ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOSTPut on …

ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOST

Put on your red shoes
and dance the blues,
alone, alone, alone,
for eternity and eternity”
David Bowie/Annika Sjögren

One year – an eternity of so much, of other things. Anna had been able to seek her path, her goals and her desires, in peace and quiet. She had not reached any definite answers but still, the thought of eventually finding them was there. For him, one year to leave all these possibilities behind. One year from living to nothing.
Do we move so quickly from the one to the other? Sure, step out into the intersection! Get hit by a car and it all can be over in three seconds. Then it hardly matters how well prepared you are for tomorrow’s presentation of the latest project report, that you forgot to put Bregott butter on your shopping list or that you skipped the aerobics class last Thursday. No, better then that you kissed the kids goodbye at daycare this morning. Carpe diem and all that crap.
But time is peculiar. The Anna who walks into that large, bright living room, one Sunday at the end of the well-permed eighties, would have thought it was utterly insane that twenty years later, that aerobics class would be a bikram session in a 104-degree hot room. Why subject oneself to something like that? This day, yoga is still only for Indian gurus in loincloths, sitting with their knees folded into odd cross-legged poses on an uneven cave floor, instructing John and Yoko. Honestly, has she even heard of yoga? Of all that Anna knows and is familiar with that day, perhaps only the Bregott butter remains the same many years later though even that has by then been market-adapted to more consumer-friendly forms. The butter for all individual demands. Are you sea-salted or light?
Time – you either banisher to history or a thrower into the future. And according to some, you do not even exist but are nothing more than a figment of imagination. A symbol to follow on a sundial or on a Rolex.

But if you, time, do exist, then you can also be as you are now, grandad’s doorkeeper to the end. Resting in the burgundy Chesterfield sofa, Birger will in a little while no longer even have the always hyped-up present left. This so important now. But truth be told, is it not the case that we usually only feel the present moment when it hurts us hard?
The present, this elusive one. What the hell are you, really? Not even when you give us those rare, fleeting and few moments of genuine joy, you are easy to sense or to recognize. And why is it so damn important to feel you on a grey-cold day on the platform when the train is delayed? Oh yes, sorry I forgot, because I might happen to step out into the intersection. Visit the tracks. Wonder if I sense you then? In the middle of the impact, the bang, is that when I finally feel you, the present?
And, what about him on the leather sofa? Well, to be honest, I think he just wants to tell you to go to hell. And I agree with him, go-and-fuck-yourself, you are most often far too tortuous. Give us back what once was. Just like that.
“Time dear, if you change everything on the outside, then why can’t you not lessen these human emotional storms as well? For the sum of them and of the damned suffering, seems, in fact, to be constant, I have noticed.”
“Oh, you’ve tried? You have rounded my edges and made me realize that one actually almost always come out on the other side.”
“No, let me protest! Not everyone is so well blessed!”
Silence.
“You have nothing to say? Hell, excuse me for saying it, but I think you’ve succeeded pretty damn fucking badly.”
Silence.
“You should have been able to do better.”

Four years earlier, it was Anna who was lying on her – naturally made – bed upstairs in her room in a soft, almost spring-like haze created by the green-striped wallpaper and the linden blossom green super-duper soft wall-to-wall carpet. She had actually wanted a pink rug because that was what Carina had, but mom did not think that was stylish. But the haze was damp, and she could not control the anxiety that lived and wallowed in every cell, had settled everywhere and refused to cooperate, ease itself or disappear. It was a Sunday then, as well. Sundays equal to a day of rest but unlike a Saturday without a buffer against an awaiting week. Late September and that dreaded first fall in high school had almost just begun. Her entire inner self turned inside out with every thought of another day at that school. That new environment, a pure and sheer military academy for someone who came from a one-level school made of brown brick that cherished the collective, sustainability days and carried the Co-Determination Act-mindset in every corner. It was the seventies’ spirit of solidarity, despite the nouveau riche and capitalist mindset of the eighties. It took the best of both worlds: We look after each other, but we do it in cerise-colored neon and hard-sprayed bangs and make a killing on the stock market in the meantime.
But then came that first day of high school; straight into the wall. Straight into the fifties, perhaps? Although not the fun fifties that this her own eighties affectionally reached back to with Grease fever, ankle socks with lace and a large, houndstooth patterned skirt. Into the groove while desperately seeking Susan, class of ’55 instead of ‘85? No, clearly not at all. This was Caligula in Torment. This was a white stronghold in five stories that, already when one entered, above the gate chantingly proclaimed in golden letters: “The fear of the Lord is the beginning of wisdom.”
Shit! But, which lord? Was it the history teacher who did more or less everything except hit you across the fingers, the French teacher who demanded to be addressed as Lecturer Magnusson or the social studies hag who, when the psoriasis became too severe, struck with her pen, which was allegedly made of real gold, harder and harder on the raised lectern. In rhythm with the ticking of the pen, you knew that she would most certainly have one of them punished. “Prime Minister with a lower-case M? Is Mr. Lindblom a complete idiot or is he just pretending?”
Who the hell was “Mr. Lindblom”? Was this really the only school on the planet where the reform of addressing people informally had not reached? “Max! His name is Max, for crying out loud!”

