Chapter XIII: Aunt Mildred, Sunday roast

”A box full of faces
a box full of tears
one to trust, one to doubt
one to fit in the crow
done for any time and place
a box full of faces…”
Louise Hoffsten

In the car again. Sunday dinner with roast at 12:00 o’clock sharp at Aunt Mildred and Uncle Fred’s, with all of mom’s relatives present. The rest of the family is absolutely and no doubt in place well before the scheduled time. That is part of the problem. ‘Sharp.’ – therein lies the second problem. The mental pressure that word creates. 12:00 o’clock sharp. At noon, sharp. Like, razor’s edge right away, so to speak.
12:00 Oven-roasted chicken surrounded by an abundance of heavily browned mushrooms in the chicken gravy. Boiled potatoes, Brussels sprouts, applesauce and thick, friendly, brown sauce.
14:00 Some fresh air in the garden if the weather permits.
15:00 Coffee and pastries.
16:00 Mom and Aunt Millicent’s constant Sunday quarrel. Aunt Millicent – whom Anna and her brother always call Mille despite the fact that she herself constantly, on letters and postcards, insists on ‘Aunt Millicent’ – has “problems with her nerves”. It is a medical condition that means one always must take constant consideration of Mille. Each and everyone. Just like that. Otherwise, she becomes sad and cries and everyone withdraws, feels bad, becomes irritated or feels ashamed, whether the cause of the crying fit is justifiable or not. The condition is also in some mysterious way, which Anna does not understand, compounded with the same extremely copper-red hair that her mom has, severe myopia and the even more peculiar word ‘hypochondria’. And also, strangely enough, unnecessarily careful supervision during childhood due to a disease called the “rickets”. Small clues that Anna picks up here and there.
17:00 Journey home. “After all, there’s school tomorrow!”

“Hurry up! We must not be late. You know that.”
Vivi-Ann’s jaw tightens and, as always, makes her voice too loud. Issuses for a physiotherapist to deal with.
But of course, they were late again. Especially if dad had worked in the morning. Gotten home at quarter past eleven and thrown himself in the shower. Mom was angry now. Cursed grandad who never let go. Tense. One can see on her that she is already feeling the discomfort. The jaws clenched. So, then she scolds dads. Just like that.
Anna also knows what awaits with an arrival at 12:10. Nothing spoken. Just a kind of silent reproach and a single remark:
“But you could at least for once…”
“Well, well, then we’ll reheat the sauce now.”
Sure, it passes quickly. It is over in a few minutes but still remains like a tiny, tiny splinter. One of those splinters that sits too deep to reach without rummaging around with a needle. In fact, there was also something that was worse; the occasional smirks in a joking tone:
“We, who had such a calm and pleasant time!”
Behind the jokes, someone’s subjective truth: “You’re disruptive.” “You’re loud!” “You have ideas.” Are we? Do we? Rule number one: Never disturb the status quo! Whatever it may concern.

Anna knew that somehow it was easiest to be two persons. Nothing wrong with that.
Nothing wrong with either of those two girls but still it felt a bit split. Naturally not like dissociative identity disorder, but more simply two parts of the same polite upbringing. One girl, but she comes from different shelves in the vitrine. Take her out and then put her back. Black side up. White side up. Very simple, just different ways of looking at the world.
“Turkey!? My God, how exciting that sounds!”
“Turkey!? You have packed your passport, haven’t you?”
Joyful anticipation or admonition including meticulous preparation. Or like programming the new VHS recorder. One set of channels for recording dad’s family: “Succeed! Stand your ground! Become something!” “Make sure to be heard and seen!” “Never let yourself be knocked down!” “Surely you are just as good as everyone else!”
One set for mom’s side, well… Well, there it is enough, in fact, to only tune into one channel since to overdo anything is a sin: “Do not cross the line.” “Do not exalt yourself above others.” “Surely, we shouldn’t!”
Anna handles those transformations better than mom does. Vivi-Ann, the afterthought who always must “argue”, always have a different opinion and, far to often, is met with: “Yes, those curtains are probably ‘modern’ but…”
Modern is apparently, regarded wrong and Anna is always astonished that they do not see the sorrow in her mom’s eyes. Only see the stubborn resistance, not the sadness of existing, of being loved but not truly being allowed to belong.
“Oh my God, do you remember when mother and father bought rabbit fur coats for all three of us siblings. That was too crazy! Imagine how expensive it must have been.”
Three. Not four.

