“If you take the life-lie away from the average man,
you take away their happiness as well.”
Henrik Ibsen, Brand, (Translation: C.H Herford, 1919)
12X25
Anna stands in the corner of the living room and looks straight into the angle where the two walls meet. The anxiety, which makes the body cramp. The crying, which creates the aging. The cortisol that creates the memory gaps, eliminates concentration, and damages up until the stroke. Which is worse?
The thought of ending it all. The cemetery that has gotten such low walls.
She wants to believe that there is a way out behind her. Toward freedom. The roads away, or at least back to normality. To the possibilities. But she fumbles with her hands behind her back and finds only a one-way path straight into nothing. To income support. To social services. The dead end. What happened to her? She, Anna who is engraved with the belief that everything is possible. “Omnia possibilia sunt credenti”. She is supposed to fight against malevolent unicorns, be seen and chosen, thank for service in stores excessively because she knows how thankless it can be to be a shop assistant, not be afraid to tell the truth to both boss and others, accept dogs as one accepts a fairly repulsive relative, take her BFF to the Oscars, crush Gremlins to make things easier for her who is so close to her, have managed to salagadoola-mechicka-boola “him”, charm media ghosts, restore equilibrium where equilibrium is needed and create chaos where stillness prevails, have met gentle white sperm storks in Copenhagen, win the triple-jump final at the summer Olympics in Los Angeles 2028, fit into her summer slacks and defeat the dictatorship in North Korea entirely on her own.
Anna has always believed in changing. That change is a for the good. That not all change is restlessness. She used to be really good at certain types of this condition, such as moving at regular intervals, changing jobs often – yes, it has affected her so-called “career” but some authoritarian or simply stupid jerk bosses she avoided and other fantastic co-workers she gained. Cleaning out closets, cupboards and drawers, constantly buying new nail polish, getting bored with TV series after season three because there is only so much blue meth, dysfunctional-privileged-deceitful succession or flying dragons a normal person can handle.
However, with a personality with an ounce of a touch of autistic traits, Anna is significantly worse at many other states of change. Created of fear and a need for stability developed over the years. Her starting distance is nowadays miles long. Saturday coffee downtown at noon the same day? Are you kidding, or what? Setup time, setup time, setup time is not something that grinds within her – it is a natural part of her soul.
But there is also a sunny bow to a slow-starting blonde oil tanker. Once Anna gets going, she cannot be stopped. Then she barrels straight into the quay.
Anna was supposed to train her strength to be able to use a hammer drill, get into a relationship, learn to appreciate the Swedish House Mafia, win over the scratch-card-gods, manage to look cool – in an effortless way – in a beanie, care more about the welfare of the cows and the Arctic from an environmental mindset, become a better friend, stop feeling queasy at the sight of liver or a Paulo Coelho quote, learn to cook halibut in particular and simply food in general as well as play Mozart’s Piano Concerto No. 23 in A major – the Adagio part – on piano.
Up until a few years ago, it felt like those dark holes were not endless. But the stones have grown increasingly more slippery, and all she now has the energy for is Substack, reading “War and Peace” since it is more of a static element – a safe brick on the bedside table month after month – in existence than a book and thinking about the summer’s geranium colors. But thoughts of geraniums only on the days that seem a little less dark.
Why? Who put her aside and introduced her to Monsieur Ménières? To the unemployment? To the financial problems? To the resignation? To the self-imposed isolation? To the body’s rigid fatigue? Who stole her energy? Who put her in the corner? Why? The credit card is full. Full of what Swedes call ‘skuld’, debt and guilt, all in one word.
Did it do more harm than good, being surrounded by so many who cared? Cared for real.
Nobody puts Baby in a corner.
It is the Scanian wool embroideries that are the problem in her life, she often thinks. It surprises everyone that she likes them. She has never been able to do needlework, and neither folk crafts nor bobbin lace is her style – but the heritage from Vilhelmina is strong. One thing is certain, neither her brain nor fingers can perform any of it. And she keeps them in the cupboards. The coarse wool embroideries and the antique lace. Not on display.
