ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOST“This park …

ETERNALLY OWNED IS BUT WHAT IS LOST

“This park and these houses,
old streets I have walked.
Everything dear, will it be here?
One day when I am returning”
Benny Andersson/Björn Ulveaus

It went, if one chooses to see it that way, wrong already at the maternity ward. You see, the belief that one can achieve everything one desires in life is so easily born when a Scatterbrain and an Afterthought quietly chat and conclude that the child they have been given has the wisest eyes in the world. Then it settles like the county council’s warm blanket over the child in the hospital’s plastic cart with wheel.
That thought also happens when an American Explorer – and insanely proud granddad – a few days later loud and clear, to the enormous embarrassment of his kind wife, declares that “their” kid is the only truly beautiful one behind the window pane, installed to protect against all that which not all children are equally fortunately shielded from.

It was carried forth as when a very young Anna – dressed in a summer dress, with a hollow sleeve, made of patterned green and pastel moiré with pleated folds in the skirt sewn by Aunt Mille from her own dress fabric – quickly, determinedly and proudly made her way through the city on her handsome paternal granddad’s arm. Both of them, occasionally, laughing at how the white curl in his black bangs tickled her face. His soft pack Prince in the white shirt’s breast pocket flattened and a faint scent of sweat and Old Spice – or if it was Aramis already then – mingled with the exhaust fumes and the smell of the vanilla ice cream that her hands were sticky from.

Protected Anna from the terror of her very earliest memory. That bee that had awakened from winter slumber, right among the shoe shelves at Wessels, and stung her finger. The lowered ceiling and needle-felt carpets had muffled the sound of Anna’s crying and the music in the department store’s PA system, together with that unwavering belief, had killed the screams.
The thought comfortably once again settled in the mind, when the housewives on the green brick road remarked that the kids, well, they were in no danger so let them go with the wind. Regardless of whether they had started school or not, one could always hear Little-Anna’s asthmatic cough and thus locate them. And if Big-Anna were to have an epileptic seizure among the hills and willow thickets that shielded against all the sounds, rumbles and dangers of the highway – among which old fire pits and porn magazines were hidden from adult eyes in clearings that never a lost person, only a child or a secretly smoking teenager, can find – there was always a mom to turn to in the gray seven-story buildings just enough close by.
And looming over it all, there is the monumental and legendary “The Pipe” watching over its protégés. This wooden palace, standing eighteen meters tall, has a just rightly worn slide tube, made from plastic-coated fiberglass fabric, and a long zip line in the form of a rope on a wheel pulley leading straight out into nothingness. The playground structure’s open, protruding plank floor has no safety railings – with only the void as neighbor – and threatens all little ones with the hard gravel below but never lets go of a child to harm it. It just whispers, “I believe in you. Use me to face your fears. You can handle me!”

In the brain the idea – that everything was not only possible but also allowed in this world – continued to rest peacefully also in other spots. Rests on vacant lots that lie interspersed between houses on summery, shore-close villa streets whose broken greenhouses had their glass smashed long ago. Among the construction debris, the wild snapdragons and the dandelions, the children use the magnifying glasses – belonging to elderly ladies not yet operated on for cataracts – to, when properly angled toward the sun, burn their name into a stray plank while “The whole church sings” on warm, sunny Sunday mornings in a single duo channel, called TV2.
The conviction had its own place in Anna’s colorful brain convolutions – where she sat on Mildred’s hard kitchen sofa – between the inner desire for a portable mini-TV and eighteenth-century clothes in perfect children’s size delivered to the door. The latter threaded and fastened with twisted plastic-coated metal wire just like Barbie clothes on a piece of white cardboard.
It was woven into Nalle – the teddy bear with a checkered terry cloth body, and therefore washable like few others – who had never left Anna’s side since Scatterbrain and Afterthought had won him at Copenhagen’s Tivoli. Even though Afterthought often wished that he could be replaced with a somewhat more expensive toy.
Wrapped up the feeling was, when mom and Anna took a long, warm but so longed-for bus ride to Mildred. Four-year-old Anna in yellow sunglasses, short blue-and-yellow skirt, white knee socks, Nalle tucked under the arm and red patent leather shoes. Heeled shoes.
Or those times when she, the five-year-old with coins in her hand, got the permission from Afterthought to, alone and proudly, cross the street and shop at the gas station right next door. Often, airy (or was it hollow?) French bread with the Scanian flag printed on the cellophane.
It strengthened Anna to completely egoistically and selfishly boast to her preschool friend Johan, where they sat high up in the climbing frame, that coming summer she would indeed get the world’s best little brother. The Vietnam deserter Larry and his colleague Anders stood below, keeping an eye on them and the other six-year-olds. The world’s best little brother it would be!
Made her ensure she appeared in all three photos and got quoted about equality in the home by the reporter when the major morning newspaper featured the preschool with two male teachers. Johan lied and said that his parents shared all the housework equally. Anna stated bluntly:
“My dad just stares at the TV and mom just squeaks with the vacuum cleaner.”
Gave her power to, together with Afterthought and Scatterbrain, leave this poor little brother, her very own beloved Rikki-Tikki-Tavi, on the Block ward at the hospital in Lund. Leave him standing, crying profusely, wearing the county council’s cloth diapers, with his hands tight around the bed’s iron bars with his red curls spurting out around his little face in competition with the tears. A time long before any hospital bore the name Astrid Lindgren. A small, broken spirit far more miserable in mind than the times Anna herself had sat in the same building’s bare, tiled washrooms on cold metal potties, with enemas up her behind to untangle the knots in her stomach. She knew that they would bring him home safe and sound and that she would be able to go on reading the fairy tales to him. Because that is how the world is made.