On her mom’s side of the family, there is also an expression that Anna does not quite understand yet:
“Well, you know he is something high!”
Anna does not comprehend what they mean. What? Does he have his room high up in an office building? That expression contains so much. One could believe that it only indicates submission, but on the contrary, it can sometimes be a sign of looking down on someone. One can look down on someone who is something high. Double².
As an adult, Anna will one day catch herself thinking that there is no, absolutely no other expression in the Swedish language that she despises as much as that particular expression. She literally shudders along her spine when she hears it and snaps back sharply. Demands an explanation of what the person who utters it means, and thereby, of course, causes embarrassment and regrets it immediately. But it is so highly personal, and it triggers cylinders that lie so deep that she does not even want to find them. Does the expression give her an acknowledgment of her own failures? For being part of people who scraped their feet in deference of the higher ups. But mom’s family members are tough too, right? And secure in themselves.
Everything is so damn double, so Anna does not see the answer and that makes her even angrier. She loves her family, when she is grown up she refuses to move because of them, she holds it in the highest regard, but when she hears that expression, she knows that she just wants to open the door and leave. Leave, never to come back.
We shall all revolt. You as well, Anna, despite the fact you never did it in the way teenagers usually do. What is wrong with you? Perhaps you have finally found your rebellion? To perform great deeds and not be ashamed of it?
Anna knows that her mom’s family loves her father, Richard, but that it is still not entirely acceptable to be like him. He, the charming Scatterbrain who was different from themselves. She knew they liked the thoughtlessness and laughter but always tried to hide it. As if his – mostly exaggeratedly alleged – carefree attitude would rub off on them if they let up on planning and constant reconsideration. That his “of-course-it-will-work-out”-mentality, and the fearless way he met his fellow human beings, was dangerous.
And that lightheartedness was not entirely self-evident either. It could have turned out differently. If Richard had allowed himself to be influenced and beaten down enough times. If he had allowed himself to face that forbidden thought that he was a disappointment to the one who meant so much: The father, the charismatic Birger.
Everyone probably knew, including Anna, that that carefreeness was sometimes merely an act, a protection, a wall against an all too harsh power from above. A dominance from the branch above him that he did not have the strength to control. A father he could not free himself from. Perhaps that was why, albeit secretly, the family appreciated his always light and reassuring “of-course-we-will-fix-that”-responses. Because they knew where it had its origin. That he, in truth, needed protection and to be taken care of, not to be pruned further. But that was not to be acknowledged and to pretend that one knows, that is not done. For what can we help, it is beyond our power.
No, one must plan. One must think things through. Shop first, then go to the store. However, one managed to do that? Anna did not understand it. The result in the end became namely as a rule the same; it just took endlessly much longer time.
The first time Anna’s dad met his future parents-in-law, the car – like most of his cars – had broken down on the way there, and he greeted them with motor oil far up along his arms. The old American explorer, Henning, laughed appreciatively – “There was a boy after his own heart!” – but it nevertheless, somehow set the image of the new son-in-law. “Positive but a bit hasty.” Maybe a bit too much of “Oh, sorry, I forgot!”.
But the day he came with the white cradle, woven from wicker and with the fabric of the canopy sprinkled with tiny, tiny pink roses, for his newborn daughter, the matter was settled for his mother-in-law. From that day on, also Annie was won over. Albeit in silence.

