ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOST
“When the beating of your heart
Echoes the beating of the drums
There is a life about to start
When tomorrow comes!”
Alain Boubil/Herbert Kretzmer
1900s, you forgotten decade, what shaped your subjects? What did they want? What did they dream of? Pieces of gold? Rest? If so, what battles were at hand? Quite a few is the simple, and frankly deliberately and with full meaning simplified, answer. The final part of the 19th century had created a pent-up need and a longing for freedom and better living conditions among the many souls and hungry stomachs across the world.
In the wider, greater world we see the first Russian revolution of 1905. Having begun as a popular uprising against Tsar Nicholas II already in 1904, it one year later had exploded.
At our home front, in the medium-sized to tiny world we are working on the “Norwegian question” and early autumn 1905, the Swedish government – after an escalating and volatile situation where Norway, on September 13th, had mobilized and the Swedish navy lays ready and battle–prepared off Bohuslän – makes the decision to dissolve the Swedish-Norwegian union. The Swedish Social Democracy had worked consistently, all along, against the war agitation.
This year of our Lord 1905 and the years that follow are full of tensions. Riots break out in Stockholm when sanitation workers go on strike, but positives also emerge such as when a workshop conflict leads to the recognition of the right to association to be recognized and a collective agreement with minimum wages to be drawn up. The Staaff government’s suffrage proposal falls in 1906, working-class families are evicted in Mackmyra and the legislation against anti-militarist propaganda is tightened, resulting in the government’s resignation. The anarchists Hinke Bergengren and Carl Schröder are suspended by the Social Democratic Workers’ Party, only to be ultimately expelled in 1908…
… and then we arrive at the year 1907, where our story makes a stopover and briefly settles. Chronologically, it claims to start there, but Agnes would have strongly objected to that.
Be that as it may… The peacefulness of Ascension Day is broken by strikebreaker riots and other political protests in Ådalen and mix with the death of Oscar II and Gustav V’s accession to the throne in the grand, fine Capital City. In for this particular story’s very local part of the world, namely Scania, farmworker strikes break out. And in the innermost part of the tale, the very core, let’s call it the microcosm or simply the smoke-filled beer cafés of Malmö, angry young men with ambitions, demands, and dangerous desires for rights and equality gather to change the world. Even, if only on the bottom line of their own bankbooks. It is about one or two – according to some accounts, possibly three – of these men that this chapter will deal. Their number is just as confounded and shrouded in the mists of history as their actual goals and motives for their actions.
And yes, we hear you! Those of you who shout 1908. Those who point out that surely “Amalthea” cannot be forgotten? But unfortunately, yes, it can! You will have to find your way to that bombing yourselves. Just as the historical account in the text above is a bit skewed, loose and frayed around the edges, and maybe even factually incorrect in one or two or three places, we stop at Sweden’s only train robbery.
Where? On the Simrishamn line.
When? Have you been listening poorly and not paid attention? 1907, of course.
1907
He leans against the dark wall of the house and lets it support him. He is alone now, and he no longer has to keep up the façade. A façade of certainty and of ‘I-know-what-I’m-doing’. Of, workers of the world unite.
He can let go. Must not start thinking, it is over now. We have fought and triumphed in the fight for justice… and for money, lots of money! No, that is not a way to think, such ugly thoughts. But two birds with one hell of a bang! What is a postilion against all the victims that fell into the graves of the great revolutions?
Big words, noble pretenses but a small, cowardly, greedy man. Axel wants to be a good fighter, but he does not have the energy.
”I want what all of you have!”
Things, objects, glitter and glory. Furniture, signet ring, watch chain and stick pin.
To hell with the revolution.
Radio interview transcription verbatim, 1964
”The pounding on the door intensified. I had secured the heavy latch but the door to the conductor and passenger section was about to arch under their pressure. It was only a matter of time before they broke through and then our lives were at stake. Our freedom!”
