Chapter X: Anna, those birthday parties

”Stop dithering around.
In every confrontation, render what is just;
from every impression, extract what is true.”
Markus Aurelius

Already in the car, the anxiety was a fact. No, not a stomachache but rather a sensation of discomfort throughout the entire body. It crawls, it comes in waves, and it pushes from the inside out into the abdominal cavity. But more nausea than pain. Anna hated what was to come, but mom was unforgiving in this matter. If one goes to a party, one must go around and greet everyone. “How do you do, a dip at the knees.” “How do you do, a dip at the knees.” “No, but surely you don’t need to curtsy for me!” Oh, really! How is one supposed to know that? Whom to curtsy to and whom not to? Hate.
All doubt you have about who you are, comes to the surface in that handshake. It proves that you are, that you exist, but perhaps you do not want to know that.

When there is something to celebrate at great-grandma Vilhelmina’s, one uses the formal entrance; the small hallway used only for birthday parties; with an entrance at the far end of the building. Vilhelmina welcomes you, even if it is great-grandad Karl who has birthday. The house is whitewashed and is now the only wing that remains of the old Scanian farmstead. The outbuildings and stables are torn down and the surrounding land is either sold or leased out. The uneven cobblestone courtyard has lost its boundary. The 1960s have claimed their due. Eventually, the 1980s would steal their, apparently, fair share and have the house demolished to be replaced by four detached row houses in white calcium silicate brick. An old horse skull would, during the demolition, show its ugly snout and evoke nightmares about archaeologists who never leave, but dig and gnaw.
Hide the shit! Throw it away! Forward! Never backwards. Let the society grow.

All other days of the year – except when great-grandma or great-granddad has a birthday – one enters through the everyday hallway, which has been converted into a laundry room and has stairs to the attic and direct access to the kitchen. Over an unusually high threshold – “Thread over the step, by all means!” – one comes straight into the kitchen with its low kitchen counter just the right height for children, window with geraniums, an enormous cold pantry and a kitchen table in dark oak where wheat crescent rolls with almond filling are served in the summer months and at Christmas angel wings. Coffee for the adults and for the children never served without the cordial, made from pick-your-own strawberries from some warm and dusty patch of farmland, that always turns white due to the high lime content in the property’s well. But with the strawberry cordial it is like with the white worms in the raspberries – a bit of dirt cleans the stomach, says great grandma.
When there is a birthday celebration – never called a party – it means prepared warm food, followed by pastry, followed by cake, followed by a sweets table including ice cream, followed by a grog table including cigars. When it is time for the grog table, the elder gentlemen withdraw into; in the absence of a library, one must assume; the bedroom where a simple and crudely shaped Gustavian-style and straight-backed wooden seating group – two chairs and table – is placed between the two single beds. The Mora grandfather clock strikes its steady chimes in here, so one always keeps the track of time. Cards are now played for a few hours, and the cigar smoke hangs heavy and insistent, but never suffocating. Or is that just a romantic memory of something that lingered in the clothes weeks afterward?