It sat on the edge of the bed one evening when Afterthought observed that Anna was born with the most perfect cupid’s bow. Its taste lingered in the taste of Grandma Lydia’s sweet-tasting little French rolls. These little marvels that worked just as well with shrimp- or ground meat-filled crêpes with a salad on the side, as they were enjoyed as small mini-shaped Shrovetide buns in February. The ones, that so naturally always had a little extra almond paste in them if they were for Anna.

Celebrated a New Year’s Eve one springlike Easter Eve 1980, because Father Winter had decided he wanted to inspect the Armed Forces’ Scania-based tracked vehicle fleet and therefore had suddenly shown up for an unwelcome visit less than six months earlier. Loud and tone-deaf sing-alongs to the Smurfs gave a whole new life to raspberry cordial that evening, as half-grown children and almost grown-up parental adults were all equally happy.
It survived fatal car crashes, like when a John Player Special went up in flames on a Monza racetrack on a Sunday afternoon in September. The news of a Ronnie’s death was conveyed by a very special school attendant named Rolf the following day, sometime after lunch.
The same held true when a woman, possibly full of Grace, drove off a narrow winding road in the mountains of southern France a few years later. Nor was it shaken when one or other sometimes sharp-tongued, prime minister was shot.

The world existed to be won and the conviction that everything could be overcome was heard in the fairy tales Afterthought gave her, retold by Kulla-Gulla, to whom Aunt Millicent introduced her. Was whispered innocently sinfully about in the Harlequin romances, with Fabio on the cover, that Mildred stored in a large paper bag from Tempo on the floor of the closet in the small hallway outside the bathroom. It was a murder mystery unraveled by an unwantedly noble Inspector Linley in the crime novels Mildred and she later devoutly shared. Supported by Nobel Prize winners as well as Huginn, Muninn, Freya and Taube, whom Uncle Henry forever installed on Anna’s bookshelf.
It grew strong when a little sweet adopted Asian – at first, if truth be told, rather resembling a small Buddha – announced her arrival after a long quarantine confinement a cold summer. She, a cousin first removed who would later become a cousin who became a little sister. Just the way only this family’s magic worked.
Continued through a topping-out party with red wine, baguettes and chili con carne where the builders – leftwing youths who dreamt of alternative architecture and shared gardens without fences and hedges – danced with the older ladies of the family. Middle class ladies – Or were they working class? So hard to tell in the Kingdom of Sweden – dressed in their brought-along, special occasion high heels and with every permed curl perfectly in place while their suit-clad husbands sang and bellowed along to the guitar playing.

