ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOST
“Rattle, clown, rattle.
Quiver, heart, quiver.
Well – I have not chosen the role of the ugly old man to scare children and fools, on the contrary, I scared myself so that children and fools could have the chance to laugh at the terror. That was my task.
Teach people to laugh at the terror, brothers clowns – each according to their own method. There lies your task!”
Hjalmar Bergman
So it was time again. White corridor with occasional and poorly treated potted plants in the enormous windowsills. The second ward grandma is on. Although this ward, on the fourth floor, is an exact copy of the one on the third floor. Strange, but that is how it is. Like a perfect duplicate with only a new ward number on the door.
Locks, locks and locks again. No one comes in, no one comes out. The county council’s curtains feel like wool but are acrylic and smell of dust. Do not exactly brighten things up with their stripes in two shades of green. Large, barred balcony with plastic chairs for the smoking staff. A huge birdcage but with very little chirping; mostly mumbling and listlessness.
Just as dreary to be here as always, but one must not say, breathe or think that. Why do they always have to come along? Why cannot she and little brother simply stay at home?
“Come on, you understand and know why, Anna. We’re going on to grandad later.”
Visit grandad, thank goodness, Big, safe, warm:
“Come on, let’s read Donald Duck.”
Always a waiting weekly Donald Duck comic magazine. The hard armrests of the armchair, in teak wood of the fifties, hurt in the lower back, but that does not matter when you curl up to hear the latest from Duckburg. Grandad’s folded-up shirt sleeves let the tattooed two-masted schooners and the beautiful ladies with hair ornaments from the twenties show through. Blue, blue are all his tattoos, and safe, safe you feel when he reads Donald Duck.
But first old ladies, old ladies, old ladies. Old, older, oldest. Mad, madder, maddest. Seldom have so many brought pastries been chewed so well before being swallowed, seldom has so much coffee been wiped away from corners of mouths. The old ladies eat like small children. Seem to enjoy the taste completely. Cleansed from outside influence concerning what might be possibly right or wrong to eat. Too many calories, too fatty; no, only delicious. So simple to be fed. To return to the child one once was.
Sometimes the old ladies scream, but they are not seen. Only heard. Or well, one can sometimes see a few if one peeks in through the glass door of the big day room. But it is not acceptable to stand out there in the corridor and look into this white world. Even though the visiting hours are so dull, one does not do it willingly. It feels improper somehow. Little brother glares gladly. He does not understand that it is rude. But sure, boring it is. A corridor is a corridor is a corridor. Becomes neither more nor less no matter how one turns around in it.
One can sneak a glance into the ward’s office space, but not enter. The staff’s coffee room; also, a forbidden territory. Only the corridor, with a visiting room at each end, exists for visiting children. For all visitors, for that matter.
Their family almost always sits in the smaller visiting room that is located close to the exit, that is to say the locked outer door that leads out into the stairwell. Two seating groups for two families, although there is rarely any other family there and she has never seen other children visiting.
The larger of the visiting rooms is used only on special occasions. Maybe the birthday becomes a little more festive if one celebrates like one did in the parlor at home. Although, the jubilee will hardly notice the difference. But this illness is after all primarily the family member’s so who knows, maybe it helps them a little to spruce up the party.
As said, the old ladies are kept there in the large white day room, sitting in scattered chairs and armchairs. Anna has sensed that their dormitories are located further in, but she does not know for certain because in there, behind the glass door, children are not allowed access and oddly enough hardly the adults either. Not seen as suitable to have a bunch of relatives wandering around in there. Creates unrest.
But that attitude, this forbidden land, also causes concern among loved ones. What happens in the day room and in the dormitories? Do you take care of mother? Are you kind to mother?
“What more can we do? Is there something mother needs?”
“Do? You come to visit! That alone is unusual.”
And not entirely comme-il-faut. For the most part, one hands over and lets go. Perhaps best that way.
“Now let us decide. We know what’s best for your mother!”