Those damn wool embroideries on a black background – Of course! It is, after all, Anna – with distinct colors in yellow, green, and red. They are too motley. Too multifaceted. Too diversified. Anna should refrain from loving them.
Anna should instead devotedly dedicate herself to linen tablecloths. Genuine linen, admittedly, but not in damask – no, not to be pretenious or exalt oneself. Just ordinary inherited, austere linen tablecloths. Strict. Well-pressed. Clinically white. Follow the template. Set the table like everyone else. Not constantly want to understand the conjunctions.
Or perhaps, simplify even more and try to feel love for, solely and entirely, IKEA’s panel curtain Anno Tupplur? Possibly extend to Trådklöver? Maybe even cope with some tawdry bad taste and manage to switch to olive-green plush terry cloth?
But without the colors, without the variation? Without the stories? How dreary her life would be. How empty without all those vibrantly colorful people, strange but valuable knowledge and appreciated ingenuous little strokes of cleverness that have been added to her life like the idiosyncratic vibrant color world of the carriage cushions.
Everyone knows that a carriage cushion with colors and angular animals, flowers, little old men and little old women contributes so much more than just perishable, fleeting butt warmth. It is just that Anna cannot manage to climb up into the wagon anymore. It is too high. Here the road ends.
Just like that.
©SlowClapStories
Evigt ägs blott det du mist
Kapitel XXXIV: Anna, snipp, snapp slut
”Tar du livsløgnen fra et gjennemsnittsmenneske
så tar du lykken fra det med det samme.”
Henrik Ibsen, Brand
25X12
Anna står i vardagsrummets hörn och ser rakt in i vinkeln där de två väggarna möts. Ångesten, som får kroppen att krampa. Gråten, som skapar åldrandet. Kortisolet som skapar minnesluckorna, eliminerar koncentrationen och skadar fram till stroken. Vad är värst?
Tanken på att avsluta det hela. Kyrkogården som har fått så låga murar.
Hon vill tro att det finns en väg ut bakom henne. Till friheten. Vägarna bort, eller åtminstone tillbaka till normaliteten. Till möjligheterna. Men hon famlar med händerna bakom ryggen och hittar bara en enkelriktad stig rakt in i ingenting. Till ekonomiskt bistånd. Till socialtjänsten. Återvändsgränden.
Vad hände henne? Hon, Anna som är ingraverad med att allt är möjligt. ”Omnia possibilia sunt credenti.” Hon skall ju slåss mot illvilliga enhörningar, bli sedd och utvald, tacka för service i butiker opassande mycket eftersom hon vet hur otacksamt det kan vara att vara butiksbiträde, inte vara rädd för att säga sanningen till både chef och annan, acceptera hundar som man accepterar en tämligen avskyvärd släkting, ta sin BFF till the Oscars, mosa Gremlins för att underlätta för henne som står henne så nära, ha klarat av att salagadoola-mechicka-boolat “honom”, charma mediaspöken, återställa jämvikt där jämvikt behövs och skapa kaos där stillheten råder, ha mött milda spermiestorkar i Köpenhamn, vinna trestegsfinalen på sommar-OS i Los Angeles 2028, komma i sommarbyxorna och besegra diktaturen i Nordkorea helt på egen hand.
Anna har alltid trott på att förändras. Att förändring är av godo. Att all förändring inte är rastlöshet.
Hon brukade vara riktigt bra på vissa typer av detta tillstånd, som att flytta med jämna mellanrum, att byta jobb ofta – ja, det har gått ut över hennes så kallade ”karriär” men vissa auktoritära eller bara korkade dönickar till chefer slapp hon och andra fantastiska arbetskamrater vann hon. Att rensa i garderober, skåp och lådor, att ständigt köpa nya nagellack, att tröttna på tv-serier efter säsong tre eftersom det finns bara så mycket blå metamfetamin, dysfunktionell-privilegierad-svekfull succession eller flygande drakar som en normal människa klarar av.