But that formal entrance: First a hall of 1.5 by 1.5 meters with coat hanger and a doorway that leads to like – because what else should one call the room? –another hallway. Long, narrow and corridor-like, equipped with a window holding a hibiscus with a high mirror and a small table next to it. At the end of it, the parlor – nowadays the living room and dining room. In there a heavy dining set, a TV corner and a green seating group that is always protected by white antimacassars of crocheted or homemade bobbin lace.
On this particular evening, however, the small front hallway also has an escape route – a door leading directly into the walk-in closet behind the bedroom. Anna does not hesitate. She takes refuge in the smell of mothballs, stored-away clothes and climbs up and sits on the enormous dowry chest with its kurbits-decorations in there. 1831 it ha painted on it and garlands of flowers, once probably yellow or perhaps green, wind their way up along the dark blue chest. She can barely reach the top.
“Anna, now stop fooling around and come here. Let me have a look at you. Do you need to be combed?”
Mom is dressed up in a velvet long skirt in burgundy tones and a yellow top. Vivi-Ann’s completely natural copper-colored hair is always well styled and the makeup nicely in place. She is beautiful, Anna’s mom. Warm.
Anna hears her calling, but no, she does not intend to say hello. She is not going around to say hello. Her whole body tells her that if she goes out and says hello to people, she will die a death of deaths. She just knows. She just feels.
After five minutes of deliberations that finally turn into a full scolding – “That’s the most ridiculous thing I’ve ever heard? Not say hello. Now, you damn well pull yourself together!” – it finally falls silent.
The adults do not have the energy to argue anymore and let her sit there on the chest and sulk. But sulking is not what she is doing – she is ashamed. It is, after all, a bit embarrassing to have chosen to sit in a closet instead of going to a birthday party. Embarrassing that everyone out there knows why she has placed herself in the walk-in closet. But what is done is done and now it is too late to change one’s mind. She is the girl who sat in a closet. Or as Anna herself says “clauset”. It will be another five years before a school essay makes her realize that it is actually called “closet”. Over the course of the evening, several adults come in and try to persuade Anna to leave the chest lid.
“Come on now, Anna! You just need to go around and say ‘How do you do?’. It takes two minutes!”
But stubbornness must come from somewhere, and if she has inherited hers from anyone, it is from her mom. And mom has not given in. Well-behaved children greet people. Shake people’s hands, say “How do you do?” and curtsy. That curtsy. Most of Anna’s friends understand nothing at all when she tries to explain. They are after all beloved children of the equality eager 70s.
“What do you mean, curtsy? Are you nuts, I’ve never done that!”
Mom does not scold any further, but if Anna does not want to say hello, then she can stay in her chamber.

It is a bit chilly in the walk-in closet. The heat from the radiator in the bedroom does not quite reach in, and there is a draft from the hallway. She leans against the cold of the exterior wall. The same whitewashed outer wall that Anna, some time ago, had dressed in gray by throwing the soft Scanian mud which held the different sized stones in the farmyard paving in place. To this day, she does not know why she did it. With the cherry trees and the stone-clad punch arbor – that no one except the enormous Roman snails ever uses – behind her, she had simply kept going. The laburnum cast its yellow shadow over the boxwood maze, and the heavy but quickly passing rain, which also had created the mud, had caused the large tree to shed some of its poisonous blossoms onto the precisely trimmed green bushes.
The whole time she was throwing more and more mud on the wall, she knew that this was not good, that it would not end well. And sure enough, her great grandad had become angry in a way she had never seen him before. In fact, Anna was probably most fascinated by this; that he got so angry. Imagine, she had not thought him even capable of becoming upset. As she perceived it, he never showed any emotions. She still wondered if he had become more or less angry the time her uncle, as a child, had let all the pigs out so that they ran all over the village.
It was strange, really. She who was such a kind and compliant child who never truly annoyed anyone, had done another thing aimed especially at her great grandad. It was up at the summer cottage, down by the beach. Fully dressed, with shoes and all, she had walked straight out into the water, simply straight out and farther and farther out. Left standing on the shore her great grandad had been shouting:
“Come back! Come back!”
Anna could not, for the life of her, understand why she had singled out an old man who would never hurt a fly for all of this.

Time can be long when one is sits in a wardrobe. Boring, more boring, most boring! Not much to do in a fairly cramped walk-in closet. Not even the visits from the three boys, who were children of dad’s cousin, made time pass.
Their mom – the cousin – was good-looking as well. Dark, warm and beautiful. Radiant. It was called charisma. They were a beautiful family. Good genes and with an expressive way about them. But there was also the cousin who had a constantly apologetic, almost trembling manner and was so tall that year after year, time after time, birthday party after birthday party, he made everyone laugh as he crouchingingly made his way through the low house’s door frames. He who later one day, once and for all would be discharged, unable to bear it any longer, and search for a kind of rest in a cold Ystad harbor.

