Chapter XV: Great grandma V, the one who went missing

”There is plenty left to find and I think I can promise
Somewhere here below lie stories in wait
Camphor and lavender
It smells like home
Camphor and lavender”
Benny Andersson/Björn Ulveaus

“Grandma, I’ll going over to great grandma! I’m take Peggy with me.”
Without really waiting for a reply from Lydia, Anna closes the front door of the dark brown brick villa behind her with a loud bang and with the matter-of-factness only an eight-year-old possesses, while simultaneously pulling up the zipper of her waist-length dark turquoise-blue jacket. It has a navy-blue cuff with pink stripes and the jacket itself is nubbly and fuzzy in the same material as a Muppet character. With her feet in brown all-weather boots, in leather of plastic, she runs along the paved path from one garden to the other. If one counts in the courtyard at the back of the whitewashed old main house, the gardens together are almost as large as a Swedish premier league football field. From the form-confident seventies to a slightly musty-smelling late 19th century. One hundred years of humanity. A time shift, over in a second. As if through a mirror in The Riddle of the House of Silfvercrona. But no Aunt Hedvig, or even a Meta Velander, guides Anna, only the gray miniature poodle watches over her. The poodle – which grandad bought because mom is allergic, “Of course, Anna, shall have a dog around her!” – is, as always, happy to be allowed to come along. Always keen to show that she is on board, that she obeys the slightest command, she constantly keeps her gaze at Anna. Always a little scared. “Don’t leave me.”
On great grandma’s side, it smells of cemetery from great grandad’s low boxwood labyrinth, and the paving stones become more uneven, cracked with age. The lawn also here kept in perfect condition by grandma. But it is starting to wear her down. Even Anna can read a broken back. But one breaks, and one continues. Just like that.
When Anna takes the steep stairs at the back of the house in three strides, she can tangibly feel the taste of apple cake and vanilla custard in her mouth. She has eaten too much again to make grandma happy.

Anna likes the closeness to great grandma in grandma Lydia’s and grandad Birger’s new house. Her grandad Birger builds houses in a never-ending stream. Building and changing. Rents and buys. “No, now I really think we should live in an apartment! Just imagine how practical!” Later: “Apartment? Rabbit hutch, I say! Nothing for living beings.”
And between all the moves, he hums and sings the Swedish version of Il ragazzo della via Gluck and relaxes in the summer cottage that he naturally also has built. Where the fire crackles behind the stone boulders in the open fireplace. How grandma copes or what grandma truly thinks about this constant moving, no one probably knows. And no one asks. Because what grandad wants is what grandad gets. Just like that.
Anna kicks off her boots before she takes a step over the strangely high threshold. It is cold in the hallway, and it smells generally quite damp in the whole old house. Dad and grandad say that it is because they laid the floor directly on the old house foundation’s soil base without the proper insulation and base slab – whatever that means. It is quiet, quiet, but Anna knows that great grandma is in there. The grandfather clock far away in the bedroom chimes once. It is half past. She walks through the kitchen past the pantry and cleaning closet, through the small chamber where she throws out a “hello” to great grandad who is resting on the hard chaise longue, and out into the parlor. Peggy stays with Karl, as he extends a hand and greets her.
Anna tries to reach the top of the frame of the low door. It makes her feel big since she can almost reach it if she stretches her arms up toward the ceiling. She usually finds it funny when grown men bang their heads on it after a number of drinks and card games on late birthday nights. Then the dessert table is finished, and the smell of cigars lies heavy over the dining room. But this Saturday afternoon, it is only the gray winter light that casts a membrane of sun haze in the room. Vilhelmina sits in the armchair in front of the TV. On the table, between the TV and herself, she has placed the lace pillow. Quickly, quickly, quickly, veined hands make the bobbin pins move over the green pad with thin threads that suddenly become lace. Anna positions herself to the side and waits for great grandma to finish where she is and lock the lace with a couple of pins and paper pieces so that it does not get tangled. When she hugs great grandma tightly, tightly, she feels every wrinkle on her face and the thin bones in her shoulders and back.

