at odds with it, he realizes that, but since there is no God, then surely one has to put fuel in one’s own furnace of destiny. At least a little? Or… Maybe not. Maybe fate really is a self-governing force that you have no power over.
Because certainly, he did not steer himself home of his own accord? No, it was something else that made him return.
Return. Meet Annie and have those children with the English-sounding names. And, maybe not so suddenly but nevertheless, find himself on a former field patch called number 5. Standing in a not yet fully excavated pit full of gravel and stone. A pit he has dug for himself. Or has he?
©SlowClapStories
Evigt ägs blott det du mist
Kapitel III: Morfar H, Amerikafararen
“And one fine morning – So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past.”
F. Scott Fitzgerald
Han tar spadtag, på spadtag, på spadtag mot en så kallad ljusnande framtid. Han gräver sig fram mot en trädgård, mot plommonträd och kaninburar, mot grönmålad guldfiskdamm och kanske en gris. Fast gris, bara vid behov.
Det nya och andra världskriget lutar sig mot honom men själv står han där i gropen varje kväll och plöjer sig längre och djupare ner i sitt eget kommande liv. Ner i en framtida källare, mot badrum, pannrum, rökhörna och matkällare.
Tomten hade kostat sitt att köpa, byggnadsmaterialet till själva huset skulle inte bli billigt så det blev till att gräva ut grunden själv.
Just där Henning står denna varma augustikväll skulle en gammal man en dag sitta vid oljepannans värme och måla sina oljor. Ju färggladare desto bättre! Det fanns ju så många oljefärger att köpa, att blanda, att njuta av. Staffliet skulle stå där sidan om den hemmålade bruna snickarbänken med det tillhörande tunga svarta skruvstädet och verktygsröran.
Men inte bara tavlor målade han, på beställning utifrån granna vykort eller efter eget huvud, för i hans värld fanns alltid något att måla över eller klistra ihop – inte alltid uppskattat. ”Jo, nu går den ju att använda igen men limkanten blev kanske lite väl bred?” eller ”Ett ljuslila nattygsbord. Är det så passande?”
Ibland skulle en 5-årig flicka, vi kan kalla henne Anna, leta upp sin morfar, stor och tjock, där nere i oljegrottan och få egen färg att kladda på träbitar med. Terpentin och oljefärg blandades med källarens fuktiga dofter och skulle påminna om en tänkt framtid som aldrig blev men berätta om ett förflutet som inte var så dumt ändå.
När de båda tröttnat på målandet skulle de sätta penslarna ifrån sig, i gamla sylt- och gurkburkar från ”Felix – kvalité som står sig!”. De var halvfyllda med vatten och terpentin och stod uppradade ovanpå pannan. Sedan tog de källartrappan upp för att smygäta polkagrisar eller hårda gula och orange apelsinkarameller ur sockerskålen i matsalsmöblemangets mahognyskåp. Och doften från skåpets inre skulle följa Anna så många år senare. Blandas med oljetubens, cigarr-rök, permanentvätskor och doften av plåt. Bara så.
Eller så begav de sig ut i den magiska och enorma trädgården. Magisk eftersom den skulle visa sig ha en förmåga att på ett ”Alice-i-Underlandet”-sätt krympa med åren för Anna. Där matade de, de stora guldfiskarna som delade sina färger med apelsinkaramellerna, i dammen. Sugande gula munnar som öppnades och stängdes, för att få i sig det torra luktande fiskfodret, under den gröna stengrodan som ständigt spottade på dem. Planteringar med borstnejlikor, gladiolus och enstaka rosor, tagetes eller penséer i militär-raka led. Köksträdgård, hemstympade päron- och äppleträd. Olika gener och viljor på samma stam. Precis som en familj.
Vita vinterkvällar smög snögubbar upp och ner för de skottade gångarna. Och över allt detta, sommar som vinter, höll både gubben på soluret och flaggstången sin stränga vakt. Åren hade kommit och de fortsatte att gå och återgavs av Hennings lådkamera med bälg:
– Le åt kameran!
Och Anna, i rosa smalrandig manchesterdräkt där byxorna var förlängda med kantband med de allra sötaste katter så att det kunde vara ett halvår till, ja, hon log. Log så som söta flickor med bobbat hår i knäkorta klänningar eller pälsbrämade kappor och klockade hattar och unga män med uppkavlade skjortärmar hade lett åt samma kamera, femtio år tidigare på en annan kontinent. I ett annat liv. Eller var det samma?