And certainly, now Anna must not be unfair – naturally not, she is the eldest child, the firstborn to hold the fort, keep everyone’s moods in check and see to it that the status quo is maintained – on her mom’s side there is also complete security. It is what it is and will always remain. It goes nowhere; does not strive toward unknown goals that she might struggle to find, no it is always there. Regardless of her, no matter where she goes. One can rely on it blindly. Perhaps it is also for that reason one, as with all shackles whether good or bad, sometimes detests it.
Nor should one belittle the tranquility of being allowed to be a little behind the curtain and not always being seen and performing. But that nature is still difficult for Anna to embrace, more like welcome pauses than a natural state of being. After all, one wants to achieve, to leave results and traces. Ask them to hoist the heavy red velvet curtain. Or? For at the same time, it is exhausting. But why are we otherwise here, if what we do should pass by unnoticed? Move forward, break out. Find the gap in the great swath of cloth that conceals you. Above all, not to be content. Above all, not that, “to be content”! Is that so wrong? What is wrong with not thinking that this is enough? No, damn it, I am not silent! I rather sing poorly than not at all.
And strangely enough, on mom’s side there is also a pride when one breaks out of the mold and claims space. Now, however the sum of that cardamom adds up? Anna does not understand that at all, but that is how it is. Is it all the hidden hopes, the forgotten wishes that whisper in those simple sentences:
“Do you mean that you only had two mistakes out of 97 possible correct answers? How clever!”
Anna cannot understand the astonishment that one can succeed and achieves good results.
Even worse off she is with the attitude that it is not worth trying. “Oh, I have always been stupid at math.” Then surely one has to try a bit more, right? Keep fighting and overcome the difficulties. Or?
But sure, exceptions exist in that branch of the family as well, like Uncle Henry, who includes “Carmen” – of course the entire opera – and Taube’s “The Girl in Havana” in the purchase of the turntable in red plastic with beige pick-up that Anna adores. That it creates a peculiar and piquant mix of young ladies when Anna herself adds Lasse Berghagen’s “Jennie” and ABBA’s “Chiquitita”, she does not understand. It is perhaps fortunate that mom balances it all with Elsa Beskow’s recorded fairy tales.
The same uncle who later one summer – the one when Diana gets married – places “The House of Buddenbrook”, “The Umbrella Maker’s Children” and the “The Pickwick Papers”, in a large and demanding pile, in the hands of another princess – Anna then twelve. The thing about children he has never understood. They are only short adults, are they not? And if not, everyone likes Thomas Mann, right?
And Anna struggles on well regardless of which half of the court she plays on. Orderly. Proper. Always a good result. Capable of everything except to be on time. But even the sun has spots. She is too young to understand why she is the way she is, but sometimes she can grow angry at the adult relatives for not seeing through.
“Oh, are you going to buy a bike?! A Crescent! How exciting! You’re so good at saving up for things.”
Anna says nothing, but sometimes she wants them to see: See that she does not save up because she wants to, but because she must. Wants to move forward. Wants to have things. Wants to accomplish. And then one must work on, never give up. Save. Because there is no other path. The alternative is zero. “Can’t you see that? Are you completely blind?” No, they do not see, only do the adult thing: See what they want to see.

There is a certain competition between those different branches of the family, but one pretends, naturally, not to notice it. With time it is worn down when one, somewhat surprised, discovers the similarities instead of focusing on the differences. But here and now, Anna can sense it in grandma’s sad:
“Oh, so you like Mildred’s applesauce better?”
Or in Aunt Millicent’s recurring and cheerfully retold anecdote about the day when she – in the middle of a period when a festive sixties transitioned into a more laborious and diligent seventies at the same pace as the cost of renting a party venue increased – saw Anna being carried around the city center by a strange man:
“Yes, indeed! There I see, on the other side of the street, a striking but self-absorbed fellow – yes one could certainly see that he himself thought that the child was a charming accessory that suited him well – absolutely forcing his way across the street with our Anna on his arm!”
“Yes, I was just about to walk straight across the street to snatch her away from him, and then I surely would have been run over, before I realized that it was Birger.”
“And yes, yes! Few have surely loved that child as he has.”
From that memory, and the tone in Millicent’s voice when she delivers it, one understands that to parade oneself and move as if one belongs, that is a little thrilling and desirable but nevertheless forbidden and not to be aspired to. Decipher that if you can. And as for potentially kidnapped children, they will have to forgive, but one must after all watch out before rushing across the road.
So how disturbed, on a scale, does one become from being a crossbreed, a strange mix of optimistic aspirations à la Kennedy and neuroses worthy of Woody Allen? From the ambitions on the one hand and patient industriousness on the other? Sprung from Scatterbrain and Afterthought? Well, the surface is probably a bit like the needle-felt wall-to-wall carpet at home. As an interior detail, it is standard, along with medallion wallpaper, in every well decorated seventies home, but at times it can suddenly sting. One runs around and plays, holds court more than one knows one is allowed to, has fun but then suddenly slips and scrapes the soles of one’s feet against the carpet’s prickly, woven nylon material. It can even give the skin burn marks that linger for an eternity. Yet, in the end, they disappear by themselves. One day they are simply gone.