They go out into the kitchen. Great grandad continues to rest with a section of the daily newspaper over his chest and Anna throws her jacket on the kitchen chair. Grandma brings out a bottle from one of the kitchen’s two pantries, the one behind the stove, and mixes cordial with water from the tap. It turns out whitish and slightly funny tasting as always. The limescale from the farm’s own well leaves its trace in the red raspberry cordial. Anna knows that it is not worth complaining. If she does, gets the same melancholy, genuinely solid and upright answer as in the summer when she – before the raspberries have been turned into cordial and swiss roll filling – eats them with half-and-half and sugar but mildly complains and secretly inspects them for small white worms:
“There, there… It clears the stomach.”
Need for a stomach cleanse or not, the answer is the same. Great grandma takes the cordial glass and Anna the plate with the small cookies that has been brought out from of the finely illustrated tin boxes in the kitchen’s second pantry. Great grandma’s pantry is large enough to be a smaller room and even has a lamp hanging from the ceiling. At home, they only have a regular cupboard, with stickers from Ballingslöv inside, which smells absolutely of nothing.
The tin boxes are colorful with pictures that resemble the die-cut scraps Anna collects. Delicate ladies and gentlemen in eighteenth-century clothes in verdant meadows, small children in knee socks with appearance from the twenties, pansies and roses or angels with sweet, sweet faces. Anna wishes she could look like those angels with their well-marcelled curls. But she is just pale. Thoroughly pale, so that one can see through her, with thin and pin-straight hair. No color near her. Poor mom who got a kid with such hair. No rubber band has ever stayed put for long in it, regardless of how skilled a ladies’ hairdresser mom may be. Roses on cheeks and all that will probably have to remain in the poetry books. Unless one counts the color, Anna might possibly get on her legs from constant bruises. That is what happens when one thinks it is more fun to play armed spies than still with dolls. Or the color she sometimes gets on her cheeks from her asthma-like cough. Though that is probably more sickly flushed than rosy as the angels’ warm cheek color. But the cough itself is practical, or as Big Anna’s mom used to say when they lived in the apartment in the high-rise:
“You can hear Anna everywhere from the balcony, so you don’t have to wonder where the kids are!”

They go out into the drawing room again and sit down on the stiff green sofa. The mahogany table is protected from the raspberry cordial glass with a nickel silver coaster. On the armrests and headrests of the sofa are antimacassars out of lace. Or if they are crocheted? Yes, they are probably crocheted because they look just like the doilies that lie everywhere, and those are crocheted. Anna knows this, although she has never really understood what distinguishes a doily from an antimacassar. Another thing that only adults know but when you ask them to explain they have no answer. Mystery – one of many.
Anna walks over to the narrow wooden shelf with a cabinet at the bottom that serves as a bookshelf and runs her fingers over her favorite book. Their book, her and great grandma’s book. “Black Beauty” is written in blue embossed letters with black border against a front cover that is faded gold colored. Over the front cover towers a slender black horse that stands upright on two legs. The book is very old, almost 75 years old, great grandma has told her. The book is in English so neither Anna nor great grandma understand very much of it but it does not matter because inside there are beautiful black and white drawn pictures of people in old-fashioned riding clothes and lots of horses in wild capers. This is actually a horse’s autobiography. Whatever that means?
Great grandma and Anna usually make up their own stories around the pictures. Actually, it is strange that Anna likes that particular book so much because she is not a horse girl. Horse books and horse magazines are the dullest things she knows. And with my mom’s asthma it is probably just as well. It means that she cannot even go near a horse because then mom becomes ill. If she were to come home with the smell of horses on her clothes, dad would have to drive mom to the emergency room.
But that does not matter. She prefers Little Fridolf anyway. But sure, it was a bit sad when they had to leave the circus just ten minutes into the performance because mom could not tolerate the elephants either. Dad’s severely stuttering friend Kjell Bell, who lives in a peculiar tiny one-bedroom apartment in town, where he breeds budgerigars and taxidermized animals, had invited them. Well, of course he does not breed the stuffed animals. He just collects them, and they stand there with their glassy gazes, motionless in their death. It is perhaps fortunate that Anna is a tomboy and not a wimp when she once a year, as the only child, must spend time at a birthday celebration with only adults in that environment.
She had felt sorry for Kjell when they had to leave that circus. He is kind and means so well. Everyone say so. Maybe one becomes like that when one’s parents rhyme one’s name together.