En helt annorlunda augustikväll, tolv år innan han hade greppat den där spaden för första gången, hade Henning mönstrat på i New York, som eldare, för att fara hem till Sverige. Stadens skrapor hade bildat sin berömda skyline men vad hjälpte det? Den hade trots allt försvunnit bakom honom successivt tills bara miniatyrer återstod. Vem hade kunnat tro att han skulle bege sig hem igen? Inte han själv i alla fall. Han befann sig ju livs levande i sin dröm. Sin helt egna och verkliga dagdröm. Inte alltid sugar-coated men hela tiden fabulous. Han älskade sitt amerikanska life i detta stora och amazing land. Möjligheternas och ungdomens land.
Men möjligheterna, och kanske även hans ungdom och omogenhet, hade krympt i takt med att tumören växt sig större och större. Till sist hade de störtat samman helt när läkaren med texten, ”MD Thomas Taylor”, handmålat på mottagningsdörrens glasfönster, berättat om den cancer som han funnit i Hennings ljumske. Eller rättare sagt; det var inte sjukdomen i sig som var problemet och roten till det onda och som nu raserade hans nya liv. Det var när kostnaden för behandling av nämnda cancer påtalats som Henning insåg att hans opportunities var closed. Closed. Shut down. Over and out. Kostnaden var oöverstiglig, fullkomligt på trots mot och alldeles oavsett alla dessa möjligheter.
– Insurance?
Nej, det hade han naturligtvis ingen så då återstod bara att ta sig hem till gamla Svedala för treatment.
– Nothing att worry about, mr Holmstorm! Den Swedish health care är säkert bra den också! Nu goodbye, min timtaxa tickar på och jag tror minsann era dollars are running dry!
Men det var ingen fara! Han var för ung för att tro att han skulle dö och för gammal för att tro på önskedrömmar så det var bara att bita i det sura äpplet; ta sig hem, bli behandlad och ta sig tillbaka. Storebror, Albin, hade kramat om honom på landgången och sagt något i stil med:
– Skynda dig tillbaka! Och han hade strängt fortsatt:
– Tänk på att Harold har jobbet på John Deer-fabriken ordnat när du kommer tillbaka. Men de väntar inte på dig hur länge som helst.
Och så hade Henning mönstrat på M/S Gripsholm och långt där ner i skeppets inre motvilligt skottat sig hemåt kolbit för kolbit.
Åtta år tidigare hade samme Albin stått på en annan kaj och hälsat honom välkommen till United States of America! Oskiljaktiga som de alltid varit, var det som att hitta den där saknade pusselbiten längst ner i hörnet att ses igen. Och som den storebror Albin alltid var hade han guidat Henning rätt, skaffat honom jobben han inte alltid uppskattade, visat vyerna från skyskrapornas tak, köpt de glaserade äpplena och ferris wheel-biljetterna på Coney Island. Hyrt andrahandslägenheter på alla de numrerade gatorna på tvärs mot avenyerna, hittat flickorna att promenera med i Central Park. Lett honom till den, i detta land förbjudna men, makes-me-speak-so-easy- spriten, uppmanat till lektionerna i engelska och skickat honom kunder att tatuera.
De var återigen oskiljaktiga och under de två år de hade varit åtskilda visade det sig att lillebror mognat och till utseendet blivit så lik storebror att till och med deras vänner nu hade svårt att skilja dem åt. De löste problemet enkelt; Albin bar alltid fluga till sin stärkta, vita skjorta och Henning alltid slips.
Henning förresten, han fanns inte längre. Honom hade han lämnat hemma hos mor i Sverige. Nej, Henning Reinhold Holmström var här och nu Henry Richard Holmstorm. Kanske inte en bättre människa men ett modigare exemplar. Och starkare! Och snyggare! Detta underbara land som förstärker allt det som är bäst hos en och som får en att våga tro. Tro på att livet erbjuder chanser som är ens egna att ta och förverkliga.
– Did you get lemons? Well, honey then make lemonade!
– Enjoy, sing-a-long and make a fortune!
Må bäste man vinna.
Att inte tro att man var något var en synd och Henning älskade det! Älskade att det var helt okej att slå hårt på sin egen trumma. Göra så mycket musik, eller för den delen även oväsende, man nu önskade för stunden. Alla vägar var öppna, inget var svårt eller omöjligt. Oavsett titel, rikedom eller arbete så tycktes ingen skrapa med foten för överheten. Visste inte de hemma i Sverige att det var de roaring twenties? Att allt var vidöppet, kriget långt borta och att hela deras lustrous framtid låg rakt framför dem?