Dock, med en personlighet med ett uns touch av autistiskt drag, är Anna betydligt sämre på många andra förändringstillstånd. Skapat av rädsla och ett med åren utvecklat behov av stabilitet. Hennes startsträcka är numera milslång. Lördagsfika nere på stan klockan tolv samma dag? Skojar du, eller? Ställtid, ställtid, ställtid är inget som maler inom henne – det är en naturlig del av hennes själ.
Men det finns en solig för på en trögstartad blond oljetanker också. När Anna väl kommit i gång går hon inte att stoppa. Då kör hon rakt in i kajen.
Anna skulle ju träna upp styrkan till att använda en slagborr, skaffa en relation, uppskatta ”Swedish House Mafia”, vinna över Trisslotts-gudarna, lyckas se cool ut – på ett självklart sätt – i mössa, bry sig mer om kornas och Arktis välfärd utifrån ett miljötänk, bli en bättre vän, sluta klökas vid åsynen av lever eller ett Paulo Coelho-citat, lära sig laga hälleflundra i synnerhet och helt enkelt mat i allmänhet samt spela Mozarts Pianokonsert nr 23 i A-dur – Adagio delen – på piano.
Fram till för några år sedan kändes det som att de där mörka hålen inte var ändlösa. Men stenarna har blivit allt halare och allt hon just nu orkar är Substack, läsa “Krig och fred” då den är mer ett statiskt element – en trygg tegelsten på nattduksbordet månad efter månad – i tillvaron än en bok och fundera på sommarens pelargonfärger. Men tankar på pelargoner bara de dagar som är aningen ljusare.
Vem satte henne på undantag och presenterade henne för Monsieur Ménières? För arbetslösheten? De ekonomiska problemen? Uppgivenheten? Den självpåtagna isoleringen? Kroppens stelnade trötthet? Vem stal hennes energi? Vem ställde henne i hörnet? Varför? På kreditkortet är det fullt. Fullt av skuld.
Skadade det mer än skyddade, att vara omgiven av så många som brydde sig? Brydde sig på riktigt.
Nobody puts Baby in a corner.
Det är de skånska yllebroderierna som är problemet i hennes liv, brukar hon tänka. Det förvånar alla att hon tycker om dem. Handarbete har hon aldrig klarat av och vare sig hemslöjd eller knyppling är hennes stil – men Vilhelminas arv är starkt. En sak är säker, varken hennes hjärna eller fingrar kan utföra något av det. Och hon förvarar dem i skåpen. De grova yllebroderierna och de antika spetsarna. Inte framme.
De där jävla yllebroderierna på svart botten – Så klart! Det är ju trots allt Anna. – med tydliga kulörer i gult, grönt och rött. De är för brokiga. För mångbottnade. För diversifierade. Anna borde avhålla sig från att älska dem.
Anna borde i stället hängivet ägna sig åt dukar i linne. Visserligen äkta linne men inte i damast, nej inte vara pretentiös eller förhäva sig. Bara vanliga ärvda, strama linnedukar. Strikta. Manglade. Kliniskt vita. Följa mallen. Duka som alla andra. Inte ständigt vilja förstå sambanden.
Eller kanske, förenkla ännu mer och försöka känna kärlek för, endast och allena, IKEA:s panelgardin Anno Tupplur? Möjligtvis sträcka sig till Trådklöver? Kanske rent av klara av lite smaklöshet och övergå till olivgrön sniljefrotté?
Men utan färgerna; utan variationen? Utan berättelserna? Så trist hennes liv skulle vara. Så tomt utan alla de där kulörta människor, konstiga men värdefulla kunskaperna och uppskattade finurligheterna som tillförts hennes liv likt ågedynornas egensinniga färgvärld.
Alla vet ju att en ågedyna med färg och kantiga djur, blommor, gubbar och gummor tillför så mycket mer än bara förgänglig rumpvärme. Det är bara det att Anna inte orkar upp i vagnen längre. Den är för hög. Här tar vägen slut.
Bara så.
©SlowClapStories
Slow Clap Stories 