Out on the enormous bare, gravel-covered schoolyard, we learned in the cold, apparently radioactively Chernobyl colored, rain that Nivea gave nicely white tinted lips to the tanning salon tan, but also harshly learnt that it could lead to addiction when the lips got used to constant moisture. That you could get AIDS if you got a gay’s blood in your open wounds, and open they often were. Listening to Gyllene Tider was only for pussies, but the boys in Noice and Imperiet had the right scars. Over two years Anna had gone from a Salomon backpack to a cooler Hang-Ten model in gray. Now her Busnel bag in nylon was heavy as lead from books, gym towel and teacher dictates. Because study hard you should, but the – coveted and long-awaited – Busnel bag was at least navy blue with white handles, not white with blue handles like everyone else’s. A small victory among all demands.
While we learned how best to shoplift at NK – often from those who already had the most –– Mauro Scocco nagged Sarah to come out and George Michael apparently conquered women left and right. At the same time, expressions such as widow’s pension gained meaning when a classmate’s father passed away, and anorexia found its explanation when suddenly a vacancy arose in the humanities class. Fortunate, so one did not have to spend the second year in the remedial class when one decided to change program and track. Everybody knew that class only consisted of strange figures who had failed at another school, the occasional diplomat kid and those who started their high school time with a year in the United States with multiple-choice questions on all exams. Oh, how we wished for that! What should be omitted and remain unchecked on the history test? Angila in The Days of His Grace, the funeral procession of Charles XII or the French conjugation? Eeny, meeny moe, how it would have facilitated our lives!
There were other types of teachers as well, a few young ones with ideas about teaching that in other schools had been considered quite ordinary – and above all normal – but which here seemed almost revolutionary. Then there was also the part of the faculty that had given in, subordinated themselves, and like ghosts slid silently along the corridor walls. As the pale, constantly trembling social studies teacher who taught one of the economics classes, he seemed to be just as afraid of “the lord” as they themselves were. Or was it the students he was afraid of? However, unconfirmed rumors from the teachers’ lounge said it was a malaria virus. Yes, that was what it was said to be – and why not, nothing else was normal here – that made his body tremble like someone with Parkinson’s disease, but that he actually was a fighter. Hard to digest.
These old-fashioned elevated pulpits, which in their simplicity clearly expressed that this was not just any school. But above all, showed who was in charge. “You shall be proud to have been accepted here. Not everyone is granted that privilege!”
Good Lord! What did they really think? That it was Cambridge? Yale? Relax for heaven’s sake!
The curtsy in the knees that had remained since childhood had crept back. But it did not just apply to Anna. Here in the Valhalla of studies, almost everyone curtsied and bowed. Not outwardly, of course, but unconsciously and within themselves. Respect! “Gotta do my homework. Gotta do my homework.” Everyone had the same virus.
Soon and not so far ahead in time, Anna would get used to it, never truly thrive but get used to it. Become a part of it. Even have really, really great fun. Feel special about belonging to the study-blessed crowd that has been admitted precisely here. Among the almost ankle-length, always brightly colored wool coats, find new fun friends. Look down on those who had chosen another school. Become a proud “alumna” the day she was on her way out on the school steps for the graduation ceremony and to bellow “The brightening future is ours” and totally, without the slightest problem, believe that the future really was theirs.
“If you only attend this school, the rest will sort itself out!” Surely one could not mistrust something that had been drummed into one every day for three years. They broke us down in order to build us up. Was that how it was? “Yep, you went to Waco, we went to high school.”
The pumps were purple, sky-high and damn gorgeous, the graduation cap was filled with friends’ names and sat where it should, and her knees rattled for the first and only time in her life. Just as one reads about. Something came loose, somehow, in the kneecaps. Strange but, oh well… who cares! She and her friends were the best and the world was theirs and the gods shall know they earned it through studying, studying, studying and sometimes tears. Knees! Pull yourselves together! It is time to stop curtsying!
That it would turn out that the camera had not advanced the film, so that of the photos Anna took on this day of freedom and “the graduate’s happy day”, there would be zero and nothing at all – was that a symbol or an omen?

But on this abominable Sunday in September, Anna still knew nothing about getting used to it. Although it must be admitted that everyone already was talking about it. What was it that everyone knew that she did not. That life sculpts your edges into a more resilient softness and makes you, if not compliant, then a fellow captive? And that the one who is a prisoner might as well get used to it.
Grandad came up to her room, which was unusual. As a rule, it was unusual for grandma and grandad to come and visit. They were the ones you visited, not the other way around. Anna was red eyed from crying and exhausted and the anxiety about Monday was overwhelming.
He, her handsome, but slightly theatrical, grandad Birger with the hairstyle of an early and photo-negative Lasse Holmqvist; a darker curl in the fringe of his otherwise graphite grey hair sat on the edge of the bed and looked like he were about to cry. What? Even though she had seen him cry before – a Lassie movie and that was it – it surprised her. That her despair had such an impact. Sure, mom and dad were falling apart but also others? Anxiety makes us selfish to the utmost limit of injustice. He placed his hand around her cheek and whispered:
“My little, little Anna, you must not be so sad, you must not let life affect you so harshly.”
He took her hand and asked what he could do. She could not answer because what do you answer when you know that the war is your own and can only be won through your own challenges? As usual, as always.
“What’s so terrible about that school?”
Again silence, no answer. Everything. Everything! was the answer, and that was pointless to reply. It would be, like, too much.
”You mustn’t let things affect you so hard. But I know, I know… I know.”
Silence. Almost panic. “Break the silence, please. I can’t!” And he does:
“You’re like me, but I wish it wasn’t like that. You have your emotions all over your arm and your heart on your wrist and that means it is going to hurt. I don’t wish that on you. I so wish it was different.”
They had become still like that for a moment. The sound of the trees outside was the only thing that could be heard. Right then and there, she wished that she was as young as little brother and would still go sledding on the three burial mounds – Viking-like, yet built by a wealthy farmer who wished to embellish his estate in a fairytale spirit, following the national Romantic fashion of his time – out there in the park when winter came. But she could perhaps still do that, with him as an alibi? Though this year maybe he was too old for that, as well? The wind, the voices from the kitchen downstairs and the china that was being set out was all that could be heard and existed. Finally, grandad had said as he usually did:
“May I have a küss!”
A kiss with a German ‘y’ and a hard ‘k’. That was how he always asked. No one knew why. It was probably just the way he was. She kissed him on the mouth – they did that in dad’s family – and with that and with those words, he left. Just like that.