Och eftersom kostymen gör mannen klädde sig de båda bröderna därefter. Välvård och god cashmere var ordet för dagen. Långa och snygga overcoats och spänst i filthattarna. Halmhatt med brett svart band på sommaren. Ja, jo, han fick ju erkänna att de båda gick hem hos damerna.
Men så kom den där hösten då värken under höften inte längre gick att bortse ifrån. Det var svårt att stå och jobba. Det var svårt att sitta under de återupptagna lektionerna i engelska. Inte ens tecknandet kunde längre få honom att förtränga det onda. Till sist hade han fått inse att han behövde gå till en läkare. Väl där och efter röntgen kunde han först inte tro vad han hörde. Cancer. Henning var bara 29, ett år äldre än seklet. Inte fick man kräfta vid den åldern? Och sedan, när han väl accepterat att han faktiskt var sjuk och krävde seriös behandling, insikten att han inte kunde få den här i det nya hemlandet. Inte för att den inte fanns, inte för att den var bristfällig. Tvärtom, bättre fanns antagligen ingenstans i världen men han hade inte råd. Detta land, denna wonderful älskarinna, som hade fått honom att känna sig som top of the world, hade förrått honom. Hon ville inte ha honom längre.
– You can’t pay? Well, honey you know where the door is.
Jeezy creezy. Och där låg han därför i sin smala brits på båten på väg hem.
Hemma och några månader in och ut på sjukhus hade passerat i form av en tristess som hade nått icke mätbara höjder. Lugnet, sjukdomen, den grå Skåne-vintern. Leran på åkrarna utanför tågfönsterna fram och tillbaka till lasarettet i Lund.
Egentligen hade det inte gått någon nöd på honom eftersom både mor och syster hade tagit sig väl an honom. Men all den där ledan som funnits hos honom innan han mönstrade på i Göteborg som cabin boy den där aprildagen ’20 hade återvänt med all sin kraft.
Och så, inte långt efter att han blivit återställd fann han sig i jobb på fabriken. Ingen fara intalade han sig själv. Jobba några månader för att få pengar till första tidens uppehälle när han återvände till USA. No big deal.
En dag hade han mentalt vaknat upp, där inne i fabrikens avlastningshall, och insåg att han inte hade en aning om hur han hamnat där. Någon hade lurat honom, det var han säker på. Hur hade annars alla dessa månader bara kunnat passera? Han skulle ju tillbaka till sin amerikanska dröm. Vara på plats på the big John Deer-plant i Des Moines, Illinois, United States. Harold, nästkusinen måste vara så besviken på honom.
Men han hade haft svårt att hitta den igen, den där drömmen. Precis som att den dagen alltid kommer då man utan passion eller ånger kan kasta bort kärleksbreven från en gammal pojkvän, så verkade drömmen inte finnas längre. Den gömde sig och varje gång han passerade en ny hörna och han var säker på att där, där skulle den finnas, så poff, var den borta igen.
Så han hade återknutit kontakten med gamla vänner och ännu äldre vanor. Han påverkades av Albin som i sina brev varnade för att den där kraschen på börsen, som sänt sina svallvågor ända upp i den kalla Nord, hade större verkan än någon kunnat förutse. Albin skrev om det han läste om i de amerikanska dagstidningarna. Om unga liksom gamla män i långa morgonköer i oftast fåfänga försök att få jobb för dagen. Deras barn och barnbarn i soppkök på kvällen och bönder i mellanvästern som tydligen lämnade sina hem och gårdar, där generationer före dem levt sina stilla liv. De packade sina väskor i försök att överleva på apelsinplock i ett varmt men ogästfritt California. Parollen hade förändrats och den öppna attityden var på väg att stängas:
– Stay where you are, vi behöver jobben själva!
Hemma i Svenska Tryggheten hade Henning svårt att tro det. Inte kan väl ett lands utveckling vända så från en dag till en annan? Han var svårövertygad som alltid men det var inget att göra något åt. Men så hade han träffat Annie och då kändes det förändrade öde han så varmt trodde på, fatalist som han var i hjärtat, plötsligen inte så farligt.
Annie var elva år yngre och kom till honom med sin nyfikenhet och nyupptäckta glädje inför det liv som komma skulle. Precis den livliga drivkraft som inom honom hade försatt honom i självvald landsflykt och i en jakt på äventyret. Men hos henne hade den andra utlopp. Familj, barn, hem. Och ja, det var kanske tid för det?
