ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOST
”I alla visor och all poesi förälskar man sig om våren, ett litet undantag jag ville bli om bara nu någon förstår en. Skulle man inte för att det är höst följa sin innersta röst
Gösta Stevens/Jules Sylvain
For Christ’s sake, Birger simply wants the people around him to sit still. Not to get up for yet another herring sandwich in the café, not to raise their beer bottles in cheerful toasts to each other, not go for a piss. Every movement makes him doubt his decision, and he does not dare let anything cause him to doubt whether what he has embarked on is right. The slightest hesitation and there is a boat back as soon as they reach Nyhavn.
The porcelain and glasses rattle along with the waves. Voices are carried back and forth, and the ferry’s steel walls amplify their resonance. Coffee is ordered, Danish pastries, beer and shrimp sandwiches. Occasionally, an eye glances out through the boat’s small windows to see if Copenhagen is getting closer. Going up on deck, however, seems like a poor alternative in the October wind.
It is an afternoon in the middle of the workweek, and the ferry is far from full, but a group of apparently work-free and ruddy figures are holding court at a corner table and almost manage to make the large boat sound like a bustling and packed Saturday morning. The sound of the café, tinged with the cadence of humanity, struggle to overcome the noise of the engines.
The cigarette smoke, the ferry’s metallic oily smells, and the motion of the waves make Birger feel slightly nauseous. But deep down he knows it has little to do with the surroundings and everything to do with what he has now not only set out to do, but actually begun: The madness. The freedom. The road to fame. It ought to feel like an adventure, but it does not.
To vomit or not to vomit. Everything was here and now. And now it was about to happen. That it had only been three weeks since he met Aina at the dance in Malmö… Well, that is not something he wants to think about right now. Sure, she was a new acquaintance and maybe not even the best, but now he was heading into the future with her. That was that. Just like that.
The first time he saw Aina was on a cold and black September evening. She was singing schlager songs with her girlfriends while they waited to check in their summer coats in the Arena cloakroom, at the same time as they were combing their hair and touching up their lipstick. He had, for a brief second – while being ushered into the dance hall by cheerful and, so far, only slightly intoxicated friends – thought that her voice was not too bad.
A singing voice was something he could judge. At home they always sang, and he and his sisters were something of the stars of Arlöv’s revue show. If a revue was to be staged or a Christmas concert was to be arranged, it was the Cedergren family who were first to be contacted. That family had not only the voices, but also the never-ending desire to be seen and heard. If I am heard, I get applause. If I am seen, I exist. But they were, nevertheless, a well-liked family. Since warmth and good will went hand in hand with their fondness for the limelight, there was rarely anyone who took a terribly dim view of it.
But one has choose one’s stage, otherwise one gets nowhere, Birger thought, as he sat swallowing stomach acid. To have the courage to let the talent take you as far as it could, was what was required now.
It was, in other words, her voice he had first noticed but he had to admit – as she sat in front of him in a dove-blue angora top and neatly styled blonde hair – that she was not too unpleasant to look at either.
Aina took a deep drag on her cigarette.
“Ah, how much longer? This is simply dead dull. I just want to be there. Now!”
In her solid and unmistakable Malmö accent with its southern drawl, it sounded as though if she truly was on the verge of dropping dead from boredom. As if nothing in her previous life had been duller than sitting here and now. But sounding blasé was not something Aina really needed to practice. It kind of came naturally. If the situation had been a bit more calm and sober, Birger might have become annoyed, but truth be told, he knew her so little that he did not dare to feel, or could even muster, any real irritation. After all, he would spend a great lot of time with her from now on. Perhaps the most important time of his life. Therefore, he let it quietly pass.
That evening, he had almost immediately asked her to dance on the, as always, well-polished dance floor and although they not at all had danced together the entire evening, he had nevertheless later followed her home. They had chatted, light-heartedly and full of hope for the future, about singing, performing, scenes, schlager songs they liked or disliked. He had, leading his blue Monark bicycle, told her about the revue shows and she him about the choir. He learned everything about her life in the short time it took to keep her company – along Regementsgatan, up Amiralsgatan, across Nobelvägen, reaching Sofielund at the end – or at least that was how it felt. About the choir’s repertoire, her solo singing and everything about her friends at the coat factory. About the foreman whom everyone despised. About the Sundays when she and two cousins earned extra money by frying and selling pancakes in Bokskogen. About her brother who had died in a crane accident at Kockums, the wharf.
“The wire split him straight in two.”
About the lipstick she could not really afford but bought anyway.
“Well, mother wasn’t exactly thrilled when she had less for rent and food.”
“But that’ll soon change!”
The future was, after all, hers.
She was different from most other girls he had met. Sassy. Outspoken. Birger thought her impudence was a bit odd and fun. Fun and exciting, the way all exotic birds are fun and exciting. At least at first. The kind, one does not recognize from home.
Sure, perhaps her assertiveness was not, in itself, all that appealing, but there was something about her way of talking about life’s possibilities and about choices that were only one’s own to make, that he fell for. No one “… would by God, ever dare to sit on her, dammit…” or “…tell her what she was supposed to do…”
“I am just as good as anyone else.”
Well, there!
In passing, he had understood that this way of seeing life had led to her already change workplaces five times in her 19-year-old life, but that was nothing that seemed to bother her. She would not be long-lasting at Ahlström’s Coat Factory either. Oh no! There was more and other things out there waiting. Places that her voice would carry her to. Away from the tedium. Away from the poverty. Away from outhouses and backyard peddlers.
Birger and Aina had not taken the boat to Copenhagen entirely on a wing and a prayer. No, the whole thing was, despite the adventurous spirit and madness they attributed to themselves when they discussed the matter, at least fairly well planned. Once in Copenhagen, they were to stay overnight at Hotel Endemann, in order to take the morning train to Hamburg the following day. After that, the continent awaited.
They would make their way from Hamburg to Switzerland. And there, in Bern, Herr Erlich Ander was waiting. He was – according entirely to the article in Sydsvenska Dagbladet that Aina had read and cut out – a “great virtuoso and successful vocal coach”. It was to him they were headed. Here and now amid the smell of oil from the ferry, Birger could feel that maybe, maybe they should have made some kind of contact with the great man before they set out. To write a letter to the virtuoso in question might not have been a bad idea? But Aina’s pragmatic way of looking at life and her flair for the dramatic – which she had in all likelihood learnt at the cinema – had told them that ‘no’ was the answer to logical arrangements. To follow the impulse was the only right thing.
It was that very impulse which Birger now, on a chair bolted to the floor and with a cup of coffee in front of him, not really could make contact with. No impulsiveness in the world could now quite make him understand how they were supposed to get in touch with this Herr Ander. Nor did he manage, at this moment, to connect with the understanding of, with what money they would pay for the singing lessons.
“Aaahh, it’ll work out, you’ll see. Just as long as we get there.”