Are they nice those wall-to-wall carpets? Anna does not know but since everyone has them, they must be. Theirs is green. We are a lot too many. Scattered parts in different people’s homes. Sometimes a lamp, sometimes a saucepan. Sometimes we are two at the same time. Just like that.

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel XIII: Moster Mildred, söndagsmiddag

”A box full of faces
a box full of tears
one to trust, one to doubt
one to fit in the crowd
one for any time and place
a box full of faces…”
Louise Hoffsten

”A box full of faces
a box full of tears
one to trust, one to doubt
one to fit in the crowd
one for any time and place
a box full of faces…”
Louise Hoffsten

I bilen igen. Söndagsmiddag med stek prick klockan 12:00 hos moster Mildred och morbror Fred med hela mammas släkt på plats. Och de andra i familjen är verkligen och utan tvekan på plats långt innan utsatt tid. Det är en del av problemet. ”Prick.” Däri ligger det andra problemet. Den psykiska pressen det ordet skapar. Prick klockan 12:00. At noon sharp. Skarpt läge direkt, liksom.
12:00 Ugnstekt kyckling omgärdad av mängder av hårt brynta champinjoner i skyn. Potatis, rosenkål, äpplemos och tjock vänlig brunsås.
14:00 Luft i trädgården om vädret tillåter.
15:00 Kaffe och kaka.
16:00 Mammas och moster Millicents ständiga söndagsgräl. Moster Millicent; som Anna och hennes bror kallar Mille trots att hon själv ständigt, på brev och vykort, propsar på just ’Moster Millicent’; har ”problem med nerverna”. Det är ett sjukdomstillstånd som innebär att man måste ta ständig hänsyn till Mille. Alla och envar. Bara så. Annars blir hon ledsen och gråter och alla går undan, mår dåligt, blir irriterade eller skäms vare sig ursprunget till gråtattacken är försvarbart eller inte. Sjukdomen är också på ett mystiskt sätt, som Anna inte förstår, sammansatt av samma extremt kopparröda hår som mamma har, kraftig närsynthet och det ännu mer märkliga ordet ’hypokondri’. Och så, konstigt nog, onödigt noggrann tillsyn som barn på grund av en sjukdom som kallas ”engelska sjukan”. Små ledtrådar som Anna plockar upp här och där.
17:00 Hemfärd. ” – Det är ju skola imorgon!”

– Snabba på! Vi får inte komma för sent. Det vet ni.
Vivi-Anns käkar spänner till och får som alltid hennes röst att bli för hög. Sjukgymnastbekymmer.
Men naturligtvis var de sent ute igen. Speciellt om pappa hade jobbat på förmiddagen. Kommit hem kvart över elva och kastat sig i duschen. Mamma var arg nu. Förbannade farfar som aldrig släppte taget. Spänd. Det syns på henne att hon redan känner av obehaget. Käkarna spända. Så då skäller hon på pappa. Bara så.
Även Anna vet vad som väntar med en ankomst 12:10. Inget uttalat. Bara ett slags tyst förebrående och ett enstaka:
– Jo, men ni kunde ju någon gång…
– Ja, ja vi värmer väl på såsen nu då.
Visst, det gick snabbt över. Det är över på några minuter men sitter ändå kvar som en liten, liten spåga. En av de där spågorna som sitter för långt inne för att man skall kunna nå den utan att rota runt med nål. Egentligen fanns det dessutom något som var värre; de enstaka gliringarna i en skämtsam ton:
– Vi som hade det så lugnt och skönt!
Bakom skämten, någons subjektiva sanning: ”Ni är störiga.” ”Ni är högljudda!” ”Ni har idéer.” Är vi? Har vi? Regel nummer ett: Aldrig störa status quo! Vad det än månde gälla.