But now it was a completely different Sunday. Those years in high school had eventually come to an end. Imagine that. Three years had actually slipped away and one day she had stood there on the school steps under those damn gilded words, and her knees had for real shook. But in a good way. Imagine, in reality existed both rattling knees and the possibility of total freedom. Swamis in Asia, au-pair family in the USA, packers of peas at Felix, office slaves: We are coming to you all!
Yes, we are going wherever now. Yes, that is, anywhere except to university. That can wait. What are we supposed to do there? Hello! Our computerless eighties called and said that we are welcome to go from one job to another. If it does not suit us, we quit. I mean, we have demolition contracts and round-the-world trips around the corner. None of us are children from Bahnhof Zoo but 99 Luftballons adorn our sky, and nothing compares 2 U when we are dancing in the street. Eighties, we are the world, we are the children, and we will start giving, you know.

Already during her years in high school, Anna had made it a habit to take the bus to Birger and Lydia on Fridays. Coffee, cozy up and chatting nonsense with them for a couple of hours before dad picked her up on his way home from work. Nowadays, the nonsense got stuck in her throat because of her grandad’s illness, but even though she knew what awaited, she had chosen to go along with dad. Grandad was lying, as had now become everyday routine, morphine-drowsy on the sofa. Those little pastel pink tablets, a few of which she had been given to pass one of her many driving tests, were no longer sufficient. He was small and emaciated and his thick hair, such short time ago black-and-salt-peppered, had been cut by mom into a thin white crew cut.
Anna had gotten used to him crying when she came. Or had she? Was it possible to get used to a person being so distraught about not being able to follow your life, not being able to be part of it any longer that he just cried? Was it because she had gone through her depression that first high school fall and knew exactly what it meant when anxiety squeezes the shit out of you that she could say nothing, only hold his hand and hug him when he allowed it? What is, after all, worth saying to a person who has lost the famous battle, the war and thus life? Encouraging words were probably mostly for grandma’s sake. But it did not help, considering how mean grandad could be to grandma. Death lurking creates meanness, Anna had discovered, just as anxiety creates egoism. It was double-edged because sure, why not be mean when you were going to be taken from here against your will anyway. But then again, why not just as well be kind? But anxiety, wherever it comes from, is seldom kind, neither inward toward one’s own soul nor outward towards the people who love you. It is ugly and the ugliest of them all is the fear of death. This convulsive feeling that makes us dig out The White Envelope, plan taxes, put the house in someone’s name, the summer house or the car in another’s. More to the compliant one, less to the paradoxically silent opportunist. Fair now, wrong later? Oh, I did not realize!
Porcelain cat here, soup bowl there. Create full order and dates and names of the photos in the album. As if these external control mechanisms on our part make the transition toward that other easier, smoother, simpler. Or perhaps as a final display of strength.
“Fair? Maybe not, but I have the capital, I have the inheritance, I have death.”
“Yes, it’s possible that I shall exist no more, but I’ll still allow myself one lone last attempt to control you, because I’m the inheritance.”
“I am death.”
And yet your attempts at control do not matter, because we still quarrel about grave maintenance, Christmas tree ornaments and bank books.
He had fallen into all these traps, her grandad. It suited his personality, but it was agonizing, nonetheless. As painful as the fact that he also chose to turn away those whose presence hurt him the most.
“Don’t come here. Don’t see me like this. I can’t bear to say farewell. Just let me forget. Let me be spared from seeing you.”
The family’s constant excuses to the people he had excluded.
“No, it’s nothing personal…”
But of course, it was personal.
“You mean too much to him, yes, it’s hard to explain. Try to see it as a kindness…”
He could not deny the closest immediate family of course. But in all honesty, Anna could not interpret whether he would have wanted to distance himself also from them, if he had been able to, or if he truly wanted them there? She chose to believe the latter. But it was painful, this entire journey. Was she too young to see this? Or do you simply never get old enough?
It was not the decay of the body that scourged her, for she had already experienced that when her maternal grandad, the American explorer, was consumed by his stomach cancer and then she was only twelve. Now she was an adult… well, almost at least. But it was the anxiety… his anxiety. It would now forever be a part of her.

Out in the kitchen, grandma takes pastries and cookies from the freezer, turns on the coffee maker in this, yet another and once again new, house. In the silence the china clatters. Henpecked. Henpecked, is what people have called her, her grandma. It is not a good word. Not a good word for someone whose great love one takes so completely for granted. For-granted. Is that what Lydia is? Just a few weeks later, time has knocked on once again, called, and claimed grandad. Mom and Anna shall quickly and with surprise, look at each other and attempt – where they stand in the hallway at home saying goodbye to grandma and aunt Mille – to smooth over when they hear her, the browbeaten, raise her voice. Raise her voice and angrily reply to Aunt Millicent who in complete insensitivity – while she is laboriously tying her walking shoes – had commented that “a memorial grove is surely not something for someone like Birger”, that her memories of Birger do not in fact lie in a stone.