Aina’s optimism had made him believe that this project was actually possible to row ashore. But there, in the stuffy air and the thudding hum of the ferry, he began to hesitate. Just a bit. But still.
He had finished elementary school with good grades, but he was more sharp-witted than he was enthusiastic about studying. The odd jobs had followed. When the chance to become an apprentice to the master-tinsmith Börje came, he took it. Why, he did not quite know. It was not because of a burning eagerness for a toolbox in any case. But the Börje family lived in the row of houses on the other side of the street, and when the offer came, he had not put much weight on the decision. It was like, easy and practical, sort of. Tinsmith. That sounded fine, right? He had turned out to have both a good aptitude and a talent for the job, and he was supposed to have his own business when he finished. Finished? Well, now it was too late for that. Now he was an apprentice in an entirely new world. Was going to take singing lessons, become something great, and get to sing full time. Break boundaries, achieve success, let the tones of his chest become his path forward across the wooden boards of the stage.
Five Swiss marks – that was what the article had said that Herr Ander charged for a singing lesson. Money he thus did not have. But Birger was not afraid to work, and surely one could find some kind of job. He knew that he was, if not skilled and fully trained, then at least capable. He knew a little schoolbook German as well. Otherwise, he would have to do as Aina expressed it:
“Live on his looks.”
He was not at all unaware that he was good-looking, but what she had meant that he should do, he had never dared to ask.
Only the fall winds met them in Copenhagen. Not a brave one-legged tin soldier or a beautiful paper ballerina in sight. No, that is right, real adventures were just fairy tales.
“We can grab a cab to the hotel, can’t we? Please, it’s so damn cold.”
Aina asks the question with such obvious nonchalance that Birger almost falls over with anxiety and had he not already been doubting the situation, he would have started right there and then.
“But, with what money?”
He feels that her question throws him even more off balance, but he pretends not to notice and uses all his power to be encouraging instead:
“Come on, it’s just halfway up Strøget, I promise.”
He tries to look stern, but it bites poorly.
“Damn, you’re boring! And you’ve been grumpy all morning.”
Aina sounds a bit insecure herself. As if, she knows she does not know him. As if, she knows she can never get to know him.
“If I hadn’t known better, I would have thought that you don’t want to go to Switzerland. Don’t you want that?”
She hesitates.
“Because honestly, if it’s going to be like this, then we might as well forget about it.”
Is she looking for a way out? Birger does not know, cannot read her and so, instead, he tries to be even more accommodating.
“Come on now. It’s close.”
“But what about the bags. They are heavy!”
Aina’s hesitation and uncertainty are gone again. Once more, her face is that of his sister’s troublesome two-year-old. And now it’s there, for sure; the annoyance. He feels a sharp streak of its flicker inside. Why does he let her affect him like that?
“Give it to me. I’ll carry.”
Birger grabs the bag and simply starts walking. Aina remains sourly behind but when he does not heed to her “Oh, come on… please… What the hell!” he soon hears her running to catch up with him. They make their way up, through and past Nyhavn. Trotting on over Kongens Nytorv. Halfway through, Aina pulls him by the sleeve of his jacket and points towards the Royal Theatre.
“Hey, look! With your voice, maybe you can sing in there someday.”
She smiles apologetically. Wants his absolution. He gives it.
“Yeah, but what about you?”
“Well, mine is good enough for couplets but that’s probably it. But it doesn’t matter. Truly it doesn’t, because I really like variety shows the most anyway!”
She laughs loudly and lightly. He finds his way back into the warm cave of optimism and confidence in the future, that she has managed to awaken in him during the short period they have spent time together.
Suddenly, he is the matinee hero she has made him out to be. Inside, he is once again full of color, warm-blooded, the prince of the party, handsome, the Gröna Hissen drinker. He is worthy of success. And above all, he believes in it again. That he can succeed. “The road to paradise is crooked and long, but you will see…” – lyrics to look to the future with.
Strøget is full of people and traffic this morning just like all others. It takes them, despite what Birger promised, an eternity of time to cover the fairly short distance up to Gammeltorv where they are to turn off onto the small streets to the left. Aina has to look at everything in every shop window and insists on going into a few stores along the way. Birger does not see the point. She has, after all, no money to shop with. He takes the opportunity to smoke some cigarettes while standing outside waiting, with the suitcases placed on the sidewalk. He must admit that smoking makes him feel quite cool and stylish, but perhaps this is something he will have to quit when he begins studying with Herr Ander. The voice must come first. He ponders over the lessons. Over how they will differ from those that teacher Nilsson has given him and his sisters over the years. Surely the repertoire would be different, and the scales harder?
Birger and his four older sisters have, as mentioned, always sung and performed theater.
Or made fools of themselves, as some would say. The sisters were good-looking and quick to seize attention when it was offered. They spoke easily and freely with everyone and anyone. They were well-liked, and always had their beloved little brother in tow. Had it affected him, growing up as the only brother and additionally the youngest? Ten years younger than the eldest sister. Most likely. He had, in any case, always found it easy getting “girlfriends”. Whether it was his appearance or his sensitivity – almost depressive – that drew them in, one could not really know. He had, at least, learned to appear determined. Knowing what you wanted was a requirement among four strong sisters.
But there had also been a freedom in the family that he rarely sensed in the homes of his friends. A good will and an optimism towards life. A feeling of being worth something. And it was not as if he and his sisters respected their parents any less than his friends did theirs. On the contrary, there were few people who could inject such momentum into him as his father. Just his sturdy physical build commanded respect. One did not gladly contradict him. And true, she was unusually short, but his mother was not so small and delicate that she could not stand her ground when needed. But ultimately and in the end, respect grows out of community and love, and of those two things, they had plenty in his family. And of the feeling, that you did not scrape one’s feet in too much deference for anyone. If people wanted to scrape, they could very well scrape their feet for the Cedergren family. There were no scraping to be done here.
It was four o’clock and the workers from the sugar refinery were pouring out through the gate. Elna stood on the sidewalk and waited impatiently. From time to time, she pushed the stroller back and forth in front of her to prevent the boy from waking up. What she was about to convey probably required a bit of peace and quiet. Not that she was particularly afraid of her father, but this was after all a situation that neither of them could have foreseen.
To get into his head to just take one’s belongings and disappear in that way. It was downright crazy, sheer madness. With a good apprenticeship and everything else that he had. “My God, to set out to become a singer?” Sure, you could have singing and theater as a hobby, a source of joy, an escape from everyday life but, good Lord, no normal person made a living from that. Well, no one they knew anyway. Surely, there had to be some limit to such foolishness.
The moment she sat down for coffee with Inga, she knew something was off. But it took a good two cups of coffee and a few cinnamon rolls before the truth crept out.