Of course, there were pebbles in the red and white patent leather shoes at times. The first-grader’s uninvolved teacher, whom Afterthought simply coldly noted “didn’t like children”. Håkan, whose congenital brain damage took his life before he could move on to second grade, no matter how good a teacher they might have had in the best of all worlds. A bestie’s move to a town up north – at least north of Alvesta – after the divorce. Grandma Annie’s slow journey into the fog and other things. Small gravel. But what did it matter when you were the youngest in the family and had grandparents who loved you, aunts who adored you and you had a little brother. Your very own little brother.

Some or many years later, this belief might take its toll. Like when the skin hung clean of the old American explorer’s skeleton, when high school did not start as it should and was followed by the singing tenor’s pure, and in Anna’s heart forever engraved, death anxiety. Like when the moving load had to go unwanted from a house to a two-room apartment, when the suspicion arose that the threshing death was actually a suicide, when people grew older, confused and even literally vanished into thin air, or when a conversation in New York’s Central Park would confront and hold accountable old, damning and adopted secrets. When the pregnancy never happened, the debt increased, fluid turned into vertigo or when two very young men would disappear from this, our shared surface, our family. Disappear by different means but all too close upon each other. When Nalle had been given a cramped place in the linen closet.

But regardless of any grit and thorns, the Scatterbrain and Afterthought engraved in Anna only this:
Their love and loyalty to her and little brother was unconditional and infinite, and that this simple fact made everything possible.

©SlowClapStories

Evigt ägs blott det du mist

Chapter IX: Anna, född att våga tro

”This park and these houses,
old streets I have walked.
Everything dear, will it be here?
One day when I am returning”
Benny Andersson/Björn Ulveaus

Det blev, om man vill så anse, fel redan på BB. Tron att man kan åstadkomma allt det man önskar här i livet föds nämligen lätt när en Slarver och ett Sladdbarn tyst småpratar och konstaterar att barnet de fått har de klokaste ögonen i världen. Den lägger sig som landstingets varma filt över barnet i sjukhusets plastvagn med hjul.
Det gör den tanken även när en gammal Amerikafarare – och vansinnigt stolt morfar – någon dag senare högt och tydligt, till sin snälla hustrus enorma genans, konstaterar att ”deras” unge var den enda riktigt granna bakom fönsterrutan, som satts in för att skydda mot allt det som alla barn inte är lika lyckligt skyddade ifrån.

Den bars fram som när en riktigt liten Anna – klädd i sommarklänning, med holkärm, gjord av mönstrad grön- och pastellfärgad moaré med lagda veck i kjolen, sydd av moster Mille av hennes eget klänningstyg – snabbt, bestämt och stolt tog sig genom staden på sin stilige farfars arm. Båda emellanåt skrattandes åt att hans vita lock i den annars fortfarande svarta luggen kittlade henne i ansiktet. Hans mjukpack Prince i den vita skjortans bröstficka plattades till och en svag doft av svett och Old Spice – eller om det var Aramis redan då – blandades med avgaserna och doften av vaniljglassen som hennes händer var kladdiga av.

Skyddade Anna mot fasan i hennes allra tidigaste minne. Det där biet som vaknat ur vintervila mitt bland skohyllor på Wessels och stack henne i fingret. Det sänkta taket och nålfiltsmattorna hade dämpat ljudet av Annas gråt och musiken i varuhusets PA-system, tillsammans med den där orubbliga tron, dödat skriken.
Tanken lade sig återigen till rätta i sinnet då hemmafruarna på den Gröna vägen konstaterade att ungarna, ja, de var det ingen fara med så låt oss släppa dem vind för våg. Oavsett om de börjat skolan eller inte, så hörde man ju alltid Lilla-Annas astmatiska hosta och på så sätt kunde man lokalisera dem. Och fick Stora-Anna ett epilepsianfall bland kullarna och pilsnåren som skyddade mot motorvägens alla ljud, dån och faror – bland vilka gamla eldstäder och porrtidningar doldes för vuxna ögon i gläntor som aldrig en vilsen, endast ett barn eller en smygrökande tonåring, kan hitta – så fanns alltid en mamma att ty sig till i de grå sjuvåningshusen alldeles lagom nära intill.
Och över allt samman ruvar det monumentala och legendariska ”Röret” över sina skyddslingar. Detta träpalats som arton meter högt, har ett lagom slitet rutschrör i plastbestruken glasfiberväv och lång linbana i form av ett rep på hjultralla rakt ut i intet. Lekbyggnadens öppna, utskjutande plankgolv är helt utan skydd – med endast tomrummet som granne – och hotar alla små med det hårda gruset nedanför, men släpper aldrig ifrån sig ett barn för att skada det. Det viskar bara: ”Jag tror på dig. Använd mig mot dina rädslor. Du klarar av mig!”

