Chapter XXII: Anna, 43 meets Anna, 24

”I can’t think about that right now. If I do, I’ll go crazy. I’ll think about that tomorrow…”
Margaret Mitchell

Anna, 43 visits Anna, 24 years old

Anna, 43 years old
“You suffer. You feel that you have failed and you are suffering. But be…”

Anna, 24 years old
“…kind? That’s what you were going to say, right? I should be kind to myself. All that God damn nagging about that!”

Anna, 43 years old
“Yes, I know, they still nag about it. ”
“But maybe not everything has to be a struggle? Maybe they’re right? Can’t something just be allowed to be easy? Maybe, you don’t have to carry everything through? You are actually allowed to cheat in Solitaire.”

Anna, 24 years old
“I’m a loser. Okay!? Can you just simply grasp that!?”

Anna, 43 years old
“Why?”

Anna, 24 years old
“Why and why. I dropped out of law school. I howled like a fucking stung pig for a month and then I dropped out. I left the au pair-family and went home from the US. I called home and cried for three months and then I went home. Home! Do you get it!”

Anna, 43 years old
“Yes, I get it. I was there, remember. But maybe it doesn’t matter. Perhaps it wasn’t the right time. The right education.”
“And my god, the US-thing is years ago. Let it go!”

Anna, 24 years old
“Let it go? Do you write a diary backwards, or?”

Anna, 43 years old
[Laughs.]
“Yes, maybe that’s what I’m doing. It comforts you better. But maybe that’s not a bad idea… a diary. Perhaps you should write more and longer every day than those short notes in the President-calendar.”

Anna, 24 years old
“I’ve tried but I tire of it. See, I can give up things when they’re too boring.”

Anna, 43 years old
“Yeah, perhaps you’re getting closer.”

Anna, 24 years old
“Closer to what?”

Anna, 43 years old
“I don’t really know. I’m not there myself yet. But maybe there’s something in that stubbornness… That tenacious patience that has meant that we have never been close to that final solution. To fall asleep away. In spite of everything. Maybe that’s where it lies? The salvation. Our saving grace.”

Anna, 24 years old
[English.]
“’Life is a box of chocolates.’”

Anna, 43 years old
“That silly park bench scene!”
“Life’s not a fucking “Alladin”-chocolate box! If it was that simple, you would damn well have learned to avoid the soft French nougat. Surely, no one eats all the pieces in an “Alladin”?”

Anna, 24 years old
“Well, that’s not really the point, is it.”

Anna, 43 years old
“No, we should put up with life going up and down, yada, yada. I know. Think positive. Fuck off! All those who nag about thinking so damn positive; do they really get punched in the stomach time and time again? No, they don’t!”

Anna, 24 years old
“You don’t have to get so angry, do you?”

Anna, 43 years old
“Yes, because I have namely PRACTICED on exactly that. I get ANGRY nowadays.”

Anna, 24 years old
“Shit… cool down…”

Anna, 43 years old
“Yes! And not just angry! Do you know what’s worse? Since that damn lump warning in the breast I bawl all the time too. Completely damn impossible. Setbacks, sad movies… Eyes watering.”
[English.]
“Like, what the fuck?”

Anna, 24 years old
“Why are you crying? I didn’t hear.”

Anna, 43 years old
“No, forget it. But what I wanted to say is that crying actually seems to be better than that cramp and nausea…”

Anna, 24 years old
“… the anxiety that completely paralyzes.”

Anna, 43 years old
“Yes, that one. It seems to have disappeared. Maybe only temporarily and maybe because I’m resigned… don’t get surprised when the shit happens anymore.”

Anna, 24 years old
[Covers her ears.]
“Aaaaaah, I don’t want to hear!”

Anna, 43 years old
“No, sorry, sorry. It’s just right now. It’s been a few tough years. That’s why I’m visiting you. To be able to move on. Let go and look to the future instead.”
“Everyone is on about how one mustn’t become bitter. I don’t feel bitter at all, but the cynicism has started to become a slightly too big feature.”