“Well, you know…”
The younger sister had hesitated. Yesterday evening she had talked to Birger, and he had told her about the trip. He had not been able to help himself. He had been compelled to share the travel fever with someone, but it did not matter because Inga had – just as when they were children – sacredly and solemnly promised not to say anything to anyone. Imagine, he was going away to become a singer. Simply the word he used: “The Continent.” So close, and yet so far away.
Elna was furious.
“Are you out of your mind? You’ve known this all day and let him slip away?”
Elna had more or less thrown Bengt into the stroller and, with him staring at her in marvel, and her sister in tow, she had hurried down to master-tinsmith Börje’s workshop. ”Yes, it was true.” Birger had not shown up this morning. It was unusual and had never happened before, so when the tinsmith had gone home for breakfast, he had knocked on the door at Cedergrens, but no one had answered.
No, mother was at a doctor’s appointment in Lund today and because of that father had brought food with him to the sugar refinery and ate in the company of the men who lived too far away for it to be worthwhile going home for breakfast or lunch.
At this point, Inga decided to play it safe, followed her brother’s tracks, and slipped away.
Elna heard him almost before she saw him. Large and boisterous he was, their father. When he caught sight of her, he looked almost shocked. Elna’s mind quickly went: “Oh, good gracious, damn it, now he thinks someone is dead. Why else would I be here to meet him?”
“Elna, has something happened? With mother?”
“No, father, I am sure mother is fine. She just got home from Lund. Well… Except then of course, that she is a bit worried.”
“Worried? What do you mean, lass? What did they say at the hospital?”
“No, it’s nothing to do with mother. Father, you see, it’s Birger… He has sort of, well, he has… You see…”
That it should be so difficult to get across what had happened in front of father. “Gather strength now, Elna and pull yourself together!” One could almost think that it was she herself who had done something foolish.
“Well then, lass, what has Birger done? He hasn’t fallen from the scaffolding, has he? Has he hurt himself?”
“No, father… He has. like… Well, he has…”
“Aahhh, why was it so hard to get it out!” Elna takes a deep breath. Loud and clear so that everyone – though perhaps they should not – can hear, it comes out:
“Well, he has simply run away! Run off to Copenhagen! That is what he has done, the lunatic and he has taken a lass with him whom we don’t know. Aina is apparently her name.”
After checking in at Endemann – concluding that it was probably for the best they were only staying one night at that hotel – they had spent the day out in Copenhagen. Visited department stores, went on a short walk to the Botanical Garden, strolled around, simply had a good time. Birger felt free again. Content, happy and free.
And Aina, well, she had been Aina. Bought a skirt with her savings. When Birger tried to protest and pointed out that they would probably need that money in Switzerland, she had just dismissed him as being silly. The train ticket was paid for, and surely one could work in Switzerland too? After that, she had insisted that they should eat at a smørrebrød place where she had been before. And he – well, he had been hungry.
By seven o’clock they were back at the hotel. Birger lay on the bed. As he had seen in the movies, he placed one arm behind his head and let a cigarette burn in the other, but he had not taken off his shoes, so in order not to dirty the bedspread he kept his feet crossed over the edge of the bed, which probably made the image less than perfect.
“We have to go out! There are supposed to be some fantastic dance restaurants here.”Aina continued feverishly:
“Valencia. Valencia, I think the most popular one is called.”
Aina had hung her coat on the hook on the wall, opened her suitcase and was now waltzing around the room with one of her two best dresses pressed in front of her against the blue angora sweater.
“Go out? But we’ve just got back and the train leaves really early tomorrow morning.”
The day had taken its toll. Birger was completely worn out. No day’s work on any construction site had ever made him feel so done.
Aina sinks down onto the other bed. She opens the clasp of her toiletry bag with the rose-patterned fabric. He catches a glimpse of talcum powder and brush. She pulls the knitted top over her head.
“But, good Lord, we’re in Copenhagen! Get it! Copenhagen! Of course, we have to go out. Go out and dance.”
She approaches him in nothing but her bra and theatrically pouting lips but changes her mind and throws herself into the room’s single armchair, worn-out and unbearably hard. Birger had tried it; it was not a chair one relaxed in for long.
“Aaahh, I’m going crazy! You’re so boring!”
Aina sulks but cannot be serious for long and instead she begins, aiming at him, to sing in a crazy bad Danish:
“Hvordan ligger det med kaerlighed idag? Elsker du mig stadig? Kan du kysse mig stadig med välbehag?”
Her Danish was truly miserable, but with that face and that voice, she surely could have conquered any dance hall by storm. But right now, she annoys him again. Go out dancing.
As if this was a pleasure trip? Even if she was not, he was afraid of wasting money.
Many years later, when age and time had smoothed his edges, he would think that what he that day, in her, saw as stupidity probably was just joy. That he should have relaxed more, and sooner. Considering what would later happen, he might just as well have had a clear conscience when he, later that night, properly let loose. Embraced that evening. Seized that night.
But he does not know that right now. Right now, he just thinks she is bloody childish. They probably draw from the same source – her childishness and his stubborn immaturity that now makes him want to whine and protest. Now they had done as she wanted all day. Could she not just be satisfied now?
But at the same time, he feels stupid and is afraid she will think he is not worldly. And maybe tire of him. “Good God, why does he care so much about that?” Why does it matter what she thinks of him? He is not even in love with her. But Birger’s frustration still makes him say to himself: “Okay, put on your only good suit, take Aina under your arm and promise her that tonight the whole city will be hers.”
A young man. A foolish man. A man on an adventure. A man with one foot firmly on the construction ladder, and the other halfway up the ladder whose rungs lead toward the land where stars are born. Who is he and who will he become? He is so very tired.
Weak as he was, they did go out and hit the town again. They strolled down Strøget arm in arm in the cold wind, but with two Danish beers under his belt it was actually not so bad. The weather could have been better, the darkness less intrusive, but the girl on his arm was beautiful and he was handsome and strong, so everything was quite all right. They had a cheap and genuinely good dinner at a beer joint in Nyhavn though the area was not the best, so Aina wanted to leave.
“We have to go to Valencia. My girlfriend has a cousin who is married over here, and they always go there to dance.”
“Where is it then?”
Birger had long since resigned and was now even beginning to feel very eager to dance.
“I don’t know, but I have the address on a note, we can take a cab, right?”
The circle was closed and Birger, well, he was both a man of the world and tired, so of course they took a “droske”.
“Droske? Yes, that’s over there.”
Valencia was good. Valencia was amazing. What a band! What people! So beautiful, so well dressed. All evening, he had seen his future. This was how life would always be. This is how he would always live. He was drunk, he was happy, he was euphoric.
They stumbled into the hotel foyer and both laughed so hard they were breathless. The laughter made them squat down, almost sit on the lobby floor. Birger managed to get up and pulled Aina up from the floor by taking a firm hold of her wrists. Her ascent may not have been the most graceful but what did it matter. They were young and predestined for great deeds. The night porter looked at them with some disgust but also with indulgence. He had seen worse.