“It was then, in fear and the sheer desperation, I threw the revoler up and fired a shot at him. A shot that later turned to have hit the bridge of his nose between the eyes.”
1907
Axel gathers his thoughts, pulls the light and far too thin summer coat tighter around him, and starts walking up the street – the street he knows like the back of his hand. For far too many years, he has walked it up and down in the quest for change or what other fucking nonsense. He does not have to put on an act anymore. The grand words he has learned at the meetings of the Young Socialist movement are no longer needed.
He has done it. The others talk. He has robbed a train. He has shot a man. Three times, he has pulled the trigger and shot. A man. In the face.
He picks up his bunch of keys if only two keys – one for the yard and one for the apartment – make up a bunch and puts it quietly in the yardlock. At least he will not have to wake the old man.
Friberg’s words in his ears:
”The important thing now is to appear normal.”
When father asks tomorrow where he has been, he will say that he has been to a dance in Tyllsta. Father will not react to the fact that there is no dancing at the pavillion in Tyllsta on Mondays. It has been far too long since something like that reached him.
Radio interview transcription verbatim, 1964
”We were afraid of being discovered by the train staff. Then we ran out onto the platform and at the train’s full speed we threw ourselves off from each platform and we landed on the ground a bit scratched up.”
1907
Damn, how scared he had been but in which strange ways adrenaline works. You feel the fear but, like, it does not really affect you. You were in that place to do a thing, and you did. One put the mask on and picked up the revolver. It was so easy.
And now? The future! The money! The real … good… life. He wanted… No, was not allowed to think like that. Must seem normal.
Radio interview transcription verbatim, 1964
”Then we went overland to Sege. We walked with our feet, on my advice, in puddles and ditches as much as possible to mislead any tracking dogs or any decectives that were out.”
1907
We, the great and mighty fine official political organizations, all distance ourselves from the incident and the perpetrators of violence.
We, the power elite, might carry out a revolution, but we do not rob trains.
We, the leaders of society, may shoot parts of entire populations, but we do not harm a simple state railway employee.
Now we all repent, justify ourselves and say:
”The coup is a spur-of-the-moment idea from young wild minds. Not part of revolutionary plans.”
That’s all.
And the society, the power and the uprightness in the form of the judge in the case and also the district court chief at Torna and Bara district court, Gustaf de Maré concludes, rounds off and simply puts an end to the matter after the investigation:
”With this, we hope that this revolution has been nipped in the bud.”
2020
“Revolution? But wait, I thought you said it wasn’t…”
”Silence in the hall, subject!”
Radio interview transcription verbatim, 1964
”As soon as the train arrived in Djurslöv, an alarm was to be sent to the police and postal inspection in Malmö. Which it did.”
2020
Sweden’s only train robbery was carried out on March 18th 1907 between Staffanstorp and Djurslöv on the Simrishamn Line by Axel Fors and Alfred Friberg. They rob the train’s mail car and Fors shoots the postilion on duty, Johan Almén, three times in the face when he resists.
Incredibly, Almén survives the shots but is tormented for the rest of his life by the injuries he was sustained. The three bullets remain in his skull until his death because, with the surgery available of the time, they could not be surgically removed. The bullets also affected his professional life; because the shaking of a train could cause the bullets to dislodge, he could not continue his service with the State Railways.
Three weeks after the crime, Axel Fors is arrested by the police under the leadership of county detective Alfred Svensson. After a few police interrogations, he first confesses and a few days later his accomplice Friberg also makes a confession. In July, both of them are sentenced to life imprisonment with hard labor.
Fors and Friberg shared the loot, SEK 5 360 and 48 öre, with two other accomplices who, however, were not present at the robbery itself. One of them, a lodger in Fors’s home, was sentenced to a “custodial sentence” for receiving stolen goods, while another, more fortunate, soul was acquitted. Another person was allegedly involved in the robbery, according to Fors and Friberg, but escaped abroad. This mysterious stranger returns to Sweden in 1934. 27 years after the crime and two years after the statute of limitations for attempted murder and mail robbery expired.