Anna visste att det på något sätt var lättast att vara två personer. Inget fel i det. Inget fel på någon av de där två flickorna men ändå kändes det lite splittrat. Alltså, naturligtvis ingen dissociativ identitetsstörning utan mer bara två delar av samma artiga uppfostran. En flicka men hon kommer från olika hyllor i vitrinen. Ta fram och ställa tillbaka henne. Svarta sidan upp. Vita sidan upp. Mycket enkelt, bara olika sätt att se på världen.
– Turkiet!? Gud, så spännande det låter!
– Turkiet!? Du har väl packat passet?

Glad förväntan eller förmaning inklusive noggrann förberedelse. Eller som att ställa in den nya VHS-videon. En typ av kanaler för att spela in pappas familj: ”Lyckas! Stå på sig! Bli något!” ”Se till att höra och synas!” ”Låt dig aldrig slås ner!” ”Du är väl lika bra som alla andra!”
En typ för mammas sida, tja där räcker det förresten med att ställa in en kanal eftersom att överdriva är en synd: ”Gå inte över gränsen.” ”Förhäv dig inte.” ”Inte skall väl vi!”
Anna klarar de där omvandlingarna bättre än mamma. Vivi-Ann, sladdisen som alltid skall ”bråka”, alltid ha en annan åsikt och ofta allt för ofta möts av: ” Jo, de där gardinerna är säkert ‘moderna’ men…”
Modernt är tydligen fel och Anna förundras alltid över att de inte ser sorgen i mammas ögon. Ser bara den envisa motsträvigheten, inte sorgen över att finnas, att älskas men inte riktigt få tillhöra.
”Jo, kommer ni ihåg när mor och far köpte kaninpälsar till alla oss tre syskon. Det var för galet! Tänk så dyrt.”
Tre. Inte fyra.

På mammas sida av familjen finns dessutom ett uttryck som Anna ännu så länge inte riktigt förstår:
– Jo, du vet han är något högt!
Anna begriper inte vad de menar. Vaddå? Har han sitt rum högt uppe i en kontorsbyggnad? Det där uttrycket innehåller så mycket. Man kan tro att det bara tyder på underkastelse men det kan tvärtom ibland vara ett tecken på att man ser ner på någon. Man kan se ner på någon som är något högt. Dubbelt².
Som vuxen kommer Anna en dag komma på sig själv med att tänka att det finns inget, absolut inget uttryck i det svenska språket som hon avskyr så mycket som just det uttrycket. Hon ryser bokstavligt talat längs med ryggraden när hon hör det och snäser till. Kräver en förklaring på vad den person som yttrar det menar och orsakar därmed så klart genans och ångrar sig genast. Men det är så högst personligt och det triggar cylindrar som ligger så djupt att hon inte ens vill finna dem. Ger uttrycket henne ett kvitto på egna misslyckanden? På att vara en del av människor som skrapat med foten? Men mammas familjemedlemmar är ju tuffa också? Och trygga i sig själva.
Allt är så förbannat dubbelt så Anna ser inte svaret och det gör henne ännu argare. Hon älskar sin familj, när hon blivit vuxen vägrar hon flytta på grund av den, hon högaktar den men när hon hör det uttrycket vet hon att hon bara vill öppna dörren och gå. Gå för att aldrig komma tillbaka.
Vi skall alla göra uppror. Även du Anna, trots att du aldrig gjorde det på tonåringars sätt. Vad är fel på dig? Kanske har du äntligen hittat ditt uppror? Att utföra stordåd och inte skämmas över dem?
Anna vet att mammas familj älskar hennes pappa, Richard, men att det ändå inte är helt acceptabelt att vara som han. Han, den charmige slarvern som var olik dem själva. Hon visste att de tyckte om tanklösheten och skratten, men alltid försökte dölja det. Som om hans – till största del överdrivet påstådda – slarvighet skulle färga av sig på dem om de släppte på planering och ständig eftertanke. Att hans ”det-är-klart-att-det-går”-mentalitet, och det orädda sätt som han mötte sina medmänniskor på, var farlig.
Och helt självklar var den där lättsamheten inte heller. Det hade kunnat bli annorlunda. Om Richard hade låtit sig påverkas och slås ner tillräckligt många gånger. Om han hade tillåtit sig möta den där förbjudna tanken på att han var en besvikelse för den som betydde så mycket: Fadern, den karismatiske Birger.
Alla visste nog egentligen, även Anna, att den där sorglösheten ibland bara var spelad, ett skydd, en mur mot en allt för hård makt ovanifrån. En dominans från grenen ovan honom som han inte orkade kontrollera. En far som han inte kunde göra sig fri från. Kanske var det därför, om än i hemlighet, familjen uppskattade hans alltid lättsamma ”det-klart-att-vi-fixar”-svar. Därför att de visste varifrån det hade sitt ursprung. Att han egentligen behövde beskyddas och tas om hand, inte beskäras mer. Men synas fick det inte och låtsas om att man vet, det gör man inte. För vad kan väl vi hjälpa, det är utanför vår makt.
Nej, planera måste man. Tänka efter måste man. Köpa hem först, handla sedan. Hur man nu gjorde det? Anna förstod det inte. Resultatet i slutet blev nämligen i regel det samma; det tog bara oändligt mycket längre tid.
Första gången Annas pappa träffade sina blivande svärföräldrar hade bilen – som de flesta av hans bilar – lagt av på vägen dit och han mötte dem med motorolja långt upp över armarna. Den gamle Amerika-fararen, Henning skrattade uppskattande – ”Det var en påg i hans anda.” – men det satte trots allt liksom bilden av den nye svärsonen. ”Positiv men lite hastig.” Kanske lite för mycket av ”Oj, förlåt, jag glömde!”.
Men den dagen han kom med den vita vaggan, vävd av korg och med kurens tyg beströdd av små, små rosa rosor, till sin nyfödda dotter då var saken klar för svärmor. Från den dagen var även Annie såld. Om än i det tysta.