Anna, 24 years old
“I think it saves me to be cynical… It’s a vent.”

Anna, 43 years old
“Believe me, you’re not cynical yet. What you’re talking about is irony.”
“By the way, those disgusting cherries in the cake are just a small part of life. But it’s damn tricky to pick them out all the time.”

Anna, 24 years old
“Well, as Ernst-Hugo said: ’One must take the bad with the good.’ Or if it was von Trier?”

Anna, 43 years old
“That won’t premiere until spring. Spring, next year!”
[Laughs.]

Anna, 24 years old
[English.]
“So, shoot me.”

[Silence.]

Anna, 24 years old
“Hey, the last time you were here…”

Anna, 43 years old
“Yes.”

Anna, 24 years old
“We talked about my friends… and depressions.”

Anna, 43 years old
“Yes.”

Anna, 24 years old
“Now, when I dropped out of law school, I was really depressed again. And yeah, my friends and family were there… again. That’s all.”

Anna, 43 years old
“I know, they’re still there.”
“Yes, yes… But hey, at least I can tell you, that you thought it was a breeze in the park to turn thirty.”
[Laughs.]
“Just so you know. But maybe that’s not as fun for you to hear? But I just want you to know that all the pressures fell off you… And then you were accepted to journalism school in Skurup and all the pieces fell into place.”
“The people there who talked about politics, theater, film, newspaper articles, society. You finally became part of a group… no longer the freak.”

Anna, 24 years old
“I can’t hear what you’re saying. You’re not allowed to tell me about the future. Was what you said about the future?”

Anna, 43 years old
“Yes, well, I guess it did. I just wanted to comfort you.”

Anna, 24 years old
“What?”

Anna, 43 years old
”Nothing.”
“Damn, life is not at all like a box of chocolates, it’s like a video game. Gorges and mountains that just appear. The bailiff takes your house, the CF eats your lungs, your son kills himself, the schizophrenia talking. Then, we can talk about problems.”
“But you get up and there is a way around.”
“Then those half-sized stones that make you lose points. I’m too fat, I can’t afford it, the kid has dyslexia. You stumble, but you never reach the ground. You regain your footing, find your composure again. Because in the bigger picture it doesn’t mean anything.”

[Silence.]

Anna, 43 years old
“Perhaps you shouldn’t be so open about the fact that you feel bad. Sometimes it’s good to pretend.”

Anna, 24 years old
“Eh, hello! How the hell do you expect me to hide it then?”

Anna, 43 years old
[English.]
“Look strong to be strong.”
[Continues in Swedish.]
”You’re not obliged to show all your feelings to everyone. Rather, people really don’t want you to show them. How do the pills work?”

Anna, 24 years old
“Which pills?”

Anna, 43 years old
“No, I’m sorry, we’re not there yet.”

[Silence.]

Anna, 24 years old
“If I start taking pills, then that’s just how it is. Then I guess I’ll have to be open about it.”

Anna, 43 years old
“People get kind of scared. Like, I’m not telling you what to do… I’m just warning… you know.”

Anna, 24 years old
“And what about you? As if you’re so damn good at being discreet. You don’t fucking know when to shut up and just be quiet!”

Anna, 43 years old
“No, what’s hidden is not our best thing. Totally fucking useless at it, actually.
[Laughs briefly.]
“Either it eats us from the inside or we simply don’t think it’s worth keeping.”

Anna, 24 years old
“Aren’t people often exaggerating what they want to keep secret?”

Anna, 43 years old
[Laughs.]
“Yeah, it’s usually not that damn much of a drama. Like, talk, for God’s sake! Secrets and all that shit that swirls up when they are finally revealed is so much worse. Like that dust that gets into your lenses in the spring when the grit…”

Anna, 24 years old
“But we also go completely silent. No one reaches us.”

Anna, 43 years old
“No. That’s right, we were talking about the anxiety. Anxiety… not secrets. A person who is close to us but has gone through unreality has given me one of the best words of wisdom.”

Anna, 24 years old
“Who?”