Just like the previous year and the year before that, Anna once again does not really know the boys in black dress trousers and white shirts, and their visits therefore becomes almost more embarrassing than encouraging. They are three against one, yet at the same time, for some reason, she can sense that she fascinates them. Perhaps because she is younger and a girl but still dares to defy the adults. At least for one evening. But they do bring a warm home-baked bread roll with melting butter, so that was always something.
Under normal circumstances, that is to say, if Anna had not been sitting in a closet, the evening for the children would have proceeded as follows:
Since you only meet a few times a year, each gathering begins with a certain, but very strong, awkwardness towards one and another. Early in the evening when hot food is served, picked from the buffet table and eaten by the kids at the “children’s table”, together with self-chosen soft drink from the crate of sodas – in Anna’s case, usually always Apotekarnes Päronsoda – the silence is fairly compact, if one disregards siblings teasing siblings. How could one be so unfamiliar with each other when you belong to the same family? Or rather the same extended family, relatives – not the immediate family, that is why you are strangers to one another. “Ah, so you live in Kulladal? No, I don’t know where that is.” “We live in Lomma.” ”Yes, in a house.”
Just after the pastries and the cake, when a faint feeling of nausea has set in, the ice begins to melt and small talk about children’s programs on TV can be started. Unfortunately, usually limited to Czech puppet films or something else that the Swedish state television deems to be educational. But once in a while it has been Christmas or summer and “Christmas Holiday Morning” with “Trazan and Banarne” and perhaps even “Scooby Doo” has been on, and then the conversations can be truly animated: “Did you see when…”
As the sweet liqueur goes in pace with the coffee, the volume among the adults grows louder, and so do the conversations between the children. By the time the sweets table is set, the sense of togetherness is warm and when the mixed drinks are brought out the games are in full swing. Chairs are pushed together to form buses and games of tag is stopped by adults who cannot cope with children dashing around their legs. Listening to the adults from under the table with only their legs in sight is an absolute favorite. Giggle! Giggle!
“What are you up to down there?”
“Stop tickling my legs!”
Just as the grandfather clock strikes 01.00 a.m. and all the clothes, that have been shed in warm games, have to be put back on again so one can bear the winter cold, one is best friends and protest loudly:
“We’re not going home already, are we? What do you mean, school tomorrow?”
This is what is called qualitative play instead of quantitative. Three and a half hours of play out of almost seven possible. Never have impossibly fun hours been so tightly packed in time.

But this evening is different because she is sitting in a closet. A cold one at that. But just when Anna thinks the boredom is complete, the hours have become many and begins in all seriousness to doubt whether she will survive this – “Maybe one should go out and say hello after all…” – Grandad arrives. Her grandad. Her handsome, handsome grandad with the pompous personality and with the booming voice that always sings “Lyckliga gatan”. He easily picks her up on one arm and says:
“Now this nonsense must come to an end.”
She probably is a bit heavy after all, but he carries her through the long hallway, into the warmth of the parlor. Boisterous, noisy people look at her smilingly through the cigarette smoke. No one questions it, because the decision has been made by her grandad. Birger, the man they all listen to when he speaks. No one says anything against it. Anna is a bit worried about her mom’s reaction, but Vivi-Ann smiles. Out in the dining room, the sweets table is set up on the serving trolley by the window. Grandad continues into the kitchen where grandma and great-grandma along with two additional, towel-equipped, ladies are washing the coffee service. Many rounds of washing arises on an evening like this; it is fortunate there are many women about the matter. He says:
“I think someone wants some ice cream. Vilhelmina, could you perhaps fix a dessert plate?”
Great grandma follows them out into the dining room. On the white Blå Eld plate, she places candy on one side and ice cream together with thawed raspberries on the other. Anna loves her, her wrinkled face, her hairnet with tiny, tiny multicolored glass beads that look like the stars in the sky, but she cannot read her thoughts. They are shrouded in the concealed, but Anna does not know that. So, she is just happy. Happy and a bit embarrassed.
Does the elderly woman perhaps think about the child she once gave away and is now searching for? What are you thinking about? What is in your thoughts?
Or does she ponder over the son-in-law, and the fact that a person has so many roles in life? That we succeed so well with some, but sometimes fail equally badly with others. Fantastic grandad, but too strict and patriarchal father. At least to one son out of the two. For the other; perhaps yet another role. Is she amazed that Birger chose precisely her Lydia? Admittedly, the more beautiful of the two sisters – or was it three? – but still somewhat mouse-gray.
No, probably not. At that moment, she is likely just happy that the little girl finally gets some ice cream.