18 years pass, and first Friberg is pardoned, followed by Fors and they are released. The two young men and the henchmen in the backwaters claimed and tried to defend themselves by saying that the robbery was part of a socialist endeavor. Something the police found hard to believe as Fors, for example, could not resist the temptation, just days after the robbery, to buy a new bicycle which he proudly showed off to his coworkers. Admittedly, the bicycle was red, but the color is hardly to be seen as a symbol of his struggle for socialism or the revolution. Rather a representation for those constant human weaknesses; greed, vanity and the desire to belong, to be allowed to be someone.
—
1925
On September 18th, the day Axel Fors is released from prison in Mariestad, his cousin Annie is 15 years old. On the June day in 1910 when she is born, Fors sits in prison and writes a poem to the newborn child. But since it is not particularly honorable to be related to a boastful, empathy-lacking train robber, the poem is eventually torn to pieces by Annie’s somewhat hot-tempered husband, Henning. Just like that.
©SlowClapStories
Evigt ägs blott det du mist
Kapitel II: Tågrånaren
”When the beating of your heart
Echoes the beating of the drums
There is a life about to start
When tomorrow comes!”
Alain Boubil/Herbert Kretzmer
1900-talet, du bortglömda decennium, vad präglade dina undersåtar? Vad ville de? Vad drömde de om? Penningar? Vila? Om så, vilken strid fanns till hands? En hel del, är det enkla och rent av med full mening förenklade svaret. 1800-talets sista del hade skapat ett uppdämt behov och en önskan om frihet och bättre levnadsvillkor bland mången själ och hungrig mage världen över.
I den stora världen ser vi den första ryska revolutionen 1905. Med en början som en folklig resning mot tsar Nikolaj den andre redan 1904, hade den ett år senare exploderat.
Här hemma i den mellanstora världen arbetar vi med den ”norska frågan” och tidig höst 1905, tar den svenska regeringen – efter en eskalerande och volatil situation där Norge, den 13 september, mobiliserat och den svenska flottan ligger redo och krigsklar vid Bohuslän – beslutet att upplösa den svensk-norska unionen. Den svenska socialdemokratin har hela tiden arbetat emot krigshetsen.
Detta herrens år 1905 och åren som följer är fulla av spänningar. Kravaller utbryter i Stockholm när renhållningen strejkar men även det positiva uppstår, som då en verkstadskonflikt får föreningsrätten att erkännas och ett kollektivavtal med minimilöner att tas fram. Regeringen Staaffs rösträttsförslag faller 1906, arbetarfamiljer vräks i Mackmyra och lagstiftningen skärps mot antimilitaristisk propaganda med regeringens avgång som resultat. Anarkisterna Hinke Bergengren och Carl Schröder suspenderas av det socialdemokratiska arbetarpartiet, för att helt uteslutas 1908…
… och så är vi framme vid året där vår historia mellanlandar, 1907. Kronologiskt påstår den själv sig starta där men det skulle Agnes kraftigt motsatt sig.
Oavsett vad så… Kristi Himmelfärdsdagsfriden bryts av strejkbrytarkravaller och andra politiska protester i Ådalen och blandas med Oscar II död och Gustav V tillträde på tronen i stora fina Hufvudstaden. I den för denna berättelses ytterst lokala del av världen nämligen Skåne, utbryter lantarbetarstrejker. I berättelsens allra innersta, låt oss kalla det mikrokosmos eller helt enkelt malmöitiska inrökta ölcaféer, samlas arga unga män med ambitioner, krav och farliga önskningar om rättigheter och likaberättigande för att förändra världen. Om så bara på sista raden i den egna bankboken. Det är om en eller två – enligt vissa återberättelser möjligtvis tre – av dessa som detta kapitel skall handla. Deras antal är lika konfunderat och dolt i historiens dimma, som deras egentliga mål med och motiv för sitt handlande.