Anna, 43 years old
“I can’t tell you that because it would destroy you forever.”

Anna, 24 years old
“Good Lord! I hate you, hell, you can’t just say that!?”

Anna, 43 years old
“No, damn! Sorry! Now you will think about that and dwell on it forever. Sorry! I mean, yes, that’s why it’s better to be straightforward.”

Anna, 24 years old
“What did that person say?”

Anna, 43 years old
“It was advice based on something he or she had experienced. Something very strange and, fortunately, not all people go through.”

Anna, 24 years old
“But for God’s sake!

Anna, 43 years old
”Yes, yes, I’m sorry! It was anyway: ‘When you see gremlins, you should touch them because then they disappear!”

Anna, 24 years old
“You’re fucking crazy! What do you mean?”

Anna, 43 years old
“Not to become mute. That’s all.”

Anna, 24 years old
“Then it hurts.”

Anna, 43 years old
“Yes, but it’s a bit like yoga. If you expose a body part to a pain long enough, the pain will eventually disappear.”

Anna, 24 years old
“Yoga?”

Anna, 43 years old
“Yeah, yeah, I know! Don’t worry. I don’t expose us to that. I run instead.”

Anna, 24 years old
“Runs?”

Anna, 43 years old
“Yes, it also makes those thoughts disappear.”

Anna, 24 years old
“Run! How am I supposed to stop worrying now? You’re fucking weirder than me.”

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel XXI: Anna, 43 möter Anna, 24

”I can’t think about that right now. If I do, I’ll go crazy. I’ll think about that tomorrow…”
Margaret Mitchell

Anna, 43 besöker Anna, 24 år

Anna, 43 år
– Du lider. Du tycker att du har misslyckats och du lider. Men var…

Anna, 24 år
– …snäll? Det var det du tänkte säga, va? Jag skall vara snäll mot mig själv. Det var ett jävla tjat om det!

Anna, 43 år
– Ja, jag vet, det tjatas fortfarande om det.
– Men måste allting vara en kamp då? Dom har kanske rätt? Kan inte något bara få vara lätt? Man måste kanske inte genomföra allt? Man får faktiskt fuska i ”Harpan”.

Anna, 24 år
– Jag är en loser. Okej!? Kan du bara fatta det!?

Anna, 43 år
– Varför?

Anna, 24 år
– Varför och varför. Jag har hoppat av juristlinjen. Jag tjöt som en jävla stucken gris i en månad och sen hoppade jag av. Jag lämnade au pair-familjen och åkte hem från USA. Jag ringde hem och grät i tre månader och sen åkte jag hem. Hem! Fattar du!

Anna, 43 år
– Ja, jag fattar. Jag var där, remember. Men det gör kanske inget. Tiden var kanske inte mogen. Inte rätt utbildning.
– Och herregud, USA-grejen är ju flera år sen. Släpp det.

Anna, 24 år
– Släpp det? Skriver du dagbok baklänges, eller?

Anna, 43 år
[Skrattar.]
– Ja, det är kanske det jag gör. Det tröstar en bättre. Men det är kanske ingen dum idé… dagbok. Du borde kanske skriva mer och längre varje dag än de där korta anteckningarna i President-kalendern.

Anna, 24 år
– Jag har försökt men jag tröttnar. Se, jag kan ge upp saker när de är för tråkiga.

Anna, 43 år
– Ja, du närmar dig kanske.

Anna, 24 år
– Närmar mig vad?

Anna, 43 år
– Jag vet inte riktigt. Jag är inte där själv ännu. Men det finns kanske något i den där envisheten… Det där sega tålamodet som gjort att vi aldrig varit nära den där slutgiltiga lösningen. Att somna bort. Trots allt. Det är kanske där det ligger? Räddningen. Vår nåd.

Anna, 24 år
– ”Life is a box of chocolates.”

Anna, 43 år
– Den där tramsiga parkbänksscenen!
– Livet är ingen jävla ”Alladin”! Hade det varit så enkelt, hade man väl för fan lärt sig att undvika den franska nougaten. Det finns väl ingen som äter alla bitarna i en ”Alladin”?