Så till sist kom också Albin hem. Svårt at få jobb hade han visserligen inte haft i USA. Konditorkunskaper var det alltid någon som behövde, men det blev tomt när Henning åkte och den ensamheten drev även honom hem. Och den drev honom rakt i armarna på Annies syster, Iris. Rödlätt, fräknig och lättsam men inte alls lättsmält. Hon kunde ta för sig och av Albin hade hon tagit för sig med hull och hår.
I ytterlighetens tecken, kan man dock, kanske, säga att det gick i när denna ständiga, sammansvetsade förtrollning mellan bröderna – som naturligtvis infunnit sig igen när Albin kom hem – ledde till den lysande idén att gifta ihop sina fruars, en aning hopplöse, bror med deras egen syster. Förbrödringens yttersta udde. Sylvass tunga hade hon, hjulbent som få var hon och för snäll för sitt eget bästa var han. Sagt och gjort, bröllop nästa. Let’s keep it in the family! Eller kanske, om även detta var ett försök att skapa ett starkare status quo?
Och så var framtiden liksom ett faktum. Henning var här och nu, mitt i livet och för upptagen för att ens orka se bortom den. Saknade han något annat? Spänningen? Storslagenheten i viddernas midwest? Han visste inte. Det var bekvämt det här, det skulle man inte förneka. Trygghet, oavsett om den är påstådd, inbillad eller verklig har en tendens att vara det. Kommen ur stagnation, åldersbestämd, trötthetstyngd eller kanske bara självvald det spelar inte så stor roll. Bekvämt. Luta dig tillbaka, käre bror. Nej, inte fullt så mycket, du har en familj att försörja, ett hus att bygga, en omgivning att tillfredsställa.
Annie, älskade Annie. Rar och snäll men, som alla systrarna Rosén, aldrig mesig. Visst, lite rädd hade hon kanske blivit den där kvällen på dansbanan i Tyllsta när han, den långe och stilige av bröderna Holmström, Amerikafararna, hade bjudit upp. Rika hade de visst blivit i Amerika och det var inte svårt att tro när man såg Henning komma gående över torget i sin välskräddade kostym på helgerna. Inte ens advokat Penser var så stiligt klädd.
Men rädslan hade givit vika kvällen efter när de promenerade den korta turen mellan Trollsjön och Trollberget. Han var lättpratad och rolig. De hade sprungit upp för det lilla labyrintberget och därifrån hade han följt henne hem.
När Annie så småningom insett att de eventuella rikedomarna var tomt skvaller eftersom det bakom yllerockens prydnad inte fanns någon tjock plånbok ja, då var hon redan förälskad. Men det gjorde inget. Hon kom från inget och inget var vad hon behövde, så länge hon var med honom den fortfarande nästan unge Amerikafararen.
Av Amerika i sig var hon dock inte speciellt intresserad. Annie hade endast luktärter i blombuketten den dagen de gifte sig. Det var vad hon var intresserad av. Det lilla i livet, barnen, hur den nya lägenheten skulle bli. Hur hon skulle få råd med bra tyg av hög kvalité till flickornas vårkappor. Vad mer kunde man begära av livet?
Annie visste att Henning begärde så mycket mer; inspirerad som han var av en värld hon aldrig sett. Så mycket mer än vad hon kunde ge honom. Ett strålande liv, det liv han kunde ha fått i det där landet som i slutändan inte ville ha honom. Vad gällde den biten fick han nu leva på sina drömmar. På sina berättelser om rika män rökandes cigarrer i golfklubbarnas innersta salonger, om glada jazzflickor i barsvängen, om hissar som nådde så många fler våningar upp än Annie ens kunde föreställa sig. Han fick titta på alla sina hundratals foton, oftast med Albin eller honom själv som glada modeller, framför monument, på caféer eller spejandes ut över takåsarna i den där stora staden som kallades Nev Jork.
Kameran hade han kvar men nu fotograferade han de tre barnen. Anteckningsböckerna som han i Amerika fyllt med teckningar och tatueringsbilder likaså, även om hon insåg att han alltmer sällan hade tid att ta fram dem. Arbetet och extrajobb som brandvakt krävde sitt och så gjorde även hon och barnen. Men de var glada. De var nog till och med lyckliga kunde hon ibland tillåta sig att tänka. Men visst, allt som oftast kallade han irriterat deras småstad för “staden som Gud glömde” och någon helg ibland när han, eller någon annan, hetsat flaskan lite för väl kunde Annie ana sig till att tankar om ett annat liv som kunde ha blivit hans fanns där. Som ångorna från brännvinet, svaga, svaga, knappt där, men som vassa ilningar av något som aldrig blev. Som avbröts innan det ens riktigt hade börjat.