Och jo, vi hör er! Ni som ropar 1908. Ni som påpekar inte kan väl ”Amalthea” glömmas bort? Men visst kan vi det! Det dådet får ni själv googla er fram till. Precis som historiebeskrivningen i ovan text är lite skev, lös i kanterna och kanske rent av felaktig i en punkt eller två eller tre så stannar vi vid Sveriges enda tågrån.
Var? Simrishamnsbanan.
När? Har ni lyssnat dåligt? 1907, så klart.
1907
Han lutar sig mot den mörka husväggen och låter den stötta honom. Han är ensam och han behöver inte längre hålla uppe fasaden. En fasad av säkerhet, av jag-vet-vad-jag-gör. Av, arbetare i alla länder förena eder.
Han kan släppa. Får inte börja fundera, allt är över. Vi har kämpat och segrat i kampen för rättvisa… och för pengar, massor av pengar! Nej, inte tänka så, så fula tankar. Men två flugor och en jäkla smäll! Vad är en postiljon mot alla de offer som föll i de stora revolutionernas gravar?
Stora ord, goda förevändningar men en liten, feg, girig man. Axel vill vara en god kämpe men han orkar inte.
– Jag vill ha det alla ni har!
Saker, ting, glitter och ära. Möbler, klackring, klockkedja och kråsnål.
Åt helvete med revolutionen.
Ordagrann transkription av radiointervju, 1964
– Bultandet i dörren ökade. Jag hade lagt på stora haken men dörren in till konduktören och passageraravdelningen höll på att bågna för deras tryck. Det var bara en tidsfråga innan de bröt sig igenom och då stod ju vårt liv på spel. Vår frihet!
– Det var då som jag i fruktan och de ren desperation kastade jag revolvret opp och sköt med ett skott mot honom. Ett skott som visade sedan ha träffat näsroten mellan ögonen.
1907
Axel samlar tankarna, drar den ljusa och alldeles för tunna sommarrocken närmare om sig och börjar gå gatan, som han känner som sin egen handflata, upp. Allt för många år har han gått den upp och ner i strävan att förändra, eller vilket jävla trams. Han behöver inte spela teater längre. De där stora orden han har lärt på mötena inom ungsocialistiska rörelsen behövs inte längre. Han har gjort det. De andra snackar. Han har rånat ett tåg. Han har skjutit en man. Tre gånger har han skjutit. En man. I ansiktet.
Han tar upp nyckelknippan, om nu två nycklar – en gårdsnyckel och en lägenhetsnyckel – utgör en knippa, och sätter den tyst i gårdslåset. Han slipper i alla fall väcka gubben.
Fribergs ord i öronen:
– Det viktiga nu är att verka naturlig.
När far imorgon frågar var han har varit ska han säga att han varit och dansat i Tyllsta. Far kommer inte att reagera över att man inte dansar i Tyllsta på torsdagar. Det är allt för länge sedan något sådant nådde honom.
Ordagrann transkription av radiointervju, 1964
– Vi var rädda att bli upptäckta av tågpersonalen. Då sprang vi ut på plattformen och under tågets fulla fart kastade vi oss ut från varsin plattform och vi nådde marken lite skrubbade.
1907
Fan, vad rädd han hade varit men så egendomligt det där adrenalinet fungerar. Man kände rädslan men den påverkade liksom inte. Man var där för att göra en grej och det gjorde man. Man satte masken på sig och tog upp revolvern. Det var så lätt.
Och nu? Framtiden! Pengarna! Det riktiga …goda …livet. Han ville ha… Nej, fick inte tänka så. Måste verka naturlig.
Ordagrann transkription av radiointervju, 1964
– Sedan gick vi markledes till Sege. Vi gick med fötterna, på min inrådan i vattenpölar och diken så mycket som möjligt för att vilseleda eventuella spårhundar eller eventuella dektiver som var ute.