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel X: Anna, de däringa kalasen

”Stop dithering around.
In every confrontation, render what is just;
from every impression, extract what is true.”
Markus Aurelius

Redan i bilen var ångesten ett faktum. Nej, inte ont i magen utan mer en obehagskänsla i hela, hela kroppen. Den kryper, den går i vallningar och den stöter på inifrån och ut i maghålan. Men mer illamående än ont. Anna hatade det som skulle komma, men mamma var oförsonlig i detta. Går man bort på kalas, går man runt och hälsar. ”God dag, knix i knäna. ”God dag, knix i knäna.” ”Nej, men inte behöver du väl niga för mig!” Nähä, hur ska man kunna veta det då. Vem att niga för och vem inte? Hata.
All tveksamhet man har inför vem man är, kommer till ytan i det där handslaget. Det bevisar att man är, att man finns, men kanske att man inte vill veta det.
När det är något att fira hos gamlamormor Vilhelmina använder man finingången; farstun som endast används vid kalas; med ingång längst bort i bostadslängan. Vilhelmina tar emot, även om det är gamlamorfar Karl som fyller år. Längan är vitputsad och är nu den enda byggnad som finns kvar av den gamla Skånegården. Gårdshusen och stallarna är rivna och jorden runtomkring är antingen såld eller utarrenderad. Den ojämna gårdsplanen i kullersten har mist sin gräns. 60-talet har tagit ut sin rätt. Så småningom skulle 80-talet stjäla sin, tydligen, beskärda del och låta riva huset för att ersätta det med fyra fristående radhus i vit mexitegel. Ett gammalt hästkranium skulle under rivningen visa sitt fula tryne och väcka mardrömmar om arkeologer som aldrig ger sig i väg, utan gräver och gnager. Göm skiten! Släng skiten! Framåt! Aldrig bakåt. Låt samhället växa.