But today she reaches for the photo album. The time period seems to be the same as in the Black Beauty, but these ladies and gentlemen are real, and the stories that great grandma tells about those days and the people in the photographs Anna finds much more entertaining. There is something in the truth. In the real life. In those who preceded us.
The horses in the album are sturdy Ardennes horses. Not always but often harnessed in front of wagons and plows. Here, it is work and solidity that matter. Adventure, passion and wildness are probably best left aside to Black Beauty and the people who are part of his world. But the people in the album are, on the other hand, almost always dressed in their Sunday best and look as though they very well might consider a little adventure. On picnic blankets they smile at the camera and raise their glasses in greeting. The women wear long elegant dresses and sometimes enormous hats. The men wear black suits that look warm in the summer heat. Sometimes they have taken off their jackets and keep their shirt sleeves rolled up with those funny sleeve garters that grandad Henning also has, his made of elastic band. Like mini-suspenders for shirt sleeves.

Great grandma tells her stories, most often the same ones over and over again because there are certain photos with an accompanying story to which Anna constantly returns. She laughs until she gasps at some of them, hugs great grandma a little extra when she tells about the farm that burned down to the ground and how she was housed with the neighbors as a little girl. Ugh! Anna had not wanted to live with the neighbors. Photographs follow upon photographs. The chronology runs from child to old, generation to generation. Simply put, you could say that it goes from the baby portrait of great grandad and his identical twin brother at the posh photographer’s studio in Malmö via great grandma as a serious black-clad confirmand, to grandma and her sister as children. In some pictures, they are playing dressed in home-crocheted white berets with a little glitter in them, which Anna envies. Even Anna herself can see that she is an image of her grandma. In spite of the fact that grandma’s hair was dark and Anna’s own is chalky white.
When she asks great granda why there is no wedding photo of her and great grandad, she receives a vague answer. Grandma Lydia and grandad Birger have theirs on the nightstand over in the brick villa. Mom and Dad have theirs on the wall. But that fuzziness is subtle and Anna is too young to discover it. She might, however, sense a certain sharpness in the tone.
“I don’t know. We didn’t have time, I guess.”
But it is alright. Vilhelmina can be a little stern at times. Anna does not yet know that photos of a little girl are missing. But there will come a day when an old woman grows tired of a wound that is not stitched, only covered with plasters. Tired of constantly having to patch it up again and again. So tired does she become that one day she asks her son-in-law for help to find this missing one. Find her so that the wound can become a scar, for scars are easier to live with. The son-in-law already knows her secret, so there is no danger. He has known for a long time, ever since a sour gossiping woman let her mouth run in the face of his charm, but she has forbidden him to tell the daughters. The real daughters. That, she may perhaps create a new scar by forbidding Birger to tell his own wife? That she does not care about. It is not so bad in the grand scheme of things. Only becomes a tiny, tiny scar.

—

Anna wears the same dress at great grandma’s funeral as at grandad Henning’s a few months earlier. It is burgundy, has tiny, tiny beige leaves in the fabric’s pattern, a white lace collar laid over the neckline and matching fabric belt at the waist. Mom and she bought it as a Christmas dress at NK, but now suddenly it has become a funeral dress. She never wants to wear it again.
They are on their way by car to Richter’s Café. Just as at grandad’s, the American Explorer’s, funeral, they had been crammed into a small chapel in town. That is how funerals are held nowadays, despite the fact that from the parking lot outside Richter’s one can glimpse the slope up to the local church, but above all clearly can see this enormous neo-Gothic shadow in red Scanian brick.
Anna hopes that this funeral coffee will be better than the one following her grandad’s. She hates “them” all with all of her twelve-year-old heart for what “they” did then. First of all, she has not learned to understand the finessed subtleties of funeral coffee; that one might need a moment to gather in. To let the sorrow find its way back to joy again. And it did not get any better when “they”, the whole family, placed her next to mom’s cousin’s wife. The person in the family who laughs the loudest, the most and at everything! Anna was in despair, she was sad, red-eyed from crying and destroyed and they seat her beside the Joker of the family. What? And when the waitress then dropped the piece of cake – which Anna, to start with, did not want at all and had tried more than once to decline – into her lap and a large grease stain spread over the fabric of the dress, the marble of the Eslöv Community Center, its famous bright wood paneling, rounded metal roof and the entire white plaster of functionalism collapsed over her head.