Birger looked at him in amazement. A boy his own age. There was something about his lips. They moved and out came… some kind of Danish mush. The porter repeated some phrase, but Birger was not sober enough to understand. He could not be bothered either. Good grief, tomorrow his new life began, and the room was paid for. What could the night porter have to say to him that could mean anything? The stairs approached him in a stumbling fashion or was it the other way around? The porter’s lips continued to express sounds behind him, but he himself just kept moving towards the stairs and up, up, up towards the dawning future. He hummed or if he bellowed:
“Nu skall vi opp, opp, opp, opp på den gryende kärlekens topp, topp topp.”
Come, come, come, with me and do not blame it on some ifs, ifs, ifs…
And Aina chimed in like a Sickan Carlsson drunk on cheap Kronvodka.
With some difficulty, Birger gets the key in the lock, opens the door and stumbles into the darkness of the hotel room. Damn, he hit his head on the edge of the bathroom door. Damn it, who had left it open? It hurt like hell, and when he raised his hand to his forehead, he could already feel an incipient bump take form. He hears himself shout out in pain and exclaim:
“Fuck! That hurt!”
Aina responds slightly irritated:
“What? What is it? Why are you yelling? Don’t scare me like that!”
Aina falls silent at first but then her breathing turns uneven from fear. Senses someone. The intoxication immediately passes away because of the adrenaline that suddenly, and in abundance, flows into her veins. A mountain troll is in the room. And the mountain troll is alive and has a rumbling voice:
“Oh my God, what kind of fucking nonsense is it to scream like that! You’re waking up the whole hotel!”
The voice rumbles on and the figure who sits heavily, in the room’s only armchair, stands up and switches on the lamp on the table on the side. Of course, Birger knows who it is before the light even flickers on. But he cannot believe it. Nothing could have prepared him for this. No one could have convinced him that this would happen. Madness, adventure or not.
“Father! What are you doing here?”
He whimpers the question. His forehead is sore, and he still cannot believe that it is true.
“Yeah! What the hell do you think, you damn fool of a boy? I’m here to bring you home, of course! You’re so stupid I…”
The father hesitates for a second.
“If you weren’t a grown man, I swear I’d beaten you to death, dammit. You didn’t think I’d let you…”
Birger hears the pent-up anger in his father’s voice, and in the sentences he is too angry to finish, but at the same time it is as if the air goes out of both of them.
“I’m not going home.”
That is all Birger manages to say.
On the morning ferry home, he sits in silence. That is not something you accuse Aina of. She is still whining and fuming. But now only in fits and starts. All night she has been complaining. At first, she cried but when the tears ran out, the lamentation and disappointment turned into a kind of wailing that she probably thought was movie star-like but more gave her the air of a soppy farce prima donna.
“How could he do this to her?”
Just obey his father. Not protest. Not fight for their freedom. Her life was over. She might as well lie down and die. Just the thought of him considering going home again made her despair.
His father had finally just irritably asked her to shut up once and for all. And despite all the tears, all the whining, was she not sitting here next to him on the ferry? On the way home. No one had forced her to take the route back.
He himself would forever be able to blame the fact that his father was stronger than him in spirit. What would she put the blame on? No one had cared enough about her to make the journey all the way to Copenhagen. No one had found out which hotel they were staying at and come to bring her home.
But even he kept asking the same questions over and over again. How could he? Was it right? Was it right to just give up the whole trip and why did he do it? Was he, deep down, even relieved to have been saved? Saved from what? A better, more exciting future? The singing career? A life that would have demanded so much more from him than life back home?
Security. Was that force stronger to him than the adventure? Who was he? What kind of fucking coward was he? Outwardly he sat in silence, but inside he was screaming.
During the night, he had first tried to confront his father. Accuse him and say that maybe Aina was right. Perhaps their lives now were ruined. But of course, he had chosen the wrong person to use those arguments on.
“Ruined your life? That’s the dumbest thing I’ve ever heard. Such bloody nonsense!”
That was all his father said. He said no more – and nothing more was ever said about the matter.
©SlowClapStories
Evigt ägs blott det du mist
Kapitel IV: Farfar B, tenoren
”I alla visor och all poesi förälskar man sig om våren, ett litet undantag jag ville bli om bara nu någon förstår en. Skulle man inte för att det är höst följa sin innersta röst?
Gösta Stevens/Jules Sylvain
Birger vill att människorna runtomkring honom skall sitta still, för helvete. Inte resa sig för ytterligare en sillamacka i caféet, inte lyfta ölflaskorna i käcka välgångshälsningar mot varandra, inte gå och pissa. Varje rörelse får honom att tveka över sitt beslut och han vågar inte låta något få honom att tvivla på om det han givit sig in i är rätt. Minsta lilla tvekan och det finns en båt tillbaka så fort de kommer till Nyhavn.
Porslinet och glasen skallrar i kapp med vågorna. Röster bärs fram och tillbaka och färjans stålväggar ökar deras resonans. Kaffe beställs, danska wienerbröd, öl och räkmackor. Ibland slås ett öga ut genom båtens små fönster för att se om Köpenhamn närmar sig. Att gå upp på däck känns däremot som ett dåligt alternativ i oktoberblåsten.
Det är sen eftermiddag mitt i arbetsveckan och färjan är långt ifrån fullsatt men ett gäng, tydligen, arbetsbefriade rödmosiga gestalter håller hov vid ett hörnbord och lyckas nästan att få den stora båten att låta som en fullsatt lördagsförmiddag. Caféets ljud, med klang av mänskligheten, kämpar för att övervinna motorljuden.
Cigarettröken, färjans metalliskt oljiga dofter och vågrörelserna får Birger att må aningens illa. Men inom sig vet han att det inte har så mycket med omgivningen att göra utan att det helt beror på det han nu, inte längre bara föresatt sig att göra, utan faktiskt påbörjat: Galenskapen. Friheten. Vägen till berömmelse. Det borde kännas som ett äventyr men det gör det inte.
Att spy eller inte spy. Allt var här och nu. Och nu skulle det ske. Att det bara var tre veckor sedan han träffat Aina på dansen i Malmö, ja det vill han inte tänka på just nu. Visst hon var en ny bekantskap, och kanske inte ens den bästa, men nu var han på väg till framtiden med henne. Så var det med det. Bara så.
Första gången han såg Aina var en kall och svart septemberkväll. Hon sjöng schlagers med sina väninnor medan de väntade på att få hänga in sommarkapporna i Arenas garderob, samtidigt som de kammade hår och bättrade på läppstift. Han hade under en kort sekund – medan han föstes in i danslokalen av glada och ännu så länge bara småberusade kompisar – tänkt att hennes röst var inte så dum.