Dad goes out to grandma in the kitchen. Anna saw that he was trying to avoid crying.
Grandad was not kind to him either. Many years later, dad would say that grandad asked him for forgiveness one of those last days at the hospital. Anna does not know what to believe about that, is it true or not? She wants to believe that grandad actually took responsibility for his behavior, but did it happen? Both alternatives – that it happened or did not happen – are equally likely when it comes to her grandad. To try to explain that his rough love, for this specific son, had been out of concern, but why then, all the way until the division of estate, the unfair choices? Her grandad’s love has throughout his life taken such strange expressions. Much, much later Anna shall recognize herself in these personality traits. It is not a beautiful picture.

How many houses was it now that grandad had built since she was born? She had lost count. Anna missed the time in the house next to her great grandma. A time that no longer existed and now yet another new era approaching. A time without grandad. She could not even imagine it. And above all, she did not want it. Whoever the hell decided, could take this future and fuck off! She did not want it.
She was 20 years old and already tired of new periods of time. New epochs were not for her. Perhaps it was fortunate that Sunday that she did not know there and then how many such shifts a person is forced to go through in a lifetime. For if we know that do the good transitions outweigh the bad ones – those that hurt so damn much that we do not know if we can move on – or do we give up? Who shall convince us that the good life has to offer outweighs the misery and thereby prevents us from putting an end to the shit? “Now you’re whining! It’s certainly built into human nature to strive on!” Is. It. That. Simple? What if Socrates was right when he questioned whether death might not be the greatest and only blessing, we humans have been given?
What do we give our children, our grandchildren? What is best to leave them with? The ability to feel and to allow oneself to feel, whether it is the pains or the love? Or the art of forgetting, sweeping under the rug, keeping silent, hiding and never looking back? Where does the boundary go for which ailments, struggles and missteps we should show and which we should paint over? And if we paint over and paste together a reality that is a bit skewed but perhaps easier to absorb; can we then honestly show joy and elation, or does that then also become only a semi-finished product?

Grandpa composes himself for a moment and manages to ask how it goes at work. Anna plays cheerful enough to deserve an OSCAR, hides the new fear that gnaws her stomach to pieces, and completely radiates, as usual, forth an answer. Being happy is also part of being human. Talks about invoice control, finger-smudged documents and steel beams. But that he hears her fright is probably not to be doubted. They had become still like that for a moment.

“Åkarp, Sunday, July 10, 1988, at 11.50 p.m.
Grandad died some hour ago. My God, I’m exploding. It went so insanely fast. I don’t grasp it. He was alone. My emotional, strong grandad died alone. I don’t understand why that thought torments me more than anything else. Alone! On Friday I figured out why I couldn’t accept that he was so sick that he could die. Because he was the most authoritatively living of us all.
It seems that those who are the most alive must die the hardest.

Dad is in the hospital now. Poor, poor my little dad.”

©SlowClapStories

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel XIX: Farfar B, tenorens död

Put on your red shoes
and dance the blues,
ensam, ensam, ensam,
i evighet & evighet”
David Bowie/Annika Sjögren

Ett år – en evighet av så mycket, av annat. Anna hade i lugn och ro kunnat söka sin väg, sina mål och sina önskningar. Hon hade inte nått några direkta svar men ändå, tanken på att så småningom finna dem fanns där. För honom, ett år för att lämna alla dessa möjligheter. Ett år från levande till inget.
Går vi så snabbt från det ena till det andra? Visst, gå ut i korsningen med dig! Bli påkörd och allt kan vara över på tre sekunder. Då spelar det inte stor roll hur väl förberedd du är på morgondagens dragning av senaste projektrapporten, att du glömt sätta Bregott på din inköpslista eller att du hoppade aerobics-passet i torsdags. Nej, bättre då att du pussade kidsen adjö på dagis i morse. Carpe diem och hela den skiten.
Men tiden är egendomlig. Den Anna som går in i det där stora ljusa vardagsrummet, en söndag i slutet av det välpermanentade åttiotalet, hade tyckt det var helgalet att tjugo år senare skulle aerobics-passet vara ett bikram-pass i en 40-gradigt varm sal. Varför utsätta sig för något sådant? Denna dag är yoga bara för indiska gurus i höftkläde, sittandes med knäna vikta i egendomliga korslagda positioner på ett ojämnt grottgolv, instruerandes John och Yoko. Ärligt talat, har hon ens hört talas om yoga? Av allt det Anna känner och har kunskap om den dagen är det kanske bara Bregottet som är det samma många år senare men även det då marknadsanpassat till konsumentvänligare former. Smöret för alla individuella krav. Är du havsaltad eller light?
Tiden – du antingen förpassare till historien eller inkastare i framtiden. Och enligt vissa finns du inte ens utan är bara ett påhitt. En symbol att följa på ett solur eller på en Rolex.

