Chapter XXI: Anna, a paradise lost

“Soul, be faithful to the end!
The victory’s victory is all to lose.
Loss is all your gain created;
Eternally owned is only the lost!”
Henrik Ibsen, “Brand” (Translation: C.H Herford, 1919)

A summer, so similar and yet so different from this one. The rhododendron explosion-bloomed as always in pale violet, in in the sandy soil, poor in lime, and the giant boulder, covered with sun-bleached terry cloth bath towels, kept its rune-less watch over the property, large as a football field. The cottage wrapped them in its safe mustiness that summer as so many others.
Happy memories, warm memories, but that from a distance do not only bring you joy. The nostalgia – is it dangerous?
“You receive no answer because what you’re engaged in is nonsense!” as Carl Lidbom said.
“Now, this is after all and indeed my great novel, so I don’t think it befalls you to pass such utterances here. You shall know your place when you are here. Period, as a Björck answered.”
Know your place, my soul, but nonetheless – bygone years, though good, also create the longing.

The new property tax regarding waterfront lots had frightened Scatterbrain and his younger brother, so a sale was imminent. The nineties, with their coming crisis had scared the the sixties’ successful years on flight forever. Anna’s curls were platinum blonde, she was sun-tanned like few and damned stunning in her counterfeit red HUGO BOSS track suit, purchased at a market in Mallorca. White, sun-brown and red. The tones stood beautifully together. Perhaps those summers were her peak in terms of appearance. At least in memory. Before colors and memories fade, they prefer to shine together.
Lighting a fire in the enormous open fireplace, which grandad had mortared together from large stones gathered from the plot, was requested to be avoided that hot, last bronze-summer when they, during bright summer nights – accompanied by rum and coke and laughter – loudly dug for gold this Football World Cup ’94 in the United States on the old color TV.
Grandma did not grieve. One responsibility less. A number of windows less to polish, no more dragged-in sand to vacuum away.

Two summers before this one, the favorite puck-shaped ice cream bar in dark chocolate with caramel sauce, peanuts and marshmallows – who ever said that there can be too much of a good thing – “Snack” had gone to its grave and disappeared from GB’s menu. But that is, as we call it “chill” and instead we eat a rectangular, fruity and pink-and yellow “Svala”, or as we cheerfully call it, a “Baboon-dick”.
The water of the bathing jetty’s cools, the cigarette smoke hangs thick and the juniper hill drenches the small outdoor dance floor in its sharp, piney scent. The lawn is still kept in check so that it escapes the scythe and grandma’s Swedish almond rusks provides the best comfort when the water skis have left a hematoma in the thigh worthy of a Brolin.
Eyes closed for a moment, rests and happiness flickers. Come to one’s senses, to what? We are a busy, lively family, perhaps sometimes for the wrong reasons and in all the wrong ways. But do not judge us. We work hard not to spontaneously combust and completely perish from within. Let us not shatter the crystal. Please. This is a good summer. Just like that.

A summer like now and yet so foreign, my life and yet not, our family and yet another kin. “All happy families are alike; each unhappy family is unhappy in its own way”, as Tolstoy said.
A paradise lost? Who knows? Eternally owned is but what you have lost.

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel XXI: Anna, ett förlorat paradis

“Sjæl, vær trofast til det sidste!
Sejrens sejr er alt at miste.
Tabets alt din vinding skabte
– evigt ejes kun det tabte!”
Henrik Ibsen, ”Brand”

En sommar, så lik och ändå så olik denna. Rhododendronen explosions-blommade som alltid i ljust violett i den kalkfattiga, sandiga jorden och jättekastet, övertäckt av solblekt badfrotté, vakade runlöst över tomten, stor som en fotbollsplan. Stugan svepte in dem med sin trygga muggighet den sommaren som så många andra.
Glada minnen, varma minnen men som på håll inte bara gör en glad. Nostalgin, är den farlig??
– Du får inget svar därför du håller på med ett trams! som Carl Lidbom sa.
– Nu, är ju detta min stora roman så jag tycker icke det ankommer dig att fälla sådana yttrande här. Du skall veta hut när du är här. Punkt, som en Björck svarade.
Vet hut min själ, men likafullt – gångna år, om än goda, skapar även saknaden.

Den nya fastighetsskatten gällande strandnära tomter hade skrämt Slarvern och hans lillebror så försäljning var nära förestående. Nittiotalet med sin kommande kris hade skrämt sextiotalets framgångsår på flykten för alltid. Annas lockar var platinablonda, hon var solbränd som få och skitsnygg i sin piratkopierade röda HUGO BOSS-joggingdräkt köpt på en marknad på Mallorca. Vitt, solbrunt och rött. Tonerna stod sig snyggt tillsammans. Kanske var de somrarna hennes utseendemässiga höjdpunkt. Åtminstone i minnet. Innan färger och minnen falnar lyser de helst tillsammans.
Eldning i den enorma öppna spisen, som farfar murat samman av stora stenar samlade från tomten, undanbads den heta, sista brons-sommar när de under ljusa sommarnätter – i sällskap av rom och cola och skratt – högljutt grävde guld i USA på den gamla färg-TV:n.
Farmor sörjde inte. Ett ansvar mindre. Ett antal fönster mindre att putsa, ingen mer insläpad sand att dammsuga bort.

Två somrar innan denna har älsklingsglassen i mörk choklad med kolasås, jordnötter och marshmallows – vem har någonsin sagt att det kan bli för mycket av det goda – ”Snack” gått i graven och försvunnit från GBs tavla. Men det är som vi säger ”lugnt” och i stället äter vi en fruktig rosa-gul ”Svala”, eller som vi med glada miner kallar den, ”Bambianpitt”.
Badbryggans vatten svalkar, cigarettröken ligger tät och enebacken dränker den lilla dansbanan i sin skarpa, gran-lika doft. Gräsmattan hålls fortfarande i schack så att den undgår lien och farmors mandelskorpor tröstar bäst när vattenskidorna lämnat en utgjutning i låret värdig en Brolin.
Blundar ett slag, vilar och lyckan glimtar till. Kommer till sans, till vad? Vi är en upptagen, livlig familj kanske ibland av fel skäl och på helt fel sätt. Men döm oss inte. Vi arbetar hårt på att inte spontant förbrännas och helt förgås inifrån. Låt oss inte splittra kristallen. Snälla du. Detta är en bra sommar. Bara så.

En sommar som nu och ändå så främmande, mitt liv och ändå inte, vår familj och ändå en annan släkt. ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olyckliga familj är olycklig på sitt eget vis.”, som Tolstoj sa.
Ett förlorat paradis? Vem vet? Evigt ägs blott det du mist.

©SlowClapStories

---