Alla andra dagar på året – utom när gamlamormor eller gamlamorfar fyller år – går man in via vardagsfarstun, vilken blivit omgjord till tvättstuga och har uppgång till vind och direkt ingång till köket. Över en ovanligt hög tröskel – ”Trä över skammeln, för all del!” – kommer man rakt in i köket med låg köksbänk lagom hög för barn, fönster med pelargoner, enormt kallskafferi och köksbord i mörk ek där det serveras vetegifflar med mandelfyllning på sommarhalvåret och till julen klenäter. Kaffe till de vuxna och till barnen aldrig utan den saft som, gjord på självplocksjordgubbar från något varmt och dammigt åkerstycke, alltid blir vit på grund av den höga kalkhalten i den egna brunnen. Men med jordgubbssaften är det som med de vita maskarna i hallonen – lite skit rensar magen, säger gamlamormor.
När det är kalas – aldrig kallat fest – är det lagad varm mat, följt av kakor, följt av tårta, följt av gottebord inklusive glass, följt av groggbord inklusive cigarr. När det är dags för groggbord så avlägsnar sig de äldre herrarna in i; i brist på bibliotek får man väl anta; sängkammaren där en enkel och grovt tillyxad gustaviansk och rakryggad sittgrupp står placerad mellan de två enkelsängarna. Moraklockan slår sina stadiga slag härinne, så tiden har man alltid koll på. Här spelas nu kort i några timmar och cigarr-röken ligger tung och krävande men aldrig kvävande. Eller är det bara en romantisk minnesbild av något som sitter kvar i kläderna veckor efteråt?
Men den där finfarstun: Först en hall på 1, 5x 1, 5 meter med klädhängare och ett dörrhål som leder till liksom – för vad skall man annars kalla rummet? – ytterligare en hall. Lång, smal och korridorlik försedd med fönster med hibiskus samt hög spegel och litet bord, leder den i sin tur in i salen – numera vardagsrum samt matsal. Där inne finns ett tungt matsalsmöblemang, en TV-hörna och en grön sittgrupp som alltid är skyddad av virkade eller hemknypplade vita antimakasser.
Just denna kväll har den lilla förhallen dock även en flyktväg – en dörr rakt in i den klädkammare som ligger bakom sängkammaren. Anna tvekar inte. Hon tar sin tillflykt till doft av malkulor, undanhängda kläder och klättrar upp och sätter sig på den enorma allmogekistan därinne. 1831 står målat på den och blomgirlanger, som nog varit gula eller kanske gröna en gång, ringlar sig upp längs den mörkblå kistan. Det är knappt hon når upp.
– Anna, sluta nu tramsa nu och kom hit. Får jag se på dig. Behöver du kammas till?
Mamma är finklädd i sammetslångkjol i vinröda toner och gul topp. Vivi-Anns helt äkta kopparfärgade hår är alltid vällagt och sminket snyggt på plats. Hon är snygg hon, Annas mamma. Varm.
Anna hör henne kalla men nej, hon tänker inte gå runt och hälsa. Hon tänker inte hälsa. Hela kroppen talar om för henne att om hon går ut och hälsar så kommer hon att dödens dö. Hon bara vet. Hon bara känner.
Efter fem minuter av överläggningar som till sist går över i ren utskällning – ”Det var det larvigaste jag någon gång hört? Inte hälsa. Nu tar du fan i mig och skärper dig!” – så tystnar det till slut.
De vuxna orkar inte bråka mer utan låter henne sitta där på kistan och sura. Men det är inte sura hon gör utan hon skäms. Det är trots allt lite genant att ha valt att sätta sig i en garderob i stället för att gå på kalas. Pinsamt att alla därute vet varför hon har satt sig i klädkammaren. Men gjort är gjort och nu är det för sent att ändra sig. Hon är flickan som satte sig i en garderob. Eller som Anna själv säger ”garoben”. Det kommer att gå ytterligare fem år innan en uppsats i skolan får henne att inse att det faktiskt heter ”garderob”. Under kvällens gång kommer flera vuxna in och försöker övertala Anna att lämna kistlocket.
– Kom igen nu Anna, du behöver ju bara gå runt och säga ”God dag”. Det tar två minuter!
Men envishet kommer väl någonstans ifrån och har hon ärvt sin från någon så är det från mamma. Och mamma har inte givit med sig. Väluppfostrade barn hälsar. Tar folk i hand, säger ”God dag!” och niger. Den där nigningen. De flesta av Annas kompisar fattar ingenting alls. De är trots allt älskade barn av det jämställdhetsivrande 70-talet.
– Vaddå niga? Är du knäpp, det har jag aldrig gjort!
Mamma skäller inte mer men vill Anna inte hälsa så kan hon sitta kvar i sin kammare.