Men om du, tiden, finns så kan du också vara som nu; farfars dörrvakt till slutet. Vilandes i den vinröda Chesterfield-soffan kommer Birger om en liten tid inte ens ha, det alltid upphaussade, nuet kvar. Detta viktiga nu. Men i ärlighetens namn, är det inte så att nuet känner vi regel bara när det plågar oss hårt?
Nuet, detta svårfångade. Vad fan är du egentligen? Inte ens när du ger oss de där ovanliga flyktiga och få stunderna av genuin glädje är du lätt att känna av eller igen. Och varför är det så himla viktigt att känna dig en gråkall dag på perrongen när tåget är försenat? Ja, just det, förlåt jag glömde, för jag kan ju råka gå ut i korsningen. Besöka spåret. Undrar om jag känner av dig då? Mitt i kollisionen, i smällen, är det då jag äntligen känner av dig, nuet?
Och, han i lädersoffan då? Tja, ärligt talat så tror jag att han bara vill be dig dra åt helvete. Och jag håller med honom, go-and-fuck-yourself, du är oftast alldeles för plågsam. Ge oss tillbaka det som var. Bara så.
– Tiden lilla, om du förändrar allt yttre varför kan du då inte minska på dessa mänskliga känslostormar också? Summan av dem och det förbannade lidandet verkar nämligen vara konstant, har jag märkt.
– Jaha, du har försökt? Du har rundat mina kanter och fått mig att inse att man faktiskt nästan alltid kommer upp på andra sidan.
– Nej, låt mig få protestera! Inte alla är så väl förunnade!
Tystnad.
– Du har inget att säga? Fan, ursäkta jag säger det men jag tycker du lyckats ganska jävla förbannat dåligt.
Tystnad.
– Du borde ha kunnat bättre.

Fyra år tidigare var det Anna som låg på sin – naturligtvis, bäddade – säng uppe på sitt rum i ett mjukt, nästan vårlikt dis skapat av de grönrandiga tapeterna och den lindblomsgröna superdupermjuka heltäckningsmattan. Egentligen hade hon velat ha en rosa matta. för det hade Carina, men det tyckte inte mamma var snyggt. Men diset var fuktigt och hon kunde inte styra över ångesten som bodde och vältrade sig i varje cell, hade satt sig överallt och vägrade samarbeta, mildra sig eller försvinna. Det var en söndag då också. Söndagar, lika med vilodag men till skillnad från en lördag utan buffert mot en väntande vecka. Sent i september och den där fruktade första hösten på gymnasiet hade nästan precis börjat. Hela hennes inre vändes in och ut vid varje tanke på ytterligare en dag i den där skolan. Den där nya miljön, en ren och skär militärakademi för någon som kom från en skola byggd i ett plan och brunt tegel, som värnade kollektivet, var miljödagsanpassad och med MBL-tänk i varje vrå. Den var sjuttiotalets solidaritetstanke, det nyrika och kapitalisttänkande åttiotalet till trots. Man tog det bästa från båda världar: Vi tänker på varandra men vi gör det i cerise-färgat neon och hårdsprayade luggar och gör kap på börsen under tiden.
Men så kom den första dagen på gymnasiet; rakt in i väggen. Rakt in i femtiotalet, kanske? Fast inte det roliga femtiotal som detta hennes eget åttiotal kärvänligt sökte sig till med Grease-feber, ankelsockar med spets och stor kjol i pepitamönstrat. Into the groove while desperately seeking Susan, class of ’55 instead of ’85? Nej, alldeles tydligt inte. Detta var Caligula i ”Hets”. Detta var en vit högborg i fem våningar som, redan när man gick in, över porten skanderade i guldtext: ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse.”
Shit! Men, vilken herre? Var det historieläraren som gjorde mer eller mindre allt förutom att slå en över fingrarna, franskläraren som krävde att tituleras Lektor Magnusson eller samhällskärringen som när psoriasisen blev för svår slog med pennan, som var av påstått äkta guld, allt hårdare i den upphöjda katedern? I takt med pennans tickande visste man att hon helt säkert skulle låta straffa någon av dem. ”Stadsminister med ”d”! Är herr Lindblom helt dum i huvudet eller spelar han bara?”
Vem fan var ”herr Lindblom”? Var detta verkligen den enda skola på planeten dit du-reformen inte nått? ”Max! Han heter för fan Max!”

Ute på den enorma kala, grusbeklädda skolgården lärde vi oss i det kalla, tydligen av Tjernobyl radioaktivt färgade, regnet att Nivea gav snyggt vitfärgade läppar till solariebrännan men vi lärde oss också hårdhudat att det kunde leda till missbruk när läpparna vande sig vid ständig fukt. Att man kunde få AIDS om man fick en bögs blod i sina öppna sår och öppna var de ofta. Lyssnade på Gyllene Tider gjorde bara mesar men killarna i Noice och Imperiet hade det rätta ärren. Över två år hade Anna hade gått från Salomon-ryggsäck till coolare Hang-Ten modell i grått. Nu var hennes Busnel-väska i nylon tung som av bly av böcker, gympahandduk och lärarkrav. För plugga hårt skulle man, men den – eftertraktade och efterlängtade – Busnel-väskan var åtminstone marinblå med vita handtag, inte vit med blå handtag som alla andras. En liten vinst bland alla krav.
Medan vi lärde oss hur man bäst snattade på NK – ofta från de som redan mest hade – tjatade Mauro Scocco om att Sarah skulle komma ut och George Michael erövrade tydligen brudar på löpande band. Samtidigt fick uttryck som änkepension en betydelse när klasskompisens pappa gick bort och anorexia sin förklaring när det plötsligt uppstod en ledig plats i humanistklassen. Tur var väl det så att man slapp gå andra året i uppsamlingsklassen när man plötsligt bytte spår och linje. Alla visste ju att den bara bestod av konstiga figurer som misslyckats på en annan skola, en och annan diplomatunge och de som börjat gymnasietiden med ett år på high school i USA med trevalsfrågor på alla prov. Oj, vad we wished for that! Vad skall bort och förbli okryssat på historieprovet? Angela i “Hans nådes tid”, Karl XII’s likfärd eller den franska konjugationen? Elle, belle, bi som det hade underlättat våra liv!