But that makes a family member reflect. If one does not let go – is one then a bad next of kin in the eyes of the caring staff? In the eyes of the smoking staff? In the eyes of the coffee-drinking staff?
“But sometimes you’re also a considerate staff, aren’t you?” Please, say that it is so.”
Worry. Worry about mother. Confused. Gone. But still here. So much want her to be well!
“Yes, of course you may go outside.”
Dad finds the outerwear. But time does not pass faster because of that. Nothing becomes more amusing in the park. The hospital park is big, but tedium has found it as well. Fall’s first chestnuts to pick but nothing to do with them. Perhaps create one’s own adventure by sneaking into the café to steal toothpicks for legs. No, the thought is dismissed.
Chestnut trees. What is it about insane asylum parks from the early twentieth century and chestnuts? What was the landscape architect thinking seventy years earlier? Of calmness? Of beauty? Of white chestnut candles in the spring?
If it is reasonably warm outside, grandma is taken for a walk. A short walk over to the café with grandma in a brown coat and a rounded beige hat with a black band around the small brim. That is good because then one gets ice cream. Always something. Vanilla ice cream with raspberry jam in a red GB plastic cup, is what Anna usually chooses. That kind has somehow become the Sankt Lars ice cream, although it is actually called something considerably wittier.
Always also some time that slips away on the way there, because a walk with grandma does not go very fast. Sometimes she gets anxious. A bit unruly. That makes Anna nervous.
But for the most part, the Sunday visits go their ordinary course. Babysitter for little brother. Six years younger with his six years.
“Can we go to the animals? Please, can we go to the animals?”
Mini-zoo without any particular dedication. Three rabbits in a cage, a few hens behind a low fence. Not even a goat. The time is long, so long, so long.
Grandad never comes along to visit grandma. Two years have passed since she came to the hospital and now, she is not only confused but completely lost to the outside world. But still she is mobile and the vegetative state lies still in the future. People speak to her but nothing reaches her.
But it is not the illness itself that makes Henning refuse to visit her. Who, if not he, saw that progression already during all the years he cared for her at home?
When he had to chase her in their own neighborhood because she had lost her way. Slip a note with her name and address into her coat pocket. When she stuffed too much paper in the toilet, so it clogged. Tried to pee in the kitchen sink or shook the bed linens outside on the stairs naked. When he had to learn to cook in his old age so that they survived.
“Well, now I’ve bought these French fries, but how do I cook them? By the way, why does it say ‘chips’ on the bag?”
No, it was the betrayal that made it impossible for him to make the trip to Lund. The betrayal that he had left her at Sankt Lars could not be accepted, never forgiven. He left his wife, his Annie, at the asylum. Sankt Lars. Taste that, will you! He, that type, has left his wife at Sankt Lars.
The ultimate betrayal. Can no one understand?
“No, we shall not discuss the matter. I will not visit mother at the hospital!”
Does no one understand? He is a traitor. He should be shot. Less would not be right when one has left the one you loved for an entire lifetime in the lunatic asylum.
“But, father, there was really nothing else to do.”
No, and what? Whaaaat???? Would that help him? Console him? Deceit. The guilt. But also, the shame. Not only over the betrayal, but also a little over the madness. People do not understand. People talk behind backs.
“Have you heard? Mrs. Holmström is mad, gone, nuts, lost. Yes! Yes it’s true, it went completely haywire.”
In ten years, there is a diagnosis. But about that none of us know anything this dreary October Sunday. If it exists, at least no doctor talks to the relatives about it. They talk about dementia. They talk about nerve fibers, broken ones in the neck. Imagine that!
“Alzheimer? What nonsense are you talking? Grandma simply disappeared from us.”
Right, right, you let time go by and let the illness receive a diagnosis, a name, a reality if it comforts you. Now we are here and now. The seventies sway in the chestnut trees. And here and now she is strange, nuts. Gone. Lost. Capisce? About the future we know nothing.
“What are you implying? That also I know nothing about my own future?”
“Yuk and fie! No, to hell with that and how luckily isn’t that.”
