ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOST”We shall …

ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOST

”We shall never find that lovely
land of might-have-been.
I can never be your king nor
you can be my queen.
Days may pass and years may
pass and seas may lie between
– We shall never find that lovely
land of might-have-been.”
Edward Marsh/ Ivor Novello

“Sign your name
Across my heart
I want you to be my baby ”
Sananda Maitreya

Astonished, she looks from her own hand holding the porcelain cup with coffee, across her mother’s back, to the cold blue spring sky outside the window. Oilcloth on the table and a porcelain saucer on top. A visit to the everyday-life-solace.
“But, of course, you did the right thing! No question about it. Think of the girl! What else could you have done?”
Words to soothe, to patch up whatever little can be patched.

Why was she even here? Why had she come to this kitchen today? To mother? The same mother who had not hesitated to send her away when things started to become too difficult to hide. When it was no longer possible to fool the gossipy neighborhood women. Still, despite the brusque manner and the one-way train ticket to her aunt in Blekinge, it had been okay. In the sandwiches packed for the journey and the small, almost inaudible, whisper “Take care of yourself.” it lay as always; the unfailing.
The same voice had also answered, albeit a bit tired: “Yes, come home then.” when Vilhelmina, with her hand over her mouth so as not to hurt her aunt and uncle’s feelings, whisperingly over the phone asked her mother to let her come home again. After all the letters of crying, all the letters of whining, she had finally dared to ask to borrow the phone. The switchboard operator’s signals had reached all the way home breaking down her mother’s resistance in mere seconds.

By all means, it had not been that bad at her aunt’s. The same farm as at home, the same chores, the same everyday life, but the homesickness was coarse. Perhaps it awakened memories from when the farm burned, and she had been sent to live with the neighbors. She was seven years old. They were kind people, mother and father were close by, but still – to live with strangers. It just was not possible. That is all.
When she finally returned home, with her stomach in the air, it had not been that bad. The looks she received were mostly laconic, as if to say:
”Oh, another one. Well, you’re not the first, and you won’t be the last.”
How on earth had she gotten herself into this mess? Oh, Vilhelmina knew. Unquestionably she had put up some resistance. But what poor resistance. A sugar beet in wet clay soil caused more trouble and made more noise when being pulled out of the ground. They had danced. Danced and fooled around. So very forbidden. Because you are not supposed to behave like that, are you? They had had completely unforgivable fun. And when Vilhelmina felt his slightly cooler lips against her dance warm neck, a seriousness settled over them both and she knew that she had no problem at all with falling. Yes, she was much easier to pick than a beet in a Scanian November sun.

Today she had been past the mailbox at the station. There she had let go. For the second time. An easier surrender this time than the first when she, after four months of closeness, had handed over a small, well-wrapped bundle to the woman from the child welfare board. Today she had just left behind an envelope containing documents. It generated no energy, no warmth. It needed no tenderness.
With the thud at the bottom of the box, she could no longer use the child as a safety valve, a hope, a wish. She had to do what was best for her. Not think about what it meant. Just sign her name at the bottom of the document below the date, April 28, 1928, which said absolutely nothing about the cold spring they had just endured. To sign. Signature. At least she tried to get it nice and legible. And so, she had given her up. No more difficult than that. Dejected.
What would the girl think of her? Think of someone who abandoned her just by a signature on an official, bureaucratic form. But would she even care? Would she eventually look for her or just be indifferent toward someone who so clearly did not want her?
And yes, eventually the girl would search, but not for a long time. Closer in time, however, she would one day, when the children had teased, made fun of her and gossiped, ask her mother:
”Aren’t you my real mother?”
Got an explanation created by truth and with it she moved on. Happy. Safe. Neither more, nor less.