Det fanns andra typer av lärare också, några få unga med tankar om undervisning som på andra skolor ansetts vara helt vanliga – och framför allt normala – men som här verkade nästan revolutionära. Sedan fanns även den delen av kåren som hade givit med sig, underordnat sig och liksom spöken gled tyst längs med korridorväggarna. Som den ena ekonomiklassens bleke, ständigt darrande samhällslärare, han verkade vara lika rädd för ”herren” som de själva var. Eller var det eleverna han var rädd för? Fast obekräftade rykten från lärarrummet sade att det var ett malariavirus. Jo, det sades vara det – och varför inte, inget annat var ju normalt här – som fick hans kropp att darra som på en Parkinsonsjuk men att han egentligen var en fighter. Svårsmält.
Dessa omodernt upphöjda katedrar som i sin enkelhet tydligt uttryckte att detta inte var vilken skola som helst. Men framför allt visade vem som bestämde. ”Ni skall vara stolta över att ha kommit in här. Det är inte alla förunnat!”
Herre Gud! Vad trodde de egentligen? Att det var Cambridge? Yale? Spänn av för fan!
Knixet i knäna som satt kvar sedan barndomen hade smugit sig tillbaka. Men det gällde inte bara Anna. Här i studiernas Valhall neg och bockade nästan alla. Inte utanpå så klart men omedvetet och inom sig själva. Respekt! ”Måste kunna läxan. Måste kunna läxan.” Alla hade samma virus.
Snart och inte så långt fram i tiden skulle Anna vänja sig, aldrig riktigt trivas men vänja sig. Bli en del av det. Ha riktigt, riktigt kul till och med. Känna sig speciell över att tillhöra den studievälsignade skara som antagits just hit. Bland de nästan ankellånga, alltid klart färgade, yllekapporna hitta nya roliga kompisar. Se ner på dem som valt en annan skola. Bli en stolt ”före detta elev” den dagen då hon var på väg ut på skoltrappan för att skråla ”Den ljusnande framtid är vår”och totalt utan problem tro på att framtiden faktiskt var deras.
”Går ni bara på denna skola så löser sig resten!” Man kunde väl inte misstro något man blivit itutad varje dag i tre år. De bröt ner oss för att bygga upp oss. Var det så? ”Jepp, ni gick till Waco, vi gick till gymnasiet.”
Pumpsen var lila, skyhöga och skitsnygga, studentmössan var fylld av kompisars namn och satt där den skulle och knäna skallrade för första och enda gången i hennes liv. Precis som man läser om. Något lossnade liksom i knäskålarna. Besynnerligt men, liksom… skit samma! Hon och kompisarna var bäst och världen var deras och gudarna skall veta att de förtjänat den i plugg, plugg, plugg och ibland tårar. Knän! Skärp er! Det är tid att sluta knixa!
Att det skulle visa sig att kameran inte matat fram filmen, så att det av de bilder Anna tog denna frihetens och studentens lyckliga dag skulle bli noll och inget – var det en symbol eller ett omen?

Men denna avskyvärda söndag i september visste Anna ännu inget om att vänja sig. Även om det skall erkännas att alla redan nu talade om det. Vad var det alla visste men inte hon. Att livet skulpterar dina kanter till en mer tålig mjukhet och gör dig om inte medgörlig så till medfånge? Och att den som är fånge kan lika bra vänja sig.
Farfar kom upp på rummet till henne vilket var ovanligt. Överhuvudtaget var det ovanligt att farmor och farfar kom och hälsade på. De var dem man besökte, inte tvärtom. Anna var rödgråten och matt och ångesten inför måndagen var överväldigande.
Han, hennes snygge, men aningens teatraliske, farfar Birger med frisyr som en tidig och fotonegativ Lasse Holmqvist; mörkare lock i luggen i det annars grafitgrå håret satte sig på sängkanten och såg ut som han skulle börja gråta. Va? Trots att hon sett honom gråta förut – en Lassie-film så var det kört – så förvånade det henne. Att hennes förtvivlan påverkade så. Visst, mamma och pappa höll på att gå sönder men även andra? Ångesten gör oss själviska till orättvisans yttersta gräns. Han lade handen om hennes kind och viskade:
– Min lilla, lilla Anna, du får inte bli så ledsen, du får inte låta livet påverka dig så hårt.
Han tog hennes hand och frågade vad han kunde göra. Hon kunde inte svara för vad svarar man när man vet att kriget är ens eget och bara kan vinnas genom egna utmaningar? Som vanligt, som alltid.
– Vad är det som är så hemskt i den där skolan?”
Återigen tystnad, inget svar. Allt. Allt! var svaret och det var det ju inte lönt att svara. Det skulle bli för mycket, liksom.
– Du får inte ta dig så hårt av saker. Men jag vet, jag vet… jag vet.
Tystnad. Nästan panik. ”Bryt tystnaden, snälla. Jag kan inte!” Och det gör han:
– Du är lik mig men jag önskar att det inte var så. Du har dina känslor över hela armen och ditt hjärta på handleden och det gör att det kommer att göra ont. Jag vill dig inte det. Jag önskar så att det var annorlunda.
De hade stillnat så en stund. Ljudet från träden utanför var det enda som hördes. Just där och då önskade hon att hon var lika liten som lillebror och fortfarande skulle åka kälke på de tre gravhögarna – vikingalika, men skapade av en rik bonde som ville smycka sin gård sagolikt à la det nationella modet under romantiken – där ute i parken när vintern kom. Men, det kunde hon kanske göra ändå, med honom som alibi? Fast i år var kanske även han för stor? Blåsten, rösterna från köket där nere och porslinet som sattes fram var allt som hördes och fanns. Till sist hade farfar sagt som han brukade:
– Får jag en küss!
En kyss med ett tyskt ’y’ och ett hårt ’k’. Så bad han alltid. Ingen visste varför. Det var väl bara som han var. Hon pussade honom på munnen – de gjorde så i pappas familj – och med det och med de orden gick han. Bara så.