En sångröst var något han kunde bedöma. Hemma sjöng de alltid och han och systrarna var något av Arlövs revystjärnor. Skulle en revy sättas upp eller en julkonsert anordnas så var det familjen Cedergren man först kontaktade. I den familjen fanns inte bara rösterna utan också en aldrig sinande önskan att få synas och höras. Hörs jag får jag applåder. Syns jag finns jag. Men de var trots detta, en omtyckt familj. Eftersom värme och god vilja gick hand i hand med faiblessen för scenljuset, så var det ingen som brukade tycka så hemskt illa vara.
Men man måste välja sin scen annars kommer man ingen vart, tänkte Birger, där han satt och svalde magsyran. Att ha modet att låta talangen ta sig så långt det bara gick, var vad som krävdes nu.
Det var alltså hennes röst han först lagt märke till men han fick medge – där hon satt framför honom i en duvblå angora-topp och blont vällagt hår – att hon inte var så illa att se på heller.
Aina drog djupt på cigaretten.
– Ah, hur länge är det kvar? Detta är ju dötrist. Jag vill bara vara framme. Nu!
På rejäl och icke misstagbar malmöitiska lät det som om hon verkligen höll på att trilla av pinnen av tristess. Som om inget i hennes tidigare liv hade varit tråkigare än att sitta här och nu. Men att låta blasé var inget Aina direkt behövde öva på. Det föll sig liksom naturligt. Om situationen varit lite mer sansad hade Birger kanske blivit irriterad men sanningen att säga så kände han henne så pass lite att han inte vågade känna, eller ens kunde uppbåda, någon direkt irritation. Han skulle ju trots allt tillbringa mycket tid med henne framöver. Kanske den viktigaste tiden i sitt liv. Alltså, lät han det tyst passera.
Den kvällen hade han nästan genast bjudit upp henne till det, som alltid, välbonade dansgolvet och trots att de inte alls hade dansat hela kvällen med varandra hade han ändå senare följt henne hem. De hade, lättsamt och framtidsfulla, pratat om sång, att uppträda, scener, schlagers de gillade eller ogillade. Han hade, ledandes sin blå Monark, berättat om revyerna och hon om kören. Han fick reda på allt om hennes liv på den korta tiden det tog att hålla henne sällskap – Regementsgatan fram, Amiralsgatan upp, Nobelvägen bort, Sofielund i mål – så kändes det åtminstone. Om körens repertoar, hennes solosång och allt om hennes kompisar på kappfabriken. Om förmannen som alla avskydde. Om söndagarna när hon och två kusiner tjänade extra pengar genom att steka och sälja pannkakor i Bokskogen. Om hennes bror som dött i en kranolycka på Kockums, varvet.
– Vajern delade honom rakt av i två.
Om läppstiftet hon inte riktigt hade råd till men köpte ändå.
– Ja, mor blev väl inte helt glad när hon fick mindre till hyra och mat.
–Men det blir snart ändring på det!
Framtiden var ju hennes.
Hon var annorlunda än de flesta andra flickor han mött. Uppkäftig. Frispråkig. Birger tyckte att hennes framfusighet var lite udda och kul. Kul och spännande så som alla främmande fåglar är kul och spännande. Åtminstone till en början. Dem man inte känner igen hemifrån.
Visst, kanske var hennes påstridighet i sig inte så där tilltalande men det var något med hennes sätt att tala om livets möjligheter och om val som bara var ens egna att göra, som han föll för. Ingen ”…skulle min själ sätta sig på henne…” eller ”…berätta för henne hur hon skulle göra…”.
– Jag är lika bra som en annan!
Se där!
I andanom hade han förstått att detta sätt att se på livet lett till att hon redan bytt arbetsplats fem gånger i sitt 19-åriga liv men det var inget som tycktes bekymra henne. Inte skulle hon bli långvarig på Ahlströms Kappfabrik heller. Ah, nej! Det fanns mer och annat där ute som väntade. Platser som hennes röst skulle bära henne till. Bort från tristessen. Bort från fattigdomen. Bort från utedass och gårdsnasare.
Birger och Aina hade inte tagit båten till Köpenhamn helt på vinst och förlust. Nej, det hela var, trots den äventyrlusta och galenskap som de tillskrev sig själva när de diskuterat saken, åtminstone tämligen välplanerat. Väl i Köpenhamn skulle de bo över en natt på Hotell Endemann för att dagen därpå ta morgontåget till Hamburg. Därefter väntade kontinenten.
De skulle ta sig från Hamburg till Schweiz. Och där, i Bern, väntade Herr Erlich Ander. Denne var – helt enligt den artikel i Sydsvenska Dagbladet som Aina läst och klippt ut – en ”stor virtuos och framgångsrik sångpedagog”. Det var till honom de var på väg. Här och nu, i oljedoften från färjan, kunde Birger känna att kanske, kanske borde de ha tagit någon form av kontakt med den store mannen innan de gav sig av. Att skriva ett brev till virtuosen i fråga hade kanske inte varit fel? Men Ainas pragmatiska sätt att se på livet och hennes sinne för det dramatiska – som hon med största sannolikhet hade lärt sig på Röda Kvarn – hade sagt dem att svaret var ’nej’ på logiska arrangemang. Att följa impulsen var det enda rätta.
Det var just den impulsen som Birger nu, på en i golvet fastskruvad stol och med en kopp kaffe framför sig, inte riktigt fick kontakt med. Ingen impulsivitet i världen kunde nu riktigt få honom att förstå hur de skulle få kontakt med denne Herr Ander. Inte heller med förståelsen för, med vilka pengar de skulle betala sånglektionerna, fick han just nu kontakt.
– Aaahh, det löser sig ska du se. Bara vi kommer dit.
Ainas optimism hade fått honom att tro att detta projekt faktiskt var möjligt att ro i land. Men där i den kvava luften och färjedunket började han tveka. Bara lite. Men ändå.
Han hade avslutat folkskolan med bra betyg men han var mer skärpt än vad han var entusiastisk över att läsa. Ströjobben hade följt. När chansen att bli lärling hos plåtslagarmästare Börje kom så tog han den. Varför visste han inte riktigt. Det var inte en brinnande iver över en verktygslåda i alla fall. Men familjen Börje bodde i huslängan på andra sidan gatan och när erbjudandet kom så hade han inte lagt så mycket vikt vid beslutet. Det var lätt och praktiskt, liksom. Plåtslagare. Det var väl bra? Han hade visat sig ha både bra anlag och talang för jobbet och egen firma skulle han ha när han blev färdig. Färdig? Ja, nu var det ju för sent för det. Nu var han ju lärling i en helt ny värld. Skulle ta sånglektioner, bli något stort och få sjunga på heltid. Spränga gränser, inhämta framgång, låta tonerna ur hans bröst bli hans vägar fram över scenens trätiljor.