Genes. Good or bad? About this, we do not talk. Basta!
Chestnuts tall. Hens disgusting. Smells. Tedious. Time stands still. We go back inside. Fidgeting little brother. For him, the corridor and the visiting rooms are even more boring. Anna herself is at least old big enough to conduct herself.
“No, you are not allowed to run.”
“No, you must not misbehave and fool around.”
This is a H.O.S.P.I.TA.L. Respect. Silence. Calm.
Calmness that is however sometimes broken by an upset old lady. There are only old ladies here. What they have done with the crazy old men Anna does not know.
‘Grandma.’ Is that grandma? Who knows? Not her, her granddaughter in any case. Once, a few months ago, grandma had said that she would hit her. Anna got scared. Does not know why, because she could easily have hit back. Perhaps not scared but hurt. You do not say such things to those you are supposed to love. You do not say such to children. Sick, confused or not. There are parts of grandma’s illness that Anna does not understand. But she knows that her brain is broken and damaged. That means that she has not only forgotten, but that she also sometimes behaves like someone else. Someone else who is not Anna’s grandma.
Mom often asks Anna about things that happened before everything turned upside down.
“Do you remember when grandma sewed the lace dress for the doll who was naked under her red raincoat and sou’wester?”
It is supposed to represent – and is – good and happy memories which are so real and close to Vivi-Ann. But no, Anna does not remember. She is at the beginning of something, grandma at the end, and never do they meet anymore. She cannot remember no matter how much she wants to. It is as if that time, actually not far away at all, had never existed. “Forgive me, Mom!”
Her friends think it is a bit fascinating that she visits Sankt Lars. It shows in their eyes. Is heard in their questions. Maniacs. Madness. Disgusting. Fascinating.
“Is your grandma crazy?”
“No, more gone and then she walks a lot. She walks and walks.”
It is no more. Do not enlarge. Just like that.
Corridor up, corridor down. Annie never allows herself to be still. She wants out of the world they have locked her into. As if by walking she can generate enough energy to take herself back. Back to what? She does not know. But this is not the right place in any case. She should not be shut in and trapped this way in this body. It is not right. Or yes, the body is right, she feels that, but who stole her mind? Where did her thoughts and her memories go? There is so much she wants to say when they visit her, but nothing comes over her lips. Where are her words?
Who took her life away from her? Why can she not think clearly? Where is she? She does not recognize herself from the outside even, but above all; who locked her out of her own consciousness? “Give me myself back!” She wants to scream but no sound comes.
The friends again:
“What you mean, gone? She’s there, isn’t she? There at Saaaaankt Laaaars.”
Exciting words. Exciting to be allowed to say, they know someone whose grandmother is at Sankt Lars. Fascinating.
That Annie ended up right here in the same place as her father, the forty-year-long schizophrenic secret, in one of the large red brick buildings decorated only with white render in a broad frame around the large windows. They saw the same chestnut trees. They broke the same twigs. What had he made of that? What would her mother have felt?
Wicked rumors back home in town said that their father ended up at Sankt Lars because the mother grew tired of him and therefore simply had him “committed”. Sounds like a jaunty hag! Could it really be true that the woman they knew as their kind mother would have done something like that? And surely it cannot have been that easy to get someone hospitalized? Can it? And what about those confounded rumors about him chasing a rival with a knife in the yard at home?
What do we really know about one another? About those who came before?
What was true? What was not? Depression. Madness. Dementia. Where do you draw the line? How depressed was one allowed to be on a beautiful April day in 1921?
Ended up in the madhouse, he did in any case. Forty years under these same chestnuts, he spent in any case. Died here, he did in any case. Laid to rest here, he was in any case. Under a scanty black little iron cross with only a number upon it rests he, Nils, Annie’s father.
Patient number. From human being to number. The ultimate humiliation.
Genes to inherit. Questions to ask for all generations, both present and coming. Why only their mother? Why are none of Annie’s sisters prisoners, barricaded within themselves? And in Annie’s own case: “Why her father?”