Det är lite kyligt i klädkammaren. Elementvärmen från sängkammaren når inte riktigt in och det drar från hallen. Hon lutar sig mot ytterväggens kyla. Samma vitkalkade yttervägg som Anna för ett tag sedan klädde in i grått genom att kasta den mjuka Skåne-leran som höll de olikstora stenarna i gårdsplanens beläggning på plats. Än i dag vet hon inte varför hon gjorde så. Med körsbärsträden och den stenklädda punschsbersån – som ingen förutom de enorma vinbärsniglarna någonsin använder – bakom sig hade hon bara fortsatt. Gullregnet kastade sin gula skugga över buxbomslabyrinten och det kraftiga men snabbt övergående regnet, som också skapat leran, hade fått det stora trädet att fälla en del av sina giftiga blommor på de gröna exakt klippta buskarna.
Hela tiden som hon kastade mer och mer lera på väggen visste hon att detta inte var bra, att det inte skulle sluta väl. Och mycket riktigt; hennes gamlamorfar hade blivit arg på ett sätt som hon aldrig sett honom förut. Faktiskt var Anna nog mest fascinerad av detta; att han blev så arg. Tänk hon trodde inte att han ens kunde bli upprörd. Han visade aldrig några känslor så som hon upplevde det. Fortfarande undrade hon om han blivit mer eller mindre arg den gången hennes farbror, som barn, hade släppt ut alla grisarna så att de sprang runt i hela byn.
Tänk, det var konstigt. Hon som var ett så snällt och fogligt barn och aldrig direkt irriterade någon hade gjort en annan sak just mot gamlamorfar. Det var uppe i sommarstugan, nere på stranden. Fullt klädd med skor och allt hade hon gått rakt ut i vattnet, bara rakt ut och längre och längre ut. Kvar på stranden hade gamlamorfar stått och gapat:
– Kom tillbaka! Kom tillbaka!
Anna kunde inte för sitt liv förstå varför hon utsåg en gammal man som aldrig gjorde en fluga för när för allt detta.

Tiden kan bli lång när sitter i en klädkammare. Trist, tristare, tristast! Inte mycket att göra i en tämligen trång klädkammare. Inte ens besöken av de tre pojkarna som var barn till pappas kusin fick tiden att gå.
Deras mamma – kusinen – hon var också snygg. Mörk, varm och vacker. Strålande. Det kallades karisma. De var en vacker släkt. Bra gener och med ett uttrycksfullt sätt. Men där fanns också kusinen som hade ett ständigt ursäktande, nästan darrande sätt och var så lång att han alltid, år efter år, gång på gång, kalas efter kalas, fick alla att skratta när han hukande tog sig genom det låga husets dörrkarmar. Han som senare en dag, en gång för alltid skulle skrivas ut, inte orka mer och leta efter en slags vila i en kall Ystads hamn.

Precis som förra året och året innan, känner Anna återigen inte pojkarna i svarta finbyxor och vita skjortor, och deras besök blev därför nästan mer pinsamma än uppmuntrande. De var tre mot en men samtidigt, av någon anledning, kunde hon känna att hon fascinerade dem. Kanske för att hon var yngre och flicka men ändå vågade motsätta sig de vuxna. Åtminstone för en kväll. Men värmd hembakt fralla med smältande smör hade de med sig till henne så det var alltid något.
I vanliga fall, det vill säga om Anna inte suttit i en garderob, hade kvällen för barnen förflutit på följande sätt:
Då man endast träffas några gånger om året infinner sig varje gång en viss men mycket stark genans inför varandra. Tidigt under kvällen då den varma maten serveras och plockas på ett buffébord och av barnen äts vid ”barnbordet”, tillsammans med en egenvald läsk ur läskbacken – i Annas fall i regel alltid Apotekarnes Päronsoda – är tystnaden tämligen kompakt om man bortser från syskon som retas med syskon. Hur kan man vara så främmande för varandra när man tillhör samma familj? Eller rättare sagt släkt, inte familj, det är väl därför man är främmande för varandra. ”Jaha, ni bor på Kulladal? Nä, det vet jag inte var det ligger. ”Vi bor i Lomma.” ”Ja, i hus.”
Lagom efter kakorna och tårtan, då en svag känsla av illamående infunnit sig, börjar isen smälta och småprat om barnprogram på TV kan påbörjas. Tyvärr oftast isolerat till tjeckiska dockfilmer eller något annat som den svenska statliga televisionen anser vara pedagogiskt. Men någon gång har det varit jul eller sommar och ”Jullovsmorgon” med ”Trazan och Banarne” eller till och med ”Scooby Doo” har visats, och då kan det bli riktigt högljudda samtal: ”Såg ni när…”
I takt med den söta likören till kaffet blir volymen de vuxna emellan allt högre och så även samtalen mellan barnen. Till gottebordet är gemenskapen varm och till groggarna är lekarna i full gång. Stolar sätts samman till bussar, pjätt stoppas av vuxna som inte orkar med flängande barn kring benen. Att lyssna på de vuxna under bordet med bara deras ben i sikte är en absolut favorit. Fniss! Fniss!
– Vad hittar ni på därnere?
– Sluta kittla mig på benen!
Lagom till allmogeklockan slår 01:00 och alla de kläder som tagits av i varma lekar, återigen skall på för att man skall stå ut med vinterkylan, är man bästa vänner och protesterar högt:
– Vi skall väl inte hem redan? Vaddå skola imorgon?
Det är det som kallas kvalitativ lek i stället för kvantitativ. Tre och en halv timmes lek av nästan sju möjliga. Aldrig har omöjligt roliga timmar varit så i tid koncentrerad.