1907
Vi, de stora fina officiella politiska organisationerna, tar samtliga stort avstånd från händelsen och våldsmännen. Vi, makteliten, gör eventuellt revolution men vi rånar inte tåg.
Vi, samhällets ledare, skjuter eventuellt delar av hela befolkningar men vi skadar inte en simpel statsbaneanställd. Nu gör vi alla avbön, rättfärdigar oss själva och säger:
– Kuppen är ett hugskott ifrån unga vildhjärnor. Inte ett led i revolutionära planer.
Bara så.
Och samhället, makten och redligheten i form av domaren i målet och tillika häradshövdingen vid Torna och Bara häradsrätt, Gustaf de Maré avslutar, avrundar och sätter enkelt punkt för saken efter rannsakningen:
– Med det här hoppas vi att den här revolutionen kvävts i sin linda.
2020
– Revolution? Men, jag tyckte ni sa att det inte var…
– Tig i salen, undersåte!
Ordagrann transkription av radiointervju, 1964
– Så fort som tåget kom till Djurslöv så skulle larm gå till polis och postinspektion i Malmö. Vilket det också gjorde.
2020
Sveriges enda tågrån utfördes den 18 mars 1907 mellan Staffanstorp och Djurslöv på Simrishamnsbanan av Axel Fors och Alfred Friberg. De rånar tågets postkupé och Fors skjuter den tjänstgörande postiljonen, Johan Almén, tre gånger i ansiktet när han gör motstånd.
Otroligt nog överlever Almén skotten men plågas resten av livet av de skador han åsamkats. De tre kulorna sitter kvar i hans skalle till hans död eftersom de inte kunde, med den tidens kirurgi, opereras bort. Kulorna påverkade även hans yrkesliv; på grund av att ett tågs skakningar skulle kunna leda till att kulorna lossnade kunde han inte fortsätta sin tjänst inom statsbanan.
Tre veckor efter brottet grips Axel Fors av polisen under ledning av länsdetektiven Alfred Svensson. Efter några polisförhör erkänner först han och några dagar senare avlägger även hans medbrottsling Friberg ett erkännande. Båda döms i juli till livstids straffarbete.
Fors och Friberg delade bytet, 5 360 kr och 48 öre, med två andra medbrottslingar som dock inte var med vid själva rånet. Av dessa dömdes en person, en inneboende hos Fors, till ”frihetsstraff” för häleri medan en annan, mer lyckosam, själ frikändes. Ytterligare en person påstods av Fors och Friberg ha varit inblandad men undkom till utlandet. Denne mystiske främling återkommer till Sverige 1934. 27 år efter brottet och två år efter att preskriptionstiden för mordförsök samt postrån gått ut.
18 år passerar och först benådas Friberg och sedan påföljande Fors och de friges. De två ynglingarna och de kumpaner som fanns i bakvattnet hävdade och försökte försvara sig med att rånet var en del i en socialistisk strävan. Något polisen hade svårt att tro på då, till exempel, Fors bara dagar efter rånet inte kunde motstå frestelsen att införskaffa en ny cykel som han stolt visade upp för arbetskamrater. Visserligen var cykeln röd men färgen är nog knappast att se som en symbol för hans kamp för socialismen eller revolutionen. Snarare för dessa ständiga mänskliga svagheter; girighet, fåfänga och önskan att få tillhöra, att få vara någon.
—
1925
Den 18 september, den dag Axel Fors friges från fängelset i Mariestad är hans kusin Annie 15 år. Junidagen 1910 då hon föds sitter Fors i fängelset och skriver en dikt till det nya barnet. Men då det inte är speciellt ärevördigt att vara släkt med en storskrävlande, empatilös tågrånare rivs dikten så småningom till bitar av Annies något hetlevrade make, Henning. Bara så.
©SlowClapStories
Slow Clap Stories 