Then, the question that no one can win by knowing: “Who is next to be struck?
“Come on kids! It’s time to go!”
Ah, the freedom to be allowed to get in the car, finally. Even though one knows how carsick one will be after only a short while, it is a grace. Car ride towards freedom, towards the future.
Drive slowly forward, but above all out of the hospital ground’s small streets. Drive away from damned chestnuts. Drive towards grandad and Donald Duck. Drive away from grandma. A betrayal that is inherited.
©SlowClapStories
Evigt ägs blott det du mist
Kapitel XIV: Mormor A, ett svek att ärva
”Skallra, clown, skallra.
Dallra, hjärta, dallra.
Jo – jag har ju inte valt den fula gubbens roll för att skrämma barn och dårar, tvärtom har jag skrämt mig själv för att barn och dårar skulle få tillfälle att skratta åt skräcken. Det var min uppgift.
Lär folk att skratta åt skräcken, bröder clowner – envar efter sin metod. Där har ni er uppgift!”
Hjalmar Bergman
Så var det dags igen. Vit korridor med enstaka och illa behandlade krukväxter i de enorma fönsterkarmarna. Andra avdelningen mormor är på. Fast denna avdelning på fjärde våningen är en exakt kopia av den på tredje våningen. Konstigt, men så är det. Som ett perfekt duplikat med bara ett nytt avdelningsnummer på dörren.
Lås, lås och lås igen. Ingen kommer in, ingen kommer ut. Landstingets gardiner känns som ylle men är akryl och luktar av damm. Piggar inte precis upp med sina ränder i två nyanser grönt. Stor gallerförsedd balkong med plaststolar för den rökande personalen. En enorm fågelbur men med mycket lite kvitter; mest mummel och håglöshet.
Lika trist att vara här som alltid men det får man inte säga, andas eller tycka. Varför måste de alltid följa med? Varför kan hon och lillebror inte få stanna hemma?
– Nej, men det förstår du väl, Anna. Vi ska ju vidare till morfar sen.
Hälsa på morfar som väl är. Stor, trygg, varm:
– Kom nu så läser vi Kalle Anka.
Alltid en väntande Kalle. Fåtöljens hårda armstöd i femtiotalets teakträ gör ont i ryggslutet men det gör inget när man kryper samman för att höra det senaste från Ankeborg. Morfars uppvikta skjortärmar får de tatuerade tvåmastade skonarna och de vackra damerna med hårprydnader från tjugotalet att anas. Blå, blå är alla hans tatueringar och trygg, trygg känner man sig när han läser Kalle.
Men först tanter, tanter, tanter. Gamla, gamlare, gamlast. Galna, galnare, galnast. Sällan har så mycket medtagna bakelser tuggats så väl innan de sväljs, sällan har så mycket kaffe torkats bort från mungipor. Tanterna äter likt små barn. Verkar njuta helt av smaken. Renade från yttre påverkan om vad som eventuellt är rätt eller fel att äta. För mycket kalorier, för fett; nej, bara gott. Så enkelt att bli matad. Att återgå till barnet man en gång var.
Ibland skriker tanterna, men dem ser man inte. Bara hör. Eller jo, man kan ibland se några få om man kikar in genom stora salens glasdörr. Men det är inte okej att stå där ute i korridoren och titta in i denna vita värld. Trots att timmarna på besök är så trista så gör man det inte gärna. Känns liksom ofint. Lillebror glor gärna. Han fattar inte att det är oartigt. Men visst, trist är det. En korridor är en korridor är en korridor. Blir varken mer eller mindre hur man än vänder sig om i den.
Smygtitta in på kansliet kan man, men inte gå in. Personalens fikarum; också förbjudet område. Endast korridoren, med ett besöksrum i vardera änden, finns till för barn på besök. För alla besökande för den delen.
Deras familj sitter nästan alltid i det mindre besöksrummet som ligger nära utgången, det vill säga den låsta ytterdörren som leder ut i trapphuset. Två sittgrupper för två familjer, fast det är sällan någon annan familj där och hon har aldrig sett andra barn på besök.