I hjärnan fortsatte idén – om att allt inte bara var möjligt utan också tillåtet här i världen – även på andra platser lugnt vila. Vila på ödetomter som ligger insprängda mellan husen på somriga, strandnära villagator vars söndriga växthus fått glasen krossade för länge sedan. Bland byggresterna, de förvildade lejongapen och maskrosorna använder barnen förstoringsglas – tillhörande ännu icke starropererade, äldre damer – till att, rätt vinklande mot solen, bränna in sina namn på en vilsen planka medan “Hela kyrkan sjunger” varma, soliga söndagsmorgnar i en enstaka duo-kanal, kallad TV2.
Övertygelsen hade en egen plats i Annas färgglada hjärnvindlingar – där hon satt på Mildreds hårda kökssoffa – mellan den inre önskan om en bärbar mini-TV och sjuttonhundratalskläder i perfekt barnstorlek levererade till dörren. De sistnämnda trädda och fästa med snurrad plastklädd metalltråd precis som Barbiekläder på en skiva av vit kartong.
Den var invävd i Nalle – teddybjörnen med rutig frottékropp, och därför tvättbar som få andra – som aldrig lämnat Annas sida sedan Slarvern och Sladdbarnet vunnit honom på Köpenhamns Tivoli. Trots att Sladdisen ofta önskade att han kunde bytas ut till en något mer dyrbar leksak.
Inlindad var känslan, när mamma, lillebror och Anna tog en lång, varm men så efterlängtad busstur till Mildred. Fyraåriga Anna i gula solglasögon, kort blågul kjol, vita knästrumpor och röda lackskor. Klackaskor.
Eller de gånger när hon, femåringen med kronor i handen, ensam och stolt fick lov av Sladdbarnet att korsa gatan och handla på bensinmacken precis sidan av. Ofta, luftigt (eller var det tomt?) franskbröd med skånska flaggan tryckt på cellofanet.
Styrkte Anna att fullkomligt egoistiskt och själviskt storskrävla för förskolekompisen Johan, där de satt högt uppe i klätterställningen, att hon minsann skulle få världens bästa lillebror till sommaren. Vietnam-desertören Larry och hans kollega Anders stod nedanför och höll koll på dem och de andra sexåringarna. Världen bäste lillebror skulle det bli!
Fick henne att se till att synas på samtliga tre bilder samt citeras om jämställhet i hemmet av reportern när den stora morgontidningen uppmärksammade förskolan med två manliga lärare. Johan ljög och sade att hans föräldrar delade allt hemarbete lika. Anna konstaterade krasst: ”Min pappa bara glor på TV och mamma bara knarrar med dammsugaren.”
Gav henne kraft att, tillsammans med Sladdbarnet och Slarvern, lämna denne stackars lillebror, hennes helt egen älskade Rikki-Tikki-Tavi, på stora sjukhuset Blocket i Lund. Lämna honom stående, storgråtande, iklädd landstingets tygblöjor, med händerna hårt om sängens järnstänger och hans röda lockar sprutandes kring hans lilla ansikte i kapp med tårarna. En tid långt innan Astrid Lindgren kallades ett sjukhus. En liten förstörd ande betydligt mer eländig till sinnet än de gånger Anna själv suttit i samma byggnads kala, kaklade tvättrum på kalla metallpottor, med lavemang i baken för att lösa knutarna i magen. Hon visste ju att de skulle få hem honom välbehållen och att hon skulle kunna fortsätta läsa sagorna för honom. För det är ju så världen är skapad.