Fem schweiziska mark, hade det stått i artikeln att Herr Ander tog för en sånglektion. Pengar han alltså inte hade. Men Birger var inte rädd för att arbeta och något jobb skulle man väl kunna få. Han visste att han var, om inte duktig och färdiglärd, så i alla fall duglig. Lite skoltyska kunde han också. Annars fick han väl göra som Aina hade uttryckt det:
”Leva på sitt utseende.”
Han var inte alls omedveten om att han såg bra ut men vad hon menat att han skulle göra hade han aldrig vågat fråga.
Bara höstvindarna mötte dem i Köpenhamn. Inte en tapper enbent tennsoldat eller en vacker pappersballerina när. Nej, just det, riktiga äventyr var ju bara sagor.
– Vi kan väl ta en taxi till hotellet? Snälla, det är ju så förbenat kallt.
Aina ställer frågan med en så självklar nonchalans att Birger nästan faller över av ångest och hade han inte tvekat över situationen redan innan så skulle han ha börjat där och då.
– Amen, för vilka pengar då?
Han känner att hennes fråga får honom ännu mer ur balans men han låtsas som inget och använder all sin kraft att vara uppmuntrande i stället:
– Kom igen, det är bara halvvägs upp på Ströget, jag lovar.
Han försöker se sträng ut men det biter dåligt.
– Fy, vad du är tradig! Och sur har du varit hela morgonen.
Aina låter lite osäker även hon. Som om hon vet att hon inte känner honom. Som om hon vet att hon aldrig kan lära känna honom.
– Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att du inte vill åka till Schweiz. Vill du inte det?
Hon tvekar.
– För alltså, ska det vara så här så kan vi skita i det.
Söker hon en utväg? Birger vet inte, kan inte läsa av henne och försöker därför, i stället, vara ännu lite mer tillmötesgående.
– Kom igen nu. Det är nära.
– Men väskorna då. Dom är ju tunga!
Ainas tvekan och osäkerhet är borta igen. Återigen är hennes min den hos hans systers strulige tvååring. Och nu är den där med säkerhet; irritationen. Han känner ett vasst stråk av dess strålar inombords. Varför låter han henne påverka honom så?
– Ge mig den. Jag bär.
Birger tar väskan och börjar helt enkelt gå. Aina står surt kvar men när han inte hörsammar hennes ”Amen… snälla… Va fan!” så hör han henne snart springa i kapp honom. De tar sig upp, genom och förbi Nyhavn. Travar vidare över Kongens Nytorv. Halvvägs över drar Aina honom i jackärmen och pekar bort mot Det Kongelige.
– Du titta! Du med din röst kanske kan sjunga därinne någon gång.
Hon ler ursäktande. Vill ha hans absolution. Han ger den.
– Ja, men du då?
– Nja, min duger bra till kupletter men sen är det nog slut. Fast det gör inget, faktiskt inte, för jag tycker ändå mest om revyer!
Hon skrattar högt och lätt. Han hittar åter in i den varma grotta av optimism och framtidstro som hon lyckats väcka hos honom under den korta period som de har umgåtts.
Plötsligt är han den matinéhjälte hon gjort honom till. Inom sig är han återigen full av färg, varmblodig, partyprinsen, snygg, Gröna Hissen-drinkaren. Han är värd att lyckas. Och framförallt, han tror på det igen. På att han kan lyckas. ”Vägen till paradiset är krokig och lång men du ska se…” – hoppfulla textrader för att se framtiden an.
Ströget är fullt av folk och trafik denna förmiddag precis som alla andra. Det tar dem, trots vad Birger lovat, en evinnerlig tid att tillryggalägga den ganska korta sträckan upp till Gammeltorv där de skall vika av på smågatorna till vänster. Aina måste se på allt i alla skyltfönster och måste tvunget in och titta i några butiker på vägen. Birger förstår inte vitsen. Hon har ju inga pengar att handla för. Han passar på att röka några cigaretter när han står utanför och väntar med resväskorna nersatta på trottoaren. Han måste erkänna att röka får honom att känna sig ganska cool och stilig men kanske är det något han får sluta med när han kommer i skola hos Herr Ander. Rösten får gå först. Han funderar över lektionerna. Över hur de kommer att skilja sig från de som lärare Nilsson givit honom och systrarna under åren. Nog skulle repertoaren vara annorlunda och skalorna svårare?
Birger och de fyra äldre systrarna har som sagt alltid sjungit och spelat teater. Eller spelat apa som en del tycker. Systrarna såg bra ut och hade lätt för att ta för sig av uppmärksamhet när den erbjöds. De pratade lätt och otvunget med allt och alla. De var omtyckta och i släptåg hade de alltid sin älskade lillebror. Hade det påverkat honom att växa upp som ensam bror och dessutom yngst? Tio år yngre än den äldsta systern. Antagligen. Han hade i alla fall alltid haft lätt att få ”flickvänner”. Om det var hans yttre eller hans känslighet – nästan depressiv – som drog kunde man inte riktigt veta. Att framstå som bestämd hade han i alla fall lärt sig. Att veta vad man ville var ett krav bland fyra starka systrar.
Men det hade också funnits en frihet i familjen som han inte ofta kände av hemma hos kamrater. En god vilja och en optimism inför livet. En känsla av att vara värd något. Och det var inte så att han och systrarna respekterade sina föräldrar mindre än vad hans kamrater gjorde sina. Tvärtom, det fanns få personer som kunde sätta sådan fart i honom som fadern. Bara hans rejäla kroppshydda ingav respekt. Sa emot gjorde man inte gärna. Och visst var hon ovanligt kort, men så liten och späd var hans mor inte att hon inte kunde ta i när det behövdes. Men till syvende och sist, respekt växer ur gemenskap och kärlek och av dessa båda hade de gott om i hans familj. Och känslan av att man inte skrapade med foten inför någon. Ville folk skrapa fick de väl skrapa för familjen Cedergren. Här skrapades det inte.
Klockan var fyra och ut genom porten strömmade arbetarna från sockerbruket. Elna stod på trottoaren och väntade otålmodigt. Emellanåt föste hon barnvagnen fram och tillbaka framför sig för att undvika att pojken skulle vakna. Det hon skulle framföra krävde nog lite lugn och ro. Inte för att hon var speciellt rädd för sin far men detta var ju trots allt en situation som ingen av dem hade kunnat förutse.
Att få för sig att bara ta sitt pick och pack och försvinna på det sättet. Det var rent för galet. Med bra lärlingsplats och allt annat som han hade. “Herregud, att ge sig av för att bli sångare?” Nog kunde man ha sång och teater som hobby, glädjeämne, utväg från vardagen men, herregud, ingen normal människa var det var väl som försörjde sig på det. Ja, ingen de kände i alla fall. Någon måtta på tokerierna fick det ändå vara.
Genast när hon satte sig ner för att fika med Inga hade hon hört att det var något. Men det tog gott och väl två koppar kaffe och några kanelsnäckor innan sanningen krupit fram.