Det större av besöksrummen används bara vid speciella tillfällen. Kanske blir födelsedagen lite festligare om man firar lite som i finrummet hemma. Fast jubilaren lär knappast märka skillnaden. Men denna sjuka är trots allt främst de anhörigas så vem vet, kanske hjälper det dem lite att piffa upp kalaset.
Som sagt, tanterna håller man där inne i den stora vita salen, sittandes i spridda stolar och fåtöljer. Anna har anat att deras sovsalar finns längre in men hon vet inte säkert för dit in, bakom glasdörren, har barn inte tillträde och egendomligt nog knappast de vuxna heller. Ses inte som lämpligt att ha en massa anhöriga rännande därinne. Skapar oro.
Men den inställningen, detta förbjudna land, skapar oro även hos familjemedlemmar. Vad händer i salen och i sovsalarna? Tar ni hand om mor? Är ni snälla vid mor?
– Vad kan vi mer göra? Är det något som mor behöver?
– Göra? Ni kommer ju hit! Bara det är ovanligt.
Och inte helt comme-il-faut. För det mesta lämnar man in och släpper taget. Kanske bäst så.
– Låt oss nu bestämma. Vi vet vad som är bäst för er mor!
Men det får en närstående att fundera. Om man inte släpper taget – är man då en dålig anhörig i den vårdande personalens ögon? I den rökande personalens ögon? I den fikande personalens ögon?
– Men ibland är ni väl också en omhändertagande personal? Snälla, säg att det är så.
Oro. Oro för mor. Förvirrad. Borta. Men ändå här. Vill så gärna att hon skall må bra!
– Ja, naturligtvis kan ni gå ut.
Pappa letar fram ytterkläderna. Fast tiden går inte fortare för det. Inget blir roligare i parken. Sjukhusparken är stor men tristessen har hittat även den. Höstens första kastanjer att plocka men inget att göra med dem. Kanske skapa ett eget äventyr genom att smyga in på caféet för att stjäla tandpetare till ben. Nej, tanken förkastas.
Kastanjeträd. Vad är det med dårhusparker från tidigt 1900-tal och kastanjer? Vad tänkte landskapsarkitekten sjuttio år tidigare? På lugn? På skönhet? På vita kastanjeljus om våren?
Är det någorlunda varmt ute så tas mormor på promenad. En kort promenad bort till caféet med mormor i brun kappa och rundad beige hatt med svart band kring det lilla brättet. Det är bra för då får man glass. Alltid något. Vaniljglass med hallonsylt i röd GB-plastbägare brukar Anna välja. Den sorten har liksom blivit Sankt Lars-glassen fast den heter egentligen något betydligt fyndigare.
Alltid också lite tid som rinner bort på vägen dit för promenad med mormor går ju inte så snabbt. Ibland blir hon orolig. Lite ostyrig. Det gör Anna nervös.
Men för det mesta går söndagarna på besök sin gilla gång. Barnvakt till lillebror. Sex år yngre med sina sex år.
– Kan vi gå till djuren? Snälla, kan vi gå till djuren?
Mini-zoo utan speciellt engagemang. Tre kaniner i en bur, några höns bakom lågt staket. Inte ens en get. Tiden är lång, så lång, så lång.
Morfar kommer aldrig med för att besöka mormor. Två år har gått sedan hon kom till sjukhuset och numera är hon inte bara förvirrad utan helt förlorad för omvärlden. Men än är hon rörlig och det vegetativa stadiet ligger ännu i framtiden. Folk pratar till henne men inget når henne.
Men det är inte sjukdomen i sig som gör att Henning vägrar besöka henne. Vem, om inte han, såg det förloppet redan under alla de år han vårdade henne hemma?