Men denna kväll är annorlunda för hon sitter i en garderob. En kall sådan dessutom. Men precis när Anna tror att tristessen är fullständig, timmarna blivit många och på fullt allvar börjar tvivla på att överleva detta – ”Kanske borde man ändå gå ut och hälsa…” – så kommer farfar. Hennes farfar. Hennes stilige, stilige farfar med den pompösa personligheten och med den stora rösten som alltid sjunger ”Lyckliga gatan”. Han tar lätt upp henne på ena armen och säger:
– Nu får det vara slut på detta larv.
Hon är nog ändå lite tung men han bär henne genom den långa hallen, in i salens värme. Stojiga högljudda människor tittar leende på henne genom cigarettröken. Ingen ifrågasätter för beslutet är tagit av hennes farfar. Birger, mannen de alla lyssnar på då han talar. Ingen säger emot. Anna är lite orolig för sin mammas reaktion men Vivi-Ann ler. Ute i matsalen är gottebordet uppdukat på rullvagnen vid fönstret. Farfar går vidare ut i köket där farmor och gamlamormor med ytterligare två, handduksförsedda, damer diskar kaffeservisen. Många diskningar blir det en sådan här kväll, det är tur man är många kvinnor om saken. Han säger:
– Jag tror att någon vill ha lite glass. Vilhelmina, kan du kanske fixa en assiett?
Gamlamormor följer med i ut i matsalen. På den vita Blå Eld-assietten lägger hon godis på den ena kanten och glass tillsammans med upptinade hallon på den andra. Anna älskar henne, hennes rynkiga ansikte, hennes hårnät med olikfärgade små, små glasstenar som ser ut som stjärnorna på himlen, men hon kan inte läsa hennes tankar. De är höljda i det fördolda men det vet Anna inte. Så hon är bara glad. Glad och lite generad.
Tänker den äldre kvinnan kanske på barnet hon en gång lämnade bort och nu letar efter? Vad tänker du på? Vad finns i dina tankar?
Eller funderar hon över svärsonen och att en människa har så många roller i livet? Att vi lyckas så bra med några men ibland lika dåligt med andra? Fantastisk farfar men för sträng och patriarkal far. Åtminstone till den ene av de två sönerna. För den andre; kanske en annan roll igen. Förundras hon över att Birger valde just hennes Lydia? Visserligen den vackraste av de två systrarna – eller var det tre? – men ändå aningen musgrå.
Nej, antagligen inte. Hon är just då nog bara glad över att tösen äntligen får lite glass.

©SlowClapStories