But today at the funeral, something peculiar had happened. A lady had been sitting all alone at the very back of the church. Naturally her presence had not passed, the precocious and slightly overthinking, Anna by. But like most on the verge of adolescence, Anna had judged her completely: “Really weird old bat!” she had thought. “Attend strangers’ funerals. How weird!”
But later that evening, Anna realized that there was something mysterious about the lady. The funeral day happened to coincide with grandma’s birthday so in the evening there was a party. Or as Lydia so pragmatically saw the matter:
“Wouldn’t it be a shame not to seize the moment, when so many relatives have made their way all down here!?”
Dad had celebrated his birthday the day before. But that party was cancelled. Some moderation and after all, enough is enough, deemed mom.
Anna was sitting in the TV room, on the brown flower-patterned sofa with the hard wooden armrests. She had a plate of sweets in front of her and was watching a movie.
Grandma had made her pancake crêpes with either minced meat or shrimp filling but tonight they had not tasted as good as the usually did. The first party without great grandma. Anna physically felt the emptiness from the house next door. Unlike most of the adults, she had changed out of her funeral dress. Dad and grandad lingered in the doorway to the TV room with the white funeral ties undone at their necks. They probably would have preferred to sit down and watch the movie, but that was simply not done.
“Did you see her? Did you see Mary?”
Grandad almost whispers to dad.
”Yes, she sat at the back. But I didn’t see her walk up to the casket.”
The lady. They talk about the lady. Anna cannot help herself:
“The lady at the back of the church?”
Grandad smiles, walks over to her, grabs a piece of candy and kisses her on the cheek.
“Yes, yes. But don’t you worry about that…”

But Anna will care, and she will become angry. Really fucking angry. Perhaps one has to forgive her because she is only a child. But the betrayal! She cannot just walk past that betrayal. And even though Anna already analyzes everything here on earth, her brain is still not fully developed so she cannot yet see that some things, we simply cannot tell or speak of. That the debts are insurmountable and the finances in chaos, that the lump is growing, that your father does not treat you well, that life is not an easy game. Parents who tear up all the adoption papers. No papers, no proof.
“How could we have known that your biological mother had another child? A brother who came to seek you? Damn him!”
Keep the lie warm. How can we tell others when we do not even admit it to ourselves.

The betrayal. That they, great grandma and she, not only looked at all those damned photos but really immersed themselves into their embedded stories. But some were missing. Like when a comic strip panel in Donald Duck is completely black to show night and darkness, some memories had not been there because they lived their lives in a completely different place. Not miserable, not bad, no, actually even in a quite good way but in another place in the geography, in the existence. Another life. Just like that.
And then the discomfort of meeting her, the lady, for the first time. To realize that not only a person’s appearance can be carried in another person’s genes, but also her very way of moving. Anna sees her, the lady, but it only makes her miss great grandma. She cannot understand the adults who do not seem to see the likeness. It is not at all present in grandma. Or do they not want to see? Anna cannot understand!
And what happens now? You became a scar for great grandma in the end. Maybe not neatly stitched but at least healed. But what will you become for our family? What do you mean? Please, say that you will not become an open wound.

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel XV: Gamlamormor V, hon som försvann

”Det finns massor kvar att finna och jag tror jag kan lova
Någonstans här nerigenom ligger sagor på lur
Kamfer och lavendel
Det luktar hemma
Kamfer och lavendel”
Benny Andersson/Björn Ulveaus