När han fick jaga henne i deras egna kvarter för hon förvillat sig. Lura ner en lapp med namn och adress i hennes kappficka. När hon stoppade för mycket papper i toalettstolen så det blev stopp. Försökte kissa i köksvasken eller ryste sängkläderna ute på trappan naken. När han fick lära sig laga mat på äldre dagar så att de överlevde.
– Jo, nu har jag köpt såna här pommes frites men hur lagar jag dem? Förresten; varför står det ”chips” på påsen?
Nej, det var sveket som gjorde det omöjligt för honom att göra resan till Lund. Sveket att han lämnat henne på Sankt Lars kunde inte accepteras, aldrig förlåtas. Han lämnade sin fru, sin Annie på dårhuset. Sankt Lars. Smaka på den du! Han, den där typen, har lämnat sin hustru på Sankt Lars.
Det yttersta sveket. Kan ingen förstå?
– Nej, vi skall inte diskutera saken. Jag skall inte besöka mor på sjukhuset!
Förstår ingen? Han är en svikare. Han borde skjutas. Mindre vore inte rätt när man lämnat den man älskat under ett helt liv på dårhuset.
– Men, far det fanns ju inget annat att göra.
Nej, och vad? Vaaaad???? Skulle det hjälpa honom? Trösta honom? Svek. Skulden. Men också skammen. Inte bara över sveket utan även lite över galenskapen. Folk förstår inte. Folk pratar bakom rygg.
– Har ni hört? Fru Holmström är galen, väck, knäpp, borta. Ja, jo det är sant, det snurrade till totalt.
Om tio år finns en diagnos. Men om den vet ingen av oss något denna trista oktobersöndag. Om den existerar så är det åtminstone ingen läkare som talar med de anhöriga om den. Man talar om demens. Man talar om nervtrådar, söndriga sådana i nacken. Tänka sig.
– Alzheimer? Vad pratar du för strunt? Mormor försvann från oss helt enkelt.
Ja, ja låt du tiden gå och låt sjukdomen få en diagnos, ett namn, en verklighet om det tröstar dig. Nu är vi här och nu. Sjuttiotalet svajar i kastanjerna. Och här och nu är hon konstig, knäpp. Borta. Förlorad. Capisce? Om framtiden vet vi inget.
– Vad antyder du? Att jag heller inget vet om min egen framtid?
– Usch och fy! Nä, det skall väl fan tro och tur är väl det!
Gener. Bra eller dåliga? Om detta talar vi inte. Basta!
Kastanjer höga, hönor äckliga. Luktar. Trist. Tiden står stilla. Vi går in igen. Trilskandes lillebror. För honom är korridoren och besöksrummen ännu tristare. Själv är Anna åtminstone stor nog att föra sig.
– Nej, man får inte springa.
– Nej, man får inte busa.
Detta är ett S.J.U.K.H.U.S. Respekt. Tystnad. Lugn.
Lugn som dock ibland bryts av en upprörd tant. Det är bara tanter här. Var de har gjort av de galna farbröderna vet Anna inte.
’Mormor.’ Är det där mormor? Vem vet? Inte hon, hennes dotterdotter i alla fall. En gång för några månader sedan hade mormor sagt att hon skulle slå henne. Anna blev rädd. Vet inte varför, för hon hade lätt kunnat slå tillbaka. Kanske inte rädd men sårad. Man säger inte sådana saker till dem man skall älska. Man säger inte sådant till barn. Sjuk, förvirrad eller inte. Det finns delar av mormors sjukdom som Anna inte förstår. Men hon vet att hennes hjärna är sönder och trasig. Det innebär att hon inte bara har glömt utan att hon även ibland beter sig som någon annan. En annan som inte är Annas mormor.
Mamma frågar ofta Anna om saker som hände innan det snurrade till.
– Kommer du ihåg när mormor sydde spetsklänningen till dockan som var naken under sin röda regnkappa och sylvester?
Det skall föreställa – och är – goda och glada minnen som är så verkliga och nära för Vivi-Ann. Men nej, Anna kommer inte ihåg. Hon är i början av något, mormor i slutet och aldrig de möts längre. Hon kan inte minnas hur gärna hon än vill. Det är som om den tiden, egentligen inte alls långt borta, aldrig funnits. ”Förlåt, mamma!”