Men nu var det en helt annan söndag. De där åren i gymnasiet hade till slut nått en ände. Tänka sig. Tre år hade faktiskt runnit i väg och en dag hade hon stått där på trappan under de där förbannade gyllene orden och knäna hade faktiskt skakat. Men på ett bra sätt. Tänk, i verkligheten fanns både skallrande knän och möjligheten till den totala friheten. Swamis i Asien, au-pairfamilj i USA, packare av ärtor på Felix, kontorsslavar: Vi kommer till er alla!
Ja, vi går vart som nu. Ja, det vill säga vart som förutom till högskolan. Den kan vänta. Vad skall vi där och göra? Hallå! Vårt datorlösa åttiotal ringde och hälsade att vi är välkomna att gå från det ena jobbet till det andra. Passar det inte så drar vi. Vi har ju rivningskontrakt och världen-runt-resor kring hörnet. Ingen av oss är barn från Bahnhof Zoo utan 99 Luftballons pryder vår himmel och nothing compares 2 U when we are dancing in the street. Åttiotal, we are the world, we are the children och we will start giving, liksom.

Redan under åren i gymnasiet hade Anna tagit för vana att ta bussen till Birger och Lydia på fredagar. Fika, mysa och prata strunt med dem ett par timmar innan pappa hämtade upp henne på vägen hem från jobb. Numera fastnade struntet i halsen på grund av farfars sjukdom men trots att hon visste vad som väntade hade hon valt att följa med pappa. Farfar låg, vilket nu tillhörde vardagen, morfindåsande på soffan. De där små pastellrosa tabletterna, som hon hade fått några av för att klara en av sina många uppkörningar, var inte längre tillräckliga. Han var liten och avmagrad och det tjocka håret, för så kort tid sedan svart- och salt pepprat, var av mamma klippt till en tunn vit skrådd.
Anna hade vant sig vid att han grät när hon kom. Eller hade hon? Gick det att vänja sig vid att en människa var så förtvivlad över att inte få följa ditt liv, inte få vara med längre att han bara grät? Var det för att hon gått igenom sin depression den där första gymnasiehösten och visste precis vad det ville säga när ångesten kramar skiten ur en som hon inget kunde säga, bara hålla hans hand och krama honom när han tillät? Vad är förresten värt att säga till en människa som förlorat det berömda slaget, kriget och därmed livet? Uppmuntrande ord var väl mest för farmors skull. Men inte hjälpte det, så elak farfar kunde vara mot farmor. Döden på lut skapar elakhet hade Anna upptäckt, precis som ångesten skapar egoism. Det var tveeggat för visst, varför inte vara elak när man ändå skulle tas härifrån mot sin vilja. Men varför inte lika bra vara snäll? Men ångesten vad den än kommer ifrån är sällan snäll, varken in mot ens egen själ eller ut mot de människor som älskar en. Den är ful och fulast av dem alla är dödsångesten. Denna krampaktiga känsla som får oss att leta fram Det vita kuvertet, skatteplanera, skriva huset på någon, sommarstugan eller bilen på en annan. Mer till den foglige, mindre till den motsägelsefullt tyste opportunisten. Rättvisst nu, fel senare? Oj, förlåt, jag förstod inte!
Porslinskatt hit, soppskål dit. Skapa full ordning och datum och namn på fotona i albumet. Som om dessa yttre kontrollverk från vår sida gör övergången mot det där andra lättare, mjukare, enklare. Eller kanske som ett sista styrketecken.
– Rättvist? Kanske inte, men jag har kapitalet, jag har arvet, jag har döden.
– Ja, det är möjligt att jag inte skall finnas mer men ett sista försök att styra dig tillåter jag mig i alla fall för jag är arvet.
– Jag är döden.
Och ändå spelar dina försök till kontroll ingen roll, för ändå bråkar vi om gravskötsel, julgranskulor och bankböcker.
Han hade fallit i alla dessa fällor, hennes farfar. Det passade hans personlighet men det var ändå plågsamt. Lika plågsamt var att han valde bort dem som det gjorde ondast för honom att träffa.
– Kom inte hit. Se mig inte sådan här. Jag orkar inte ta avsked. Låt mig bara glömma. Låt mig slippa se er.
Familjens alla urskuldanden till människor som han valt bort.
– Nej, det är inget personligt…
Men visst var det personligt.
– Ni betyder för mycket för honom, ja, det är svårt att förklara. Försök se det som en ynnest…
Den närmsta familjen kunde han ju inte neka. Anna kunde dock i ärlighetens namn inte tolka om han hade velat ta avstånd även från dem om han kunnat eller om han verkligen ville ha dem där? Hon valde att tro det sistnämnda. Men den var smärtsam, hela denna resa. Var hon för ung för att se detta? Eller blir man helt enkelt aldrig gammal nog?
Det var inte kroppens förfall som gisslade henne för den hade hon redan upplevt när morfar, Amerika-fararen ätits upp av sin magcancer och då var hon bara tolv. Nu var hon väl vuxen… nästan i alla fall. Men det var ångesten… hans ångest. Den skulle nu för alltid vara en del av henne.