Den satt på sängkanten en kväll när Sladdbarnet konstaterade att Anna var född med den mest perfekta amorbåge. Dröjde sig kvar i smaken av farmor Lydias sötaktiga småfranska. Dessa små underverk som fungerade lika väl till räk- eller köttfärsfyllda crêpes med sallad till som de åts som små miniformade fastlagsbullar i februari. De där, som alltid så självklart hade lite extra mandelmassa om de var till Anna.
Firade en nyårsafton en vårlik påskafton 1980, eftersom Fader Vinter bestämt att han ville kontrollera försvarets skånska bandvagnspark och därför kommit på ett plötsligt och ovälkommet besök mindre än ett halvår tidigare. Högljudd och tondöv allsång till smurfar som gav hallonsaften ett helt nytt liv, denna kväll då halvstora barn och halvsmå föräldravuxna alla var lika glada.
Den överlevde fatala bilolyckor som när en John Player Special stod i brand på en Monza bana en söndagseftermiddag i september. Budet om en Ronnies död förmedlades av en mycket speciell skolvärdinna vid namn Rolf dagen efter, någon gång efter lunch.
Samma sak när en kvinna eventuellt full of Grace körde av en smal vindlande väg i de sydfranska bergen några år senare. Att en eller annan, ibland hårdtalande, statsminister sköts påverkade inte heller.

Världen fanns till för att vinnas och trosvissheten i att allt kunde övervinnas hördes i sagorna Sladdbarnet gav henne, återberättades av Kulla-Gulla som Moster Millicent presenterade henne för. Viskades oskyldigt syndigt om i de Harlequin-romaner, med Fabio på omslaget, som Mildred förvarade i en stor papperspåse från Tempo på golvet i garderoben i den lilla hallen utanför badrummet. Den var en mordgåta som nystades upp av en oönskat adlig kommisarie Linley i de deckare Mildred och hon senare andäktigt delade. Understöddes av så väl av nobelpristagare som Hugin, Munin, Freja och Taube som morbror Henry för alltid installerade i Annas bokhylla.
Den växte sig stark när en liten söt asiat – till en början, om sanningen skall fram, tämligen lik en mindre Buddha – annonserade sin ankomst efter en lång smittkarantän en kall sommar. Hon, ett kusinbarn som senare skulle bli en kusin som blev till en lillasyster. Så som bara just denna släkts magi fungerade.
Fortsatte på taklagsfest med rött vin, baguetter och chili con carne där de byggarna – vänsterungdomarna som drömde om annorlunda arkitektur och gemensamma trädgårdar utan staket och häckar – dansade med släktens äldre damer. Medelklassdamer klädda i sina finaste, medtagna gå-bort-pumps och med alla de permanentade lockar på helt rätt plats medan deras kostymklädda makar sjöng och skrålade med till gitarrspelet.

Visst fanns det småsten i de röda och vita lackskorna ibland. Förstaklassarnas oengagerade fröken som Sladdbarnet kallt konstaterade ”inte tyckte om barn”. Håkan vars medfödda hjärnskada tog hans liv så att han inte fick gå vidare till andre, oavsett hur bra fröken de nu än månde ha fått i den bästa av alla världar. Bästisens flytt till en stad i norr – åtminstone norr om Alvesta – efter skilsmässan. Mormor Annies långsamma färd in i dimman och annat. Smågrus. Men vad gjorde det när man var yngst i släkten och hade mor- och farföräldrar som älskade en, mostrar som avgudade en och man fått en lillebror. En helt egen lillebror.

Några eller många år senare skulle tron kanske få sig sina törnar. Som när skinnet hängde rent på den gamle Amerikafararens skelett, när gymnasiet inte började som det skulle och följdes av den sjungande tenorens rena, och i Annas hjärta för alltid inristade, dödsångest. Som när flyttlasset oönskat fick gå från hus till en tvårumslägenhet, när misstanken väcktes att tröskedöden egentligen var ett självmord, när folk blev äldre, förvirrade och rent av gick upp i rök eller när ett samtal i New Yorks Central Park skulle ställa gamla, graverande och adopterade hemligheter mot väggen och till svars. När graviditeten aldrig blev av, skulden ökade, vätska blev till vertigo eller när två mycket unga män skulle försvinna från denna, vår gemensamma yta, vår familj. Försvinna av skilda skäl men alltför när inpå varandra. När Nalle fått en inträngd plats i linneskåpet.

Men oavsett eventuellt grus och törnar ingraverade Slarvern och Sladdbarnet i Anna endast detta:
Deras kärlek och lojalitet till henne och lillebror var ovillkorlig och oändlig och att detta enkla faktum gjorde allt möjligt.

©SlowClapStories