Ibland kom det ett brev från Harold och hans fru där borta. Då strålande Henning i kapp med de amerikanska formuleringar som nästkusinen tog till när svenskan inte räckte till. Ord som Annie inte helt förstod.
Ett annat språk. Han hade ett andra språk som hon inte delade. Och i det språket låg så mycket mer än svåruttalade konsonanter och mjuka vokaler. Minnen hon inte var en del av, förlegade men inte helt bortglömda önskningar. Men till hennes förvåning insåg hon oftast att det var hennes problem, inte hans. Henning tycktes för det mesta inte sakna något. Han tycktes tillfreds med det liv hon varit med att ge honom och han klagade aldrig. Glad i barnen var han och på arbetet nere i kolkällaren; där ansvaret för pannan var hans precis som på havet; hade han blivit en slags biktfader. En klok och snäll person att gå till när gångarna i livet inte var fullt så välkrattade som man kanske trott och önskat. Annie förstod sig inte riktigt på det heller. Vad var det han hade att ge? Förtroendena dessa själar gav honom. De fann tröst i hans röst? Styrka i hans råd? Trots några år på annan, om än större och mer märkvärdig mark, var han ju bara en vanlig man. Hennes man. Men kanske var just det hela hemligheten?
Livet skulle vara kul! Det hade Henning alltid tyckt. Men just denna kväll kanske han inte helt kan förena och koppla ihop den synen och attityden med det grävande han håller på med. Han känner sig mest smutsig och lite eländig. Men det skall bli bra. Det skall bli bättre.
Lägenheten de har i Vita Malmö-huset, med smeknamn efter ståtligare hus i storstan, är visserligen stor och fin men friheten skall bli större här. De tre barnen, Mildred, Millicent och Henry med sina starka, fina amerikanska namn skall bli tonåringar och vuxna här. Han skall anlägga sin trädgård. Kanske få tid och ro att ta upp tecknandet igen?
De där namnen. Ja, Annie hade varit arg och rejält irriterad när han tre gånger i rad kommit med förslag på namn. Och han hade varit oförsonlig, det visste han själv. Till och med lite grym hade han nog varit när han körde över hennes förslag.
– Men så heter barn i dag! Det du föreslår är för svårstavat!
– Ja, men då får väl prästfan eller skolläraren ta en kurs i engelska, då!
Fast när sladdbarnet sedan dök upp så många år senare, denna lilla docka, så hade han givit med sig. Vivi-Ann, hederligt och svenskt. Eller var det? Människor och ting kan ju utläsas på så olika vis. Vivian?
Henning vet att Annie blir sur när han skall göra sig ”märkvärdig”. Men om ingen annan gör det åt en, vem skall då lyfta ens person en bit över marken? Förmannen på fabriken? Nej, knappast.
Men all denna strävan att ta allt ett steg längre, än vad som anses vara normalt, går ju helt emot hans fatalistiska sätt att se på livet. Allt är bestämt, allt är tillrättalagt. Sträva gärna men tro inte att du styr. Arbeta på hela livet, oftast i någon annans anletes svett, men tro inte att du kan påverka. Finn dig människa, i de val du får dig givna.
Ändå fungerar det inte riktigt för honom att tänka så. Det är Hennings egensinnighet som ställer till problem. Han anser ju också att man är ”sin egen lyckas smed” och hur får man in det i en livsåskådning byggd på ödet? Det går stick i stäv mot den, det inser han, men eftersom det inte finns någon Gud så får man väl själv lägga bränsle i sitt eget ödes ugn. Åtminstone lite? Eller… Kanske inte. Kanske är verkligen ödet en självstyrande kraft som du inte rår på.
För inte styrde han sig hemåt självmant? Nej, det var något annat som fick honom att återvända.
Återvända. Träffa Annie och få barnen med de engelskt klingande namnen. Och, kanske inte så plötsligt men trots allt, finna sig själv på en före detta åkerlapp kallad nummer 5. Ståendes i en ännu inte fullt utgrävd grop full av grus och sten. En grop han har grävt åt sig själv. Eller har han?
©SlowClapStories
Slow Clap Stories 