Och visst, nu skall Anna inte vara orättvis – naturligtvis inte, hon är äldstabarn, förstfödd för att hålla ställningarna, allas humör i schack och se till att status quo uppehålls – på mammas sida finns också den totala tryggheten. Det är vad det är och kommer alltid att bestå. Den går ingenvart, strävar inte mot okända mål som hon kan få svårt att finna utan finns alltid där. Oavsett henne, oavsett vart hon går. Man kan lita blint på den. Kanske är det också därför man, som med alla bojor bra eller dåliga, avskyr den ibland.
Man skall inte heller förringa lugnet i att få vara lite bakom ridån och inte alltid synas och prestera. Men den beskaffenheten är ändå svår för Anna att ta till sig, den är mer som välkomna pauser än ett naturligt tillstånd. Man vill ju åstadkomma, lämna resultat och spår. Be dem hissa det tunga röda sammetsskynket. Eller? För det är ju samtidigt jobbigt. Men varför är vi annars här om det vi gör skall gå ouppmärksammat förbi? Ta sig vidare, bryta sig ut. Hitta glipan i tygsjoket som döljer en. Framför allt inte nöja sig. Framför allt inte det, ”att nöja sig”! Är det så fel? Vad är det för fel att inte tycka att detta räcker? Nej, fan, jag är inte tyst! Jag sjunger hellre än bra.
Och konstigt nog finns också hos mammas sida en stolthet när man bryter sig ur mallen och tar för sig. Hur nu summan av den kardemumman går ihop? Det förstår inte Anna överhuvudtaget men så är det. Är det alla de dolda förhoppningarna, de glömda önskningarna som viskar i de där enkla meningarna:
– Menar du att du bara hade två fel av 97 möjliga rätt? Så begåvat!
Anna kan inte förstå förvåningen över att man kan och får ett bra resultat.
Ännu värre ställt har hon det med inställningen att det inte är lönt att försöka. ”Ah, jag har alltid varit dum i matte.” Då får man väl försöka lite mer? Kämpa på och övervinna svårigheterna. Eller?
Men visst, nog finns undantagen även i den familjegrenen, som morbror Henry som inkluderar ”Carmen” – naturligtvis hela operan – och Taubes ”Flickan i Havanna” i köpet av skivspelaren i röd plast med beige pick-up som Anna älskar. Att det blir en egendomlig och pikant mix av unga damer när hon själv tillsätter Lasse Berghagens Jennie och ABBA’s Chiquitita det förstår hon inte. Det är kanske tur att mamma balanserar det hela med Elsa Beskows sagor i ljud.
Samme morbror som senare en sommar – den då Diana gifter sig – sätter ”Huset Buddenbrook”, ”Paraplymakarens barn” och ”Pickwick-klubben”, i en stor och krävande hög, i händerna på en annan prinsessa – Anna då tolv. Det där med barn har han aldrig förstått. De är väl bara kortväxta vuxna? Och om inte, alla tycker väl om Thomas Mann?
Och Anna kämpar på bra oavsett vilken planhalva hon spelar på. Redig. Ordentlig. Alltid ett gott resultat. Kan allt utom att komma i tid. Men även solen har fläckar. Hon är för liten för att förstå varför hon är som hon är men ibland kan hon bli arg på de vuxna släktingarna för att de inte ser igenom.
– Oj, ska du köpa cykel?! En Crescent! Så spännande! Du är så duktig på att spara ihop till saker.
Anna säger inget men ibland vill hon att de skall se: Se att hon inte sparar för att hon vill utan för att hon måste. Vill vidare. Vill ha saker. Vill åstadkomma. Och då måste man arbeta på, aldrig ge upp. Spara. För någon annan väg finns inte. Alternativet är noll. ”Kan ni inte se det? Är ni helt blinda?” Nej, de ser inte utan gör bara vuxengrejen: Ser vad de vill se.