The years had passed and with each passing year the hope in Vilhelmina’s heart had shrunk at the same rate as reality had caught up with her. Hope out of the heart. The sensible into the brain. It was not loss she felt. You cannot miss something you have barely had. Been close to for a too short time. It was something else, a piece that chafed her. It was not in her nature to overdramatize, but in this case the feeling was uncomprehensible. It was foul. Almost wet and maybe bloody. Somewhere deep inside, she felt excavated. As if she had lost flesh in her body and would never be able to heal the hole created by the missing piece.
But neither Karl nor anyone else seemed to understand. The few times they talked about it in the years since they got married, he had been intransigent. Not angry, not pissed off, just serious. Definite. Sometimes Vilhelmina would almost have preferred that he hated. She could understand hatred more than indifference. But it was not for him. Over time, his inability to act, his calm equanimity, would cause her to become whiny and nagging. Constantly urging. Constantly assertive. Nag. But they were not there yet.
”We have two children, not three and no, we can’t raise her or take care of her.”
It was too late. Did she not understand that? Time had run out. And he had married her. Despite everything.
”Surely, I was I clear about the child part?”
No? Well, that would have been implied. Her bastard was not included. All the logical reasoning:
”The girl is better off with her foster parents. They are the ones she sees as her mother and father.”
”Now you really are being selfish, aren’t you? Pull the girl out of her safety zones because you yourself feel a lack. You don’t even know the kid.”

But as mentioned, they rarely spoke about it. Even mentioning her name or bringing up a question related to her was sensitive.
”It’s her birthday today. Do you think she’ll get any presents?”
The responses – “That’s nothing to talk about.” or “Stop nagging!” – eventually made her avoid the subject altogether. But sometimes, she just could not help herself.
That his stance also was due to wounded pride was something Vilhelmina would not even dare to whisper about. Were not he and his children enough?
And then there was the fact that he was quite the catch, her husband. Everyone said so. One of four sons. One got the general store, and three got farms. He could not have had a better start in life. That he actually did not want to deal with her problem – that she kept to herself. She was just grateful that he wanted her as his wife, despite everything. Wanted her and their children. Their two daughters, Lydia and Edit. And Mother was happy. Happy that also her daughter got to embroider wedding-linen.

She had a good life. A bit tiring and sometimes hard, but good. The farm was beautiful, the harvests usually plentiful, the animals many, the children healthy, and her raspberry bushes thriving. Those raspberries. Always something. Always something to keep her hands busy when her thoughts refused to stay in line and wandered down dark, brooding paths and pensive wanderings. Pick, clean, sugar, boil, pour into jar. Pick, clean, sugar, boil, pour into jar.
But now it had not been possible to drag it out any longer. Now, she had been forced to make a decision. And even though the lawyer had said it was her decision, Vilhelmina knew that was not true. The foster parents wanted to adopt. And not just any child, they wanted to adopt her child. Or was it theirs?
Mary was seven years old now. The girls at home, Lydia and Edit, were five and three. The two of them knew who she was. They knew she was their mother. They sensed her frustration when she scolded them for trying to avoid their chores, in a few years escape their homework or simply for being snot-nosed. They read her love, even if it was buried deep inside, difficult to reach. Deep inside her body, where that piece of flesh was missing. But she the other kid; she, Mary, did not even know that Vilhelmina existed. Or did she? Could she sometimes feel the absence of something without knowing what it was she was missing? No, probably not. Just nonsense.

Now, it was signed. Now, she had been sensible and let go. Selfless? By taking on a longing that would now never heal, perhaps given peace to another mother who now finally dared to let go of her gnawing anxiety and her fear of having to give up her child. Now, she truly had a daughter. It said so on paper. Now, she was just hers. Hers!
Vilhelmina finished her coffee, but despite the comfort her mother tried to give, she knew that the peace and the emptiness – which, illogically enough, comes from being filled with something else – she now longed for more than anything else, would never appear. She had thought that perhaps a moment with mother would fill the void since the very act of dropping the letter into the mailbox had not. But for that, the laceration was apparently too big. With the signature, the small hole had grown into a pit. A pit she now had a lifetime to shovel closed.

©SlowClapStories

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel I: Gamlamormor V, den som förlorades

“Sign your name
Across my heart
I want you to be my baby”
Sananda Maitreya

Förbluffat ser hon från sin egen hand som håller om kaffekoppen via moderns rygg till den kallt blå vårhimmeln utanför fönstret. Vaxduk på bordet och kaffefat ovanpå. Besök i vardagens tröst.
– Jo, men så klart du gjort rätt! Fattas bara annat. Tänk på flickan! Vad skulle du annars gjort?
Ord för att lugna, för att lappa det som går att lappa.