– Jo, du vet…
Lillasystern hade tvekat. Igår kväll hade hon pratat med Birger och han hade berättat om resan. Han hade inte kunnat låta bli. Han hade varit tvungen att dela resfebern med någon men det gjorde inget för Inga hade – precis som när de var barn – dyrt och heligt lovat att inget säga till någon. Tänka sig, han skulle ge sig av för att bli sångare. Bara det ordet som han använde: “Kontinenten.” Så nära och ändå så långt borta.
Elna var rasande.
– Är du inte klok? Du har vetat detta hela dan och gett honom tid att ge sig av?
Elna hade mer eller mindre kastat ner Bengt i vagnen och med honom förundrat bligande och systern i släptåg, hade hon skyndat sig ner till plåtslagarmästare Börjes verkstad. “Jo, det stämde.” Birger hade inte dykt upp idag på morgonen. Det var ju ovanligt och hade aldrig hänt förut så när plåtslagarmästaren hade varit hemma på frukost hade han knackat på borta hos Cedergrens men ingen hade svarat.
Nej, mor var på läkarbesök i Lund idag och då hade far fått mat med sig till sockerbruket, och åt i sällskap med de karlar som bodde för långt bort för att det skulle vara lönt att gå hem till frukost eller middagsrast.
Vid detta lag tog Inga det säkra före det osäkra, följde sin bror i spåren och avvek.
Elna hörde honom nästan innan hon såg honom. Stor och bullrig var han, deras far. När han fick syn på henne såg han närmast chockad ut. Snabbt gick det genom hjärnan på Elna: ”Åh, herregud, skit också, nu tror han att någon är död. Varför skulle jag annars vara här och möta?”
– Elna, har det hänt något? Med mor?
– Nä, far, mor mår säkert bra. Hon kom precis hem från Lund. Ja… Förutom då förstås att hon är lite orolig.
– Orolig? Vad menar du tös? Vad sa de på lasarettet?
– Nä, det är inget med mor. Far förstår, det är Birger… Han har liksom, ja, alltså han har… Du förstår…
Att det skulle vara så besvärligt att få fram vad som hänt inför far. ”Kraftsamla nu, Elna!” Man kunde ju tro att det var hon själv som gjort något dumt.
– Ja, tös vad har Birger gjort? Han har väl inte ramlat ner från bygget? Har han slatt sig?
– Nej, far… Han har liksom… Jo, han har…
”Aahhh, att det skulle vara så svårt att få det ur sig!” Elna tar sats. Högt och tydligt så att alla kan – men kanske inte borde – höra kommer det ut:
– Ja, han har helt enkelt rymt! Rymt till Köpenhamn! Det har han gjort, den galningen och en tös vi inte känner har han tatt med sej. Aina heter hon tydligen.
Efter att ha checkat in på Endemann – konstaterat att det nog var tur att de bara skulle övernatta en natt på det hotellet – hade de tillbringat dagen ute i Köpenhamn. Gått på varuhus, tagit en kort tur till Botaniska, promenerat, haft det bra helt enkelt. Birger kände sig fri igen. Nöjd, glad och fri. Och Aina, tja, hon hade varit Aina. Handlat en kjol för sina sparpengar. När Birger försökt protestera och påpekat att de nog skulle behöva pengarna i Schweiz hade hon bara tyckt att han larvat sig. Tågbiljetten var ju betald och nog kunde man arbeta även i Schweiz? Därpå hade hon insisterat på att de skulle fika på ett smörrebrödställe där hon varit förut. Och han – ja, han hade ju varit hungrig.
Vid sjutiden hade de kommit tillbaka till hotellet. Birger låg på sängen. Så som han hade sett på film lade han den ena armen bakom huvudet och lät en cigarett ryka i den andra, men han hade inte tagit av sig skorna så för att inte smutsa ner sängöverkastet hade han fötterna korsade utanför sängen vilket nog gjorde att bilden inte blev helt komplett.
– Vi måste gå ut! Det skall finnas några fantastiska dansrestauranger här.
– Valencia. Valencia, tror jag den mest populära heter.
Aina hade hängt kappan på kroken på väggen, öppnat sin resväska och valsade nu kring i rummet med en av sina två finklänningar klistrad framför sig på den blå angoratoppen.
– Gå ut? Men vi har ju precis kommit tillbaka och tåget går riktigt tidigt i morgon bitti.
Dagen hade tagit ut sin rätt. Birger var helt slut. Inget dagsverke på något bygge hade någonsin fått honom att känna sig så färdig.
Aina sjunker ner på den andra sängen. Hon öppnar bygeln på sin necessär med ros-klätt tyg. Han skymtar talk och borste. Hon drar den stickade tröjan över huvudet.
– Amen, herregud, vi är i Köpenhamn! Fatta! Köpenhamn! Det är klart att vi måste gå ut. Gå ut och dansa.
Hon närmar sig i honom i bara behån och teatraliskt putande läppar men ändrar sig och kastar sig i rummets enda, slitna och enormt hårda fåtölj. Birger hade provat den, där satt man inte en längre stund och kopplade av.
– Aaahh, jag blir tokig! Du är så tråkig!
Aina surar men kan inte vara allvarlig länge och börjar istället, menat till honom, på en galet dålig danska sjunga:
– Hvordan ligger det med kaerlighed idag? Elsker du mig stadig? Kan du kysse mig stadig med välbehag?
Hennes danska var verkligen eländig men med det ansiktet och den rösten hade hon säkert kunnat ta vilket danspalats som helst med storm. Men just nu irriterar hon honom igen. “Gå ut och dansa!” Som om detta var en nöjestripp? Även om inte hon var det, så var han rädd för att slösa på pengarna.
Många år senare när åldern och tiden slipat hans kanter skulle han tänka att det han den dagen, hos henne, såg som dumhet antagligen bara var glädje. Att han borde ha slappnat av mer och tidigare. Med tanke på vad som senare skulle ske, kunde han lika bra ha haft ett gott samvete när han senare den kvällen släppte lös rejält. Fångat kvällen den natten.
Men det vet han inte just nu. Just nu, tycker han bara att hon är jävligt barnslig. Antagligen har de samma källa – hennes barnslighet och hans envisa omogenhet som nu får honom att vilja gnälla och protestera. Nu hade de gjort som hon ville hela dagen. Kunde hon nu inte bara vara nöjd?
Men samtidigt känner han sig dum och är rädd att hon skall tycka att han är icke-världsvan. Och kanske tröttna på honom. “Herregud, varför bryr han sig så om det?” Varför spelar det roll vad hon tycker om honom? Han är ju inte ens kär i henne. Men Birgers frustration får honom ändå att säga till sig själv:
– Okej, ta på dig din enda bra kostym, ta Aina under armen och lova henne att ikväll skall hela staden vara hennes.