Det finns en viss konkurrens mellan de där olika släktgrenarna men den låtsas man, naturligtvis, inte om. Den slipas ner med tiden när man lite förvånat upptäcker likheterna i stället för att fokusera på skillnaderna. Men här och nu kan Anna ana den i farmors ledsna:
– Jaså, du tycker bättre om Mildreds äpplemos?
Eller i moster Millicents återkommande och glatt återberättade anekdot om den dagen då hon – mitt i en period då ett festligt sextiotal övergick i ett mer strävsamt sjuttiotal i samma takt som kostnaden för att hyra festlokal ökade – såg Anna bäras runt i centrala stan av en främmande man:
– Ja, minsann! Där ser jag, på andra sidan gatan, en ståtlig men självupptagen karl – ja, man kunde minsann se att han själv tyckte att ungen var en charmig accessoar som klädde honom bra – fullkomligt forcera gatan fram med vår Anna på armen!
– Ja, jag höll på att gå rakt över gatan för att rycka henne ifrån honom, och då hade jag säkert blivit överkörd, innan jag insåg att det ju var Birger.
– Och ja, ja! Få har väl älskat den ungen som han.
Av det minnet, och tonen i Millicents röst när hon framför den, förstår man att stoltsera och röra sig som om man tillhör, det är lite spännande och eftersträvansvärt men trots allt förbjudet och icke-eftersträvansvärt. Tyd den om ni kan. Och vad gäller eventuellt kidnappade barn så de får ursäkta men man måste ju trots allt se sig för innan man rusar över vägen.
Så hur störd på en skala blir man då av att vara blandras, en konstig mix av optimistisk strävan à la Kennedy och neuroser värdiga Woody Allen? Av ambitionerna å den ena sidan och den tåliga strävsamheten å den andra? Kommen ur Slarvern och Sladdbarnet? Tja, underlaget är nog lite som nålfiltsmattan där hemma. Som inredningsdetalj är den standard, tillsammans med medaljongtapet, i varje väl inrett sjuttiotals hem men ibland kan den bränna till. Man springer runt och busar, håller låda mer än vad man egentligen vet att man får, har kul men så vips slinter man och skaver fotsulorna på heltäckningsmattans stickiga, vävda nylonmaterial. Det kan till och med ge huden brännmärken som sitter en evighet. Fast, till sist så försvinner de av sig själva. En dag är de bara borta.

Är de snygga de där heltäckande mattorna? Anna vet inte men alla har dem så det är de väl. Deras är grön. Vi är mycket för många. Skilda delar i olika personers hem. Ibland en lampa, ibland en kastrull. Ibland är vi två samtidigt. Bara så.

©SlowClapStories