– Farmor, jag går in till gamlamormor! Jag tar Peggy med mig.
Utan att egentligen vänta på svar från Lydia slår Anna igen ytterdörren till den mörkbruna tegelvillan bakom sig, med en rejäl smäll och med den självklarhet bara en åtta-åring består av, samtidigt som hon drar upp blixtlåset i den mörkt midjekorta turkosblå jackan. Den har en marinblå mudd med rosa ränder och själva jackan är nopprigt luddig i samma material som en Muppet-figur. Med fötterna i bruna allvädersstövlar, i läder av plast, springer hon längs den plattsatta gången från den ena trädgården över till den andra. Räknar man in gårdsplanen på baksidan av den vitputsade gamla mangårdsbyggnaden är trädgårdarna tillsammans nästan stora som en allsvensk fotbollsplan. Från formsäkert sjuttiotal till aningens muggdoftande sent 1800-tal. Hundra år av mänsklighet. Ett tidskifte över på en sekund. Som genom en spegel i ”Huset Silfvercronas gåta”. Men ingen tant Hedvig, eller ens en Meta Velander, guidar Anna utan bara den grå dvärgpudeln vakar över henne. Pudeln – som farfar köpte för att mamma är allergisk, ”Klart, Anna, ska ha en hund i sin närhet!” – är som alltid lycklig över att få följa med. Hela tiden mån om att visa att hon är med på noterna, att hon lyder minsta order, följer hon hela tiden Anna med blicken. Alltid lite skrajsen. ”Lämna mig inte.”
På gamlamormors sida luktar det kyrkogård från gamlamorfars låga labyrint av buxbom och plattorna blir ojämnare, spruckna av ålder. Gräsmattan hålls i perfekt skick även här av farmor. Men den håller på att bryta ner henne. Till och med Anna kan tyda en knäckt rygg. Men man bryts och man fortsätter. Bara så.
När Anna tar den branta trappan på baksidan av huset i tre steg känner hon påtagligt smaken av äpplekaka och vaniljsås i munnen. Hon har ätit för mycket igen för att göra farmor glad.

Anna tycker om närheten till gamlamormor i farmor Lydias och farfar Birgers nya villa. Hennes farfar, Birger, bygger hus i en aldrig sinande ström. Bygger och byter. Hyr och köper. ”Nej, nu tror jag minsann att vi ska bo i lägenhet! Tänk så praktiskt!” Senare: ”Lägenhet? Kaninbur säger jag! Inget för levande väsen.”
Och mellan alla flyttar nynnar han på ”Lyckliga gatan” och kopplar av i sommarstugan som han naturligtvis också byggt. Där elden sprakar bakom stenbumlingarna i den öppna spisen. Hur farmor orkar eller vad farmor egentligen tycker om detta ständiga flyttande vet nog ingen. Och ingen frågar. För vad farfar vill är vad farfar får. Bara så.
Anna sparkar av sig stövlarna innan hon tar ett steg över den konstigt höga tröskeln. Det är kallt i farstun och det luktar överhuvudtaget ganska rått i hela det gamla huset. Pappa och farfar säger att det beror på att man lagt golvet direkt på den gamla husgrundens jordunderlag utan rätt isolering och bottenplatta – vad det nu betyder. Det är tyst, tyst men Anna vet att gamlamormor finns där inne. Golvklockan långt borta i sovrummet dångar en gång. Hon är halv. Hon går igenom köket förbi skafferi och städskrubb, genom den lilla kammaren där hon kastar ur sig ett ”hej” till gamlamorfar som vilar på den hårda schäslongen, och ut i salen. Peggy stannar hos Karl som sträcker ut en hand och hälsar på henne.
Anna försöker nå överdelen av karmen på den låga dörren. Det får henne att känna sig stor eftersom hon nästan kan nå den om hon sträcker armarna uppåt taket. Hon brukar tycka att det är roligt när vuxna män slår huvudet i den efter ett antal groggar och kortpartier sena kalasnätter. Då är gottebordet uppätet och cigarrdoften ligger tung över matsalen. Men denna lördagseftermiddag är det bara det grå vinterljuset som lägger en hinna av soldis i rummet. Vilhelmina sitter i fåtöljen framför teven. På bordet, mellan teven och sig, har hon satt knyppeldynan. Snabbt, snabbt, snabbt får ådriga händer knyppelpinnarna att röra sig över den gröna dynan med tunna trådar som med ens blir till spets. Anna ställer sig sidan om och väntar på att gamlamormor ska avsluta där hon är och låsa spetsen med ett par nålar