ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOST
“I deal my own deck. Sometimes the ace, sometimes the deuces.
There’s one life, and there’s no return and no deposit;
One life, so it’s time to open up your closet
Life’s not worth a damn ’til you can say,
Hey world, I am what I am!”
Jerry Herman
The lamp shines over the desk. Mary descends her way down into the archive as so many times before. Further and further back in the family lines, this dusty road winds its way. She learns, writes, notes and counts. Biology. Genetics. Logic. Pedigree chart. Fourth cousin. Distaff side.
Mary seeks the line she was never a part of. Why this effort? Why the importance of finding empty, already dead names in a ledger? Well, a void to fill. A mother to find. Blood. Flesh. Belonging. I am I but I am also you.
Who understands? Mary’s husband, Gustav, stands on the sidelines, committed but still cautious. This is her project. Mother may forgive. This has nothing to do with love. This has nothing to do with care. Not with hugs, not with warmth, not with person. The love is one thing, but the body reminds of another. It has nothing to do with you! Do you hear me?
Not with afternoon snacks after school, not with Christmas gifts beautifully wrapped in red crepe paper and gold ribbon, not with a new dress for the start of school.
The feeling is weak. The blood bond is strong.
Mary is born analytical, disciplined and methodical and therefore, just as a bureaucrat at a government agency, she fills binder after binder with facts and research. Photographs headstone after headstone. Finds farmer after farmer. Archives a story. Her own history. Names and records family ties in neat rows.
“Born. Baptized. Dead.” “Born. Baptized. Dead.” “Born. Baptized. Dead.”
Scotland. Seth. Immigrant. Potato farmer. The Seth Farm. It is from this she comes. From genes and heredity. Genome. More she shall not become, because children of her own she has forgone.
Mary is a given-away part of this, and she searches her way home. Home to people in a parish register. From names in straight rows in difficult-to-read handwriting, diligently inscribed by a parish priest, she descends: “Ages come, ages pass. The kin follows the kin before.” as it so clearly states in the hymn. One is not the result of a good childhood, family bonds or love. Or? Difficult to comprehend. Difficult to digest.
Upon the bark of one trunk she is grafted, but on another cut off. But she who wielded the axe sought her, found her, but then she died. It became too brief, too sporadic. Mary won sisters but after all not a mother. Siblings are enough to carry her a good part of the way, but she must find the context. Gain control of the connection. The sisters Lydia and Edit do not have the same need at all. They feel their belonging with certainty without written words. Do not seek a background. Never express what so often comes over Mary’s lips:
“I must say, I’ve been very lucky in life! I had fantastic parents.”
This constant apologizing, or whatever it should be called. Why is it not just self-evident?
Mother must forgive. Mary must just first figure out which one of them.
©SlowClapStories
Evigt ägs blott det du mist
Kapitel XX: Mary och sammanhanget
”I deal my own deck. Sometimes the ace, sometimes the deuces.
There’s one life, and there’s no return and no deposit;
One life, so it’s time to open up your closet.
Life’s not worth a damn ’til you can say,
Hey world, I am what I am.”
Jerry Herman
Lampan lyser över skrivbordet. Mary söker sig ner i arkivet som så många gånger förr. Längre och längre bak i släktlängderna vindlar sig denna dammiga väg. Hon lär sig, skriver, antecknar och räknar. Biologi. Genetik. Logik. Antavla. Femmänning. Spinnsida.
Mary söker den linje hon aldrig var en del av. Varför denna ansträngning? Varför vikten av att finna tomma, redan döda namn i en liggare? Jo, en tomhet att fylla. En mor att finna. Blod. Kött. Tillhörighet. Jag är jag men jag är också ni.
Vem förstår? Marys man, Gustav, står sidan av engagerad men ändå avvaktande. Detta är hennes projekt. Mor får förlåta. Detta har inget med kärlek att göra. Detta har inget med omvårdnad att göra. Inte med kramar, inte med värme, inte med person. Kärleken är en sak men kroppen påminner om en annan. Det har inget med dig att göra! Hör du mig?
Inte med mellanmål efter skolan, inte med julklappar vackert slagna i rött kräppapper och guldband, inte med ny klänning till skolstart.
Känslan är svag. Blodsbandet är starkt.
Mary är född analytisk, disciplinerad och metodisk och därför, såsom en byråkrat på en statlig myndighet, fyller hon pärm efter pärm med fakta och forskning. Fotograferar gravsten på gravsten. Finner bonde på bonde. Arkiverar en berättelse. Hennes egen historia. Namnger och plitar släktband i fina rader.
”Född. Döpt. Död.” ”Född. Döpt. Död.” ”Född. Döpt. Död.”
Skottland. Seth. Invandrare. Potatisodlare. Sethagård. Det är från detta hon kommer. Från gener och arvsmassa. Mer skall hon inte bli för egna barn har hon undvarat.
Mary är en bortlämnad del av detta och hon letar sig hem. Hem till människor i en kyrkbok. Från namn i räta rader i svårläst handstil, noga inskrivna av en sockenpräst, härstammar hon. ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.” som det så tydligt står i psalmen. Man är inte en följd av en god barndom, familjeband eller kärlek. Eller? Svårt att ta in. Svårt att smälta.
På en stams bark är hon ympad men på en annan kapad. Men hon som höll i yxan sökte henne, fann henne men så dog hon. Det blev för kort, för sporadiskt. Mary vann systrar men trots allt inte en mor. Det räcker en bra bit på vägen med syskon men hon måste hitta sammanhanget. Få kontroll över sambandet. Systrarna Lydia och Edit har inte alls samma behov. Känner sin tillhörighet med självklarhet utan skrivna ord. Söker inte en bakgrund. Uttrycker aldrig det som så ofta kommer över Marys läppar:
– Alltså, jag har varit mycket tursam i livet! Jag hade fantastiska föräldrar.
Detta ständiga ursäktande, eller vad det skall kallas. Varför är det inte bara självklart?
Mor månde förlåta. Mary måste bara först ta reda på vilken av dem.
©SlowClapStories
Slow Clap Stories 