Varför var hon alls här? Varför var det hit hon sökt sig just idag? Till mor? Samma mor som inte tvekat att skicka iväg henne när det började bli för svårt att dölja. Inte längre gick att inte låtsas om inför grannkärringarna. Fast trots det bryska sättet, den enkla tågbiljetten till moster i Blekinge, så var det okej. I matsäckens smörgåsar och den lilla, nästan ohörbara, viskningen ”Ta hand om dig.” fanns precis den som alltid; osvikligheten.
Samma röst hade också svarat, om än lite trött: ”Ja, men kom hem då.” när Vilhelmina, med handen över munnen för att inte såra moster och morbror, i telefon viskandes bett mor att få komma hem igen. Efter alla brev med gråt, alla brev med gnäll hade hon till sist vågat be om att få låna telefonen. Växeltelefonistens signaler hade nått hela vägen hem och de hade brutit ner moderns motstånd på några få sekunder.

Visst, det hade inte varit så dumt hos moster. Samma gård som hemma, samma sysslor, samma vardag men hemlängtan var grov. Kanske väckte det minnen till liv från när gården brann och hon blev utackorderad till granngården. Hon var sju år. De var snälla människor, mor och far fanns nära men ändå, att bo hos främmat folk. Det gick inte. Bara så.
När hon väl kom hem med magen i vädret hade det inte varit så farligt. De blickar hon hade fått hade mest lakoniskt sagt henne:
– Jaså, en till. Ja, ja du är inte den första och inte den sista heller.
Hur i hela fridens namn hade hon hamnat i denna soppa? Jo, nog visste Vilhelmina det. Visserligen hade hon gjort visst motstånd. Men vilket dåligt motstånd. En sockerbeta i blöt lerjord åstadkom mer besvär och gav större oljud ifrån sig när den skulle ur jorden. De hade dansat. Dansat och tramsat. Väl så förbjudet. För inte får man väl bete sig så? De hade haft fullkomligt oförlåtligt roligt. Och när Vilhelmina kände hans en aning kallare läppar mot hennes dansvarma nacke lade sig ett allvar över dem båda och hon visste att hon inte hade några problem alls med att falla. Ja, hon var betydligt mer lättplockad än en beta i skånsk novembersol.

Idag hade hon varit förbi postlådan på stationen. Där hade hon släppt taget. För andra gången. Lättare släpp denna gång än det första, då hon efter fyra månaders närhet hade överlämnat ett litet väl inpackat bylte till kvinnan från barnavårdsnämnden. Idag hade hon bara lämnat ifrån sig ett kuvert med papper. Det alstrade ingen energi, ingen värme. Det behövde ingen ömhet.
Med dunsen i lådans botten kunde hon inte längre fortsätta att ha barnet som en säkerhetsventil, ett hopp, en önskan. Måste göra vad som var bäst för henne. Inte tänka på vad det innebar. Bara att sätta sitt namn längst ner på pappret under datumet, 28 april 1928, som ingenting sade om den kalla vår de nyss genomlidit. Skriva på. Namnteckning. Försökte åtminstone få den snygg och läslig. Och så hade hon givit upp henne. Inte svårare än så var det. Uppgiven.
Vad skulle flickan tro om henne? Tro om någon som bara genom ett namn på ett myndighetsark övergav henne. Men skulle hon överhuvudtaget bry sig? Skulle hon så småningom leta eller bara vara likgiltig för någon som så tydligt inte ville ha henne?
Och jo, så småningom skulle flickan leta men tills dess var det länge. Närmare i tiden skulle hon dock en dag, då barnen retats, tramsat och skvallrat, fråga sin mor:
– Är mor inte min mor?
Fick en förklaring skapad av sanning och med den gick hon vidare. Glad. Trygg. Varken mer eller mindre.

Åren hade gått och för varje år hade hoppet i Vilhelminas hjärta krympt i samma takt som verkligheten kommit i kapp henne. Hoppet ut ur hjärtat. Det förståndiga in i hjärnan. Det var inte saknad hon kände. Man kan inte sakna något man knappt haft. Varit nära för kort tid. Det var något annat, en bit som skavde henne. Det var inte hennes natur att överdramatisera men i det här fallet kunde hon inte förstå känslan. Den var äcklig. Nästan blöt och kanske blodig. Någonstans i sitt inre var hon urgröpt. Som om hon blivit av med en del kött i kroppen och aldrig skulle kunna läka ut det hål som den saknade biten skapat.
Men varken Karl eller någon annan tycktes förstå. De få gånger de talade om saken under åren som gått sedan de gift sig hade han varit oförsonlig. Inte arg, inte förbannad, bara allvarlig. Bestämd. Ibland hade Vilhelmina nästan föredragit att han hatat. Hon kunde förstå hat mer än likgiltighet. Men det låg inte för honom. Med tiden skulle hans oförmåga att handla, hans lugna jämnmod få henne att bli gnällig och tjatig. Ständigt uppmanande. Ständigt påstridig. Gnata. Fast där var de inte ännu.
– Vi har två barn, inte tre och nej, vi kan inte uppfostra henne eller ta hand om henne.
Det var för sent. Förstod hon inte det? Tiden hade runnit ifrån. Och han hade ju gift sig med henne. Trots allt.
– Nog var jag tydlig med barnbiten?
Inte? Nåja, det hade varit underförstått. Hennes oäkting ingick inte. Alla de logiska resonemangen:
– Flickan har det bättre hos fosterföräldrarna. Det är dom hon ser som mor och far.
– Nu är du väl ändå självisk. Rycka upp flickan ur trygga banor för att du själv känner saknad. Du känner ju inte ens ungen.