En ung man. En dum man. En man på äventyr. En man med den ena foten stadigt på byggstegen och den andra halvvägs upp på den stege vars trappsteg leder mot landet där stjärnor föds. Vem är han och vem skall han bli? Han är så trött.
Svag som han var tog de sig alltså ut och gjorde stan igen. De promenerade Ströget ner arm i arm i den kalla vinden men med två bajers innanför västen det var faktiskt inte så dumt. Vädret kunde ha varit bättre, mörkret mindre påträngande men flickan på hans arm var vacker och han var snygg och stark så allt var faktiskt ganska okej. De åt en billig och riktigt god middag på ett ölhak i Nyhavn men området var ju inte det bästa så Aina ville därifrån.
– Vi måste gå på Valencia. Min väninna har en kusin som är gift här, och de går alltid dit och dansar.
– Var ligger det då?
Birger hade för länge sedan resignerat och började nu till och med bli riktigt danssugen.
– Jag vet inte men jag har adressen på en lapp, vi kan väl ta en taxi?
Cirkeln var sluten och Birger, ja, han var ju både världsvan och trött så visst tog de en taxi.
– Droske? Ja, det er den vej.
Valencia var bra. Valencia var fantastiskt. Vilket band! Vilka människor! Så vackra, så snyggt klädda. Hela kvällen hade han sett sin framtid. Så här skulle livet alltid vara. Så här skulle han alltid leva. Han var full, han var glad, han var euforisk.
De snubblade in i hotellfoajén och skrattade båda så att de kiknade. Skratten fick dem att gå ner på huk, nästan sitta på foajégolvet. Birger lyckades resa sig och drog upp Aina från golvet genom att ta ett rejält tag om hennes handleder. Hennes resning var kanske inte den mest graciösa men vad gjorde det. De var unga och förutbestämda för stordåd. Nattportieren tittade på dem med viss avsky men också med överseende. Han hade sett värre.
Birger såg förundrat på honom. En pojke i hans egen ålder. Det var något med hans läppar. De rörde sig och det kom ut …någon dansk gröt. Portieren upprepade någon fras men Birger var inte tillräckligt nykter för att förstå. Han orkade inte heller. Herregud, i morgon började hans nya liv och rummet var betalt. Vad kunde nattportieren ha att säga honom som kunde betyda något? Trappan närmade sig snubblande eller var det tvärtom. Portierens läppar fortsatte att uttrycka ljud bakom honom men själv fortsatte han bara mot trappan och upp, upp, upp mot den gryende framtid. Han nynnade eller om han skrålade:
– Nu skall vi opp, opp, opp, opp på den gryende kärlekens topp, topp topp.
Kom, kom, kom bara med mig och skyll inte på några om, om, om.
Och Aina fyllde i som en Sickan Carlsson berusad på Kronvodka.
Birger får med viss svårighet nyckeln i låset, öppnar dörren och snubblar in i hotellrummets mörker. Fan, han slog huvudet i kanten på badrumsdörren. Fan, vem hade låtit den stå öppen? Helvete, vad det gjorde ont och när han för handen till pannan känner han redan en begynnande bula ta form. Han hör sig själv skrika rakt ut av smärta och utbrista:
– Aj, som fan!
Aina svarar aningens irriterat:
– Vad, vad är det? Vad skriker du för? Skräms inte så!
Aina tystnar först men börjar sedan andas ojämnt av rädsla. Känner av någon. Berusningen faller genast hädan på grund av adrenalinet som plötsligt och i mängd strömmar till i hennes ådror. Ett bergatroll befinner i rummet. Och Bergatrollet lever och har en mullrande stämma:
– Herregud, vad är det för jävla trams att skrika på det viset! Du väcker ju hela hotellet!
Rösten mullrar vidare och gestalten som tung sitter i rummets enda fåtölj reser sig och tänder lampan på bordet sidan av. Naturligtvis vet Birger vem det är redan innan lampan börjat lysa. Men han kan inte tro det. Inget hade kunnat förbereda honom på detta. Ingen hade kunnat slå i honom att detta skulle ske. Galenskap, äventyr eller inte.
– Far! Vad gör du här?
Han kvider fram frågan. Öm i pannan är han och han kan fortfarande inte tro att det är sant.
– Ja, va fan tror du, påga-djävel? Jag ska naturligtvis hämta hem dig! Du är ju så dum att jag…
Fadern tvekar en sekund.
– Hade du inte varit vuxen skulle jag fan slatt dig fördärvad! Du trodde väl inte att jag skulle låta dig…
Birger hör den uppbundna ilskan i faderns röst och i meningarna, som han är för arg för att avsluta, men samtidigt är det som om luften går ur dem båda.
– Jag ska inte hem!
Det är allt Birger får ur sig.
På morgonfärjan hem sitter han tyst. Det kan man inte anklaga Aina för att vara. Hon gnäller och rasar fortfarande. Fast nu bara stötvis. Hela natten har hon beklagat sig. Först grät hon, men när tårarna tog slut gick klagan och besvikelsen över i ett slags jämmer som hon nog ansåg var filmstjärnlikt men mer gav en henne en air av en våpig farsprimadonna.
– Hur kunde ha göra så mot henne?
Bara lyda sin far. Inte protestera. Inte slåss för deras frihet. Hennes liv var slut. Hon kunde lika bra lägga sig ner och dö. Bara tanken på att han övervägde fara hem igen gjorde henne förtvivlad.
Hans far hade till sist bara irriterat bett henne hålla käften en gång för alla. Och trots alla tårar, allt gnäll, satt hon inte här sidan om honom på färjan? På väg hem. Ingen hade tvingat henne att ta vägen tillbaka.
Själv skulle han för alltid kunna skylla på att fadern var starkare än honom i tanken. Vad skulle hon skylla på? Ingen hade brytt sig tillräckligt mycket om henne för att komma hela vägen till Köpenhamn. Ingen hade tagit reda på vilket hotell de bodde på och kommit för att hämta hem henne.
Men även han ställde själv desamma frågorna om och om igen. Hur kunde han? Var det rätt? Var det rätt att bara ge upp hela resan och varför gjorde han det? Var han kanske rent av glad över att ha blivit räddad? Räddad från vad? En bättre, mer spännande framtid? Sångarkarriären? Ett liv som skulle kräva så mycket mer av honom än livet hemma?
Tryggheten. Var den kraften större för honom än äventyret? Vem var han? Vilken jävla fegis var han? Utåt satt han tyst men han skrek inombords.
Under natten hade han först försökt ställa fadern mot väggen. Anklaga honom och säga att Aina kanske hade rätt. Kanske var deras liv nu förstört. Men naturligtvis var det fel person att använda de argumenten på.
– Förstört ditt liv? Det var det dummaste jag hört. Sånt jävla trams!
Det var allt fadern sade. Mer sade han inte – och mer sades överhuvudtaget aldrig om saken.
©SlowClapStories
Slow Clap Stories 