Kompisarna tycker det är lite fascinerade att hon besöker Sankt Lars. Det syns i deras ögon. Hörs i deras frågor. Galningar. Galenskap. Äckligt. Fascinerande.
– Är din mormor knäpp?
– Nej, mer borta och så går hon mycket. Hon går och går.
Det är inte mer. Förstora inte. Bara så.
Korridor upp, korridor ner. Annie tillåter sig aldrig att vara aldrig stilla. Hon vill ut ur den värld man har låst in henne i. Som om hon genom att gå kan alstra tillräckligt mycket energi för att ta sig tillbaka. Tillbaka till vad? Det vet hon inte. Men detta är inte rätt ställe i alla fall. Hon skall inte vara instängd och fångad på detta sätt i denna kropp. Det är inte rätt. Eller jo, kroppen är rätt, det känner hon men vem stal hennes sinne? Vart gick hennes tankar och hennes minnen? Det är så mycket hon vill säga när de besöker henne men det kommer inget över hennes läppar. Var är hennes ord?
Vem tog hennes liv ifrån henne? Varför kan hon inte tänka klart? Var är hon? Hon känner inte igen sig själv utifrån ens men framför allt; vem låste henne ute från hennes eget medvetande? ”Ge mig, mig själv tillbaka!” Hon vill skrika men inget ljud kommer.
Kompisarna igen:
– Vad då borta? Hon är väl där? Där på Saaaaankt Laaaars.
Spännande ord. Spännande att få säga, de känner någon vars mormor är på Sankt Lars. Fascinerande.
Att Annie hamnade just här på samma ställe som sin far, den fyrtio år långa schizofrena hemligheten, i en av de stora röda tegelbyggnaderna pyntade endast med vit puts i en bred ram kring de stora fönstren. De såg samma kastanjer. De bröt samma kvistar. Vad hade han tänkt om det? Vad hade hennes mor tyckt?
Elaka rykten hemma i stan sade att deras far hamnat på Sankt Lars för att modern tröttnade på honom och helt enkelt därför fick honom ”inlagd”. Låter som en käck kärring! Kunde det verkligen stämma att den kvinna de kände som sin snälla mor skulle ha gjort något liknande? Och så lätt kan det väl inte ha varit att få någon inlagd? Kan det? Och de däringa ryktena om att han jagade en rival med kniv hemma på gårdsplan då?
Vad vet vi egentligen om varandra? Om de som kom före?
Vad var sant? Vad var inte? Depression. Galenskap. Demens. Var går gränsen? Hur deprimerad fick man lov att vara en vacker aprildag 1921?
Hamnade på dårhuset gjorde han i alla fall. Fyrtio år under dessa samma kastanjer tillbringade han, i alla fall. Dog här gjorde han i alla fall. Gravsattes här gjorde han i alla fall. Under ett klent svart litet järnkors med bara ett nummer på vilar han, Nils, Annies far.
Patientnummer. Från människa till nummer. Den ultimata förnedringen.
Gener att ärva. Frågor att ställa för alla generationer, både nuvarande och kommande. Varför bara deras mor? Varför är ingen av Annies systrar fångar, barrikaderade i sig själva? Och i Annies eget fall: ”Varför hennes far?”
Sedan, frågan som ingen kan vinna på att veta: ”Vem är nästa att drabbas?”
– Kom nu ungar! Det är tid att åka!
Ah, friheten att få lov att sätta sig i bilen, äntligen. Trots att man vet hur åksjuk man kommer att vara efter bara en kort stund så är det en ynnest. Bilfärd mot friheten, mot framtiden.
Köra sakta fram, men framför allt ut från sjukhusområdets smågator. Köra ifrån förbannade kastanjer. Köra mot morfar och Kalle. Köra ifrån mormor. Ett svek som går i arv.
©SlowClapStories
Slow Clap Stories 