Men som sagt; de pratade sällan om saken. Att ens nämna hennes namn eller yppa en fråga som rörde henne var känsligt. ”Hon fyller år idag. Tror du hon får några paket?” Svaren – ”Det är väl inget att snacka om.” eller ”Vad du tjatar!” – gjorde med tiden automatiskt att hon inte ofta tog upp ämnet. Fast ibland kunde hon inte styra sig.
Att hans hållning även berodde på sårad stolthet skulle Vilhelmina inte ens våga andas om. Räckte inte han och hans barn till?
Han var ett kap, han, hennes man. Det sade alla. En av fyra söner. En fick lanthandel och tre fick gårdar. Kunde inte ha det bättre förspänt. Att han faktiskt inte ville ta hand om hennes problem – det höll hon tyst om. Var glad för att han ville ha henne som fru, trots allt. Ha henne och deras barn. Deras två flickor, Lydia och Edit. Och mor blev glad. Glad över att hennes flicka fick brodera bröllopslinne hon också.

Hon hade det bra. Lite slitigt men bra. Gården var fin, skördarna i regel rikliga, djuren många, barnen friska och hennes hallonbuskar frodiga. De där hallonen. Alltid något. Alltid något att ta sig för när tankarna inte gick i hennes ledband utan förvirrade sig in på dåliga fundersamma irrvägar. Plocka, rensa, sockra, koka, ösa i burk. Plocka, rensa, sockra, koka, ösa i burk.
Men nu hade det inte varit möjligt att dra ut på det längre. Nu hade hon varit tvungen att ta ett beslut. Och även om advokaten sagt att det var hennes beslut så visste Vilhelmina att det inte var sant. Fosterföräldrarna ville adoptera. Och inte adoptera vilket barn som helst, utan just hennes barn. Eller var det deras?
Mary var sju år nu. Flickorna hemma, Lydia och Edit, fem och tre. De två visste vem hon var. De visste att hon var deras mor. Kände av hennes frustration när hon skällde ut dem för att försöka slippa ifrån sina sysslor, om några år undkomma sina läxor eller rent av bara var snutiga. Läste av hennes kärlek även om den var gömd långt därinne och svår att nå. Därinne i kroppen där den där köttbiten saknades. Men hon den andra ungen; hon, Mary, visste inte ens att Vilhelmina fanns. Eller visste hon? Kunde hon ibland känna en saknad av något hon inte visste vad det var hon saknade. Nej, antagligen inte. Bara trams.

Nu var det påskrivet. Nu hade hon varit förståndig och släppt. Osjälvisk? Genom att ta på sig en längtan som nu aldrig skulle bli läkt kanske givit ro åt en annan mor som nu äntligen vågade släppa på sin skavande ångest och sin oro att behöva lämna sitt barn ifrån sig. Nu hade hon verkligen en dotter. Det stod så på pappret. Nu var hon bara hennes. Hennes!
Vilhelmina drack upp kaffet men trots den tröst som modern försökte ge, visste hon att det lugn och den tomhet – som ologiskt nog kommer av att fyllas av något annat – som hon nu mest av allt önskade sig aldrig skulle infinna sig. Hon hade tänkt att kanske skulle en stund hos mor ge fyllnad åt hålet när nu själva handlingen av att lägga brevet på postlådan inte gjort det. Men för det var det där köttsåret tydligen för stort. Det lilla hålet hade med namnteckningen vuxit till en grop. En grop som hon nu hade en livstid till att skotta igen.