Ute i köket plockar farmor kakor ur frysen, sätter på kaffekokaren i detta, ytterligare ett och återigen nya, hus. I tystnaden skramlar det om porslinet. Hunsad. Hunsad är vad folk har kallat henne, hennes farmor. Det är inget bra ord. Inget bra ord för någon vars stora kärlek man tar så för given. För-given. Är det vad Lydia är? Bara några veckor senare har tiden återigen knackat på, kallat och tagit till sig farfar. Mamma och Anna skall snabbt och förvånat se på varandra och försöka – där de står hemma i hallen för att säga hejdå till farmor och moster Mille – släta över när de hör henne, den kuvade, höja rösten. Höja rösten och riktigt argt svara moster Millicent som i fullkomlig okänslighet – under tiden som hon omständligt knyter promenadskorna – kommenterat att ”minneslund väl inte är något för sådan som Birger”, att hennes minnen av Birger faktiskt inte ligger i en sten.

Pappa går ut till farmor i köket. Anna såg att han försökte undvika att gråta. Farfar var inte snäll mot honom heller. Många år senare, berättar pappa att farfar bett honom om ursäkt en av de där sista dagarna på sjukhuset. Anna vet inte vad skall tro om det, är det sant eller inte? Hon vill tro att farfar faktiskt tagit ansvar för sitt beteende men har det hänt? Båda alternativen – hänt eller inte – är lika troliga vad gäller hennes farfar. Att försöka förklara att hans hårdhänta kärlek, för just denne specifike son varit av omtanke, men varför då ända fram till bodelningen de orättvisa valen? Hennes farfars kärlek har genom hela hans liv tagit sig så märkliga uttryck. Långt senare skall Anna känna igen sig i dessa personlighetsdrag. Det är inte en vacker bild.

Hur många hus var det nu farfar byggt sedan hon föddes? Hon hade tappat räkningen. Anna saknade tiden i huset sidan om gamlamormor. En tid som inte längre fanns och nu ytterligare en ny era på ingång. En tid utan farfar. Hon kunde inte ens föreställa sig den. Och framför allt hon ville inte ha den. Vem fan som än bestämde kunde ta denna framtid och dra! Hon ville inte ha den.
Hon var 20 år och redan trött på nya tidsperioder. Nya epoker var inget för henne. Kanske var det tur den söndagen att hon inte visste där och då hur många sådana skiften en människa tvingas genomgå i ett liv. För om vi vet det, överväger de goda övergångarna då de dåliga – de som gör så förbannat ont att vi inte vet om vi kan komma vidare – eller lägger vi ner? Vem skall övertyga oss om att det bra livet har att erbjuda vinner över eländet och därmed hindrar oss från att göra slut på skiten? ”Nu är du gnällig! Det är minsann inbyggt i den mänskliga naturen att sträva på.” Är. Det. Så. Enkelt? Tänk om Sokrates hade rätt när han ifrågasatte om döden inte kan vara den största och enda välsignelsen vi människor har fått oss given?
Vad ger vi våra barn, våra barnbarn? Vad är bäst att efterlämna dem med? Förmågan att känna och att tillåta sig känna, vare sig det är smärtorna eller kärleken? Eller konsten att glömma, sopa under mattan, tiga, dölja och aldrig se tillbaka? Var går gränsen för vilka krämpor, kämpande och felsteg vi skall visa och vilka vi skall måla över? Och om vi målar över och klistrar ihop till en verklighet som är lite skev men lättare att ta till sig; kan vi då ärligt visa glädje och upprymdhet eller blir det då också bara ett halvfabrikat?

Farfar finner sig en stund och orkar fråga hur det går på jobbet. Anna spelar käck värt en OSCAR, gömmer undan den nya rädslan som tuggar sönder magen, och fullkomligt strålar, som vanligt, fram ett svar. Att vara glad är också en del av att vara människa. Berättar om fakturakontroll, fingersmutsade dokumentunderlag och stålbalkar. Men att han hör hennes skräck är nog inte att betvivla. De hade stillnat så en stund.

”Åkarp, söndagen den 10 juli 1988, klockan 23.50
Farfar dog för någon timme sedan. Min Gud, jag sprängs. Det gick så vansinnigt fort. Jag fattar det inte. Han var ensam. Min känslosamme, starke farfar dog ensam. Jag fattar inte varför den tanken plågar mig mer än något annat. Ensam! I fredags kom jag på varför jag inte kunde acceptera att han var så sjuk att han kunde dö. Därför att han var den mest auktoritärt levande av oss allesammans.
Det tycks som om de allra mest levande måste dö hårdast.

Pappa är på sjukhuset nu. Stackars, stackars min lille pappa.”

©SlowClapStories