Anna, 24 år
– Det är väl inte riktigt det som är poängen.

Anna, 43 år
– Nej, att vi ska finna oss i att livet går upp och ner, yada, yada. Jag vet. Tänka positivt. Fuck off! Alla dom som tjatar om att man ska tänka så förbannat positivt; blir de verkligen slagna i magen gång på gång? Nej dom blir inte det!

Anna, 24 år
– Du behöver väl inte bli så arg.

Anna, 43 år
– Jo, jag har nämligen ÖVAT på exakt det. Jag blir ARG nuförtiden.

Anna, 24 år
– Shit… coola ner…

Anna, 43 år
– Ja! Och inte bara arg! Vet du vad som är värre? Sen den där förbannade knutvarningen i bröstet så bölar jag hela tiden också. Helt jävla omöjligt. Motgångar, sorgliga filmer… Ögonen rinner. Liksom what the fuck?

Anna, 24 år
– Varför gråter du? Jag hörde inte.

Anna, 43 år
– Nä, glöm det. Men vad jag ville säga är att gråt faktiskt tycks vara bättre än den där krampen och illamåendet…

Anna, 24 år
– … ångesten som paralyserar fullständigt.

Anna, 43 år
– Ja, den. Den tycks ha försvunnit. Kanske bara tillfälligt och kanske för jag är uppgiven… blir inte förvånad när skiten händer längre.

Anna, 24 år
[Håller sig för öronen.]
– Aaaaaah, jag vill inte höra!

Anna, 43 år
– Nej, förlåt, förlåt. Det är bara just nu. Det har varit några tuffa år. Det är därför jag besöker dig. För att kunna gå vidare. Släppa och se framtiden an i stället.
– Alla tjatar om att man inte får bli bitter. Jag känner mig inte alls bitter men cynismen har börjat bli ett lite för stort inslag.

Anna, 24 år
– Jag tycker det räddar mig att vara cynisk… Det är en ventil.

Anna, 43 år
– Tro mig, du är inte cynisk ännu. Det du pratar om är ironi.
– Förresten är väl de där äckliga körsbären i kakan är bara en liten del av livet. Fast det är förbannat meckigt att plocka ut dom hela tiden.

Anna, 24 år
– Tja, som Ernst-Hugo sa: ”Man må ta det onde med det gode.” Eller om det var von Trier?

Anna, 43 år
– Den har inte premiär förrän till våren. Våren, nästa år!
[Skrattar.]

Anna, 24 år
– So, shoot me.

[Tystnad.]

Anna, 24 år
– Du, förra gången du var här…

Anna, 43 år
– Ja.

Anna, 24 år
– Vi pratade om mina kompisar… och depressioner.

Anna, 43 år
– Ja.

Anna, 24 år
– Nu, när jag hoppade av juristlinjen, så var jag jäkligt deppad igen. Och ja, mina kompisar och familjen var där… igen. Det var allt.

Anna, 43 år
– Jag vet, de är fortfarande där.
– Ja, ja…men hey, jag kan i alla fall berätta för dig att du tyckte det var en breeze in the park att fylla trettio.
[Skrattar.]
– Bara så att du vet. Fast det är kanske inte lika kul för dig att höra?
– Men, jag vill bara att du ska veta att alla kraven föll av dig liksom… Och så kom du in på journalistlinjen i Skurup och alla bitarna föll på plats.
– Människor där som pratade om politik, teater, film, tidningsartiklar, samhälle. Du blev äntligen en del av en grupp… var inte längre freaket.

Anna, 24 år
– Jag hör inte vad du säger. Du får inte berätta för mig om framtiden. Handlade det du sa om framtiden?

Anna, 43 år
– Ja, jo, det gjorde väl det. Jag ville bara trösta dig.

Anna, 24 år
– Va?

Anna, 43 år
– Inget.
– Fan, livet är inte alls som en chokladkartong det är som ett TV-spel. Raviner och berg som bara dyker upp. Kronofogden tar ditt hus, CF:en äter dina lungor, din son tar livet av sig, schizofrenin som talar. Då kan vi snacka problem.
– Men man kommer upp och det finns en väg kring.
– Sen de där halvstora stenarna som man mister poäng av. Jag är för tjock, jag har inte råd, ungen har dyslexi. Du snubblar men du når aldrig marken. Du finner fattningen, hittar lugnet igen. För i det stora hela betyder det inget.

[Tystnad.]

Anna, 43 år
– Du kanske inte skall vara så öppen med att du mår dåligt. Ibland är det bra att förställa sig.

Anna, 24 år
– Eh, hallå! Hur i helvete tänkte du att jag skall dölja det då?

Anna, 43 år
– Look strong to be strong. Man är inte skyldig att visa alla sina känslor för alla. Rättare sagt, folk vill verkligen inte att man visar dom. Hur funkar tabletterna?

Anna, 24 år
– Vilka tabletter?

Anna, 43 år
– Nej, förlåt vi är ju inte där ännu.

Anna, 24 år
– Börjar jag ta tabletter så är det väl som det är. Då får jag väl vara öppen med det.

Anna, 43 år
– Folk blir liksom skrämda. Alltså, jag säger inte åt dig vad du skall göra… jag bara varnar… liksom.

Anna, 24 år
– Och du då? Precis som om du är så jävla bra på att vara diskret. Du vet för fan inte när du ska tiga och bara vara tyst!

Anna, 43 år
– Nä, det som är dolt är inte vår bästa grej. Helt jävla värdelösa på det faktiskt
[Skrattar till.]
– Antingen äter det upp oss inifrån eller så tycker vi helt enkelt inte att det är värt att hålla på.

Anna, 24 år
– Visst överdriver folk ofta det de vill hålla hemligt?

Anna, 43 år
[Skrattar.]
– Jo, så jävla mycket drama är det oftast inte. Snacka, för fan, liksom! Hemligheter och all den skit som virvlar upp när de väl avslöjas är så mycket värre. Som det där dammet man får i linserna på våren när halkgruset…

Anna, 24 år
– Fast vi tystnar ju helt också. Ingen når oss.

Anna, 43 år
– Nej. Just det, vi pratade ju om ångesten. Ångest…inte hemligheter. En person som står oss nära men gått igenom overkligheten har gett mig ett av de bästa visdomsorden.

Anna, 24 år
– Vem?

Anna, 43 år
– Det kan jag inte säga för det skulle förstöra dig för alltid.

Anna, 24 år
– Herre Gud! Jag hatar dig, så kan du för fan inte säga!?

Anna, 43 år
– Nej, fan! Förlåt! Nu kommer du att tänka på det och älta det i all framtid. Förlåt! Alltså, ja det är därför det är bättre att vara rakt på.

Anna, 24 år
– Vad sa den personen?

Anna, 43 år
– Det var ett råd utifrån något han eller hon upplevt. Något mycket konstigt och, som väl är, inte alla personer går igenom.

Anna, 24 år
– Men för helvete!

Anna, 43 år
– Ja, ja förlåt! Det var i alla fall: ”Att när man ser gremlins så ska man ta på dom för då försvinner dom!”

Anna, 24 år
– Du är för fan knäpp! Vad menar du?

Anna, 43 år
– Att inte bli stum. Bara så.

Anna, 24 år
– Då gör det ju ont.

Anna, 43 år
– Ja, men det är lite som med yoga. Om du utsätter en kroppsdel för en smärta tillräckligt länge så försvinner smärtan till sist.

Anna, 24 år
– Yoga?

Anna, 43 år
– Ja, ja, jag vet! Oroa dig inte. Jag utsätter oss inte för det. Jag springer i stället.

Anna, 24 år
– Springer?

Anna, 43 år
– Ja, det får också de där tankarna att försvinna.

Anna, 24 år
– Springer! Hur ska jag nu kunna sluta oroa mig? Du är för fan knäppare än jag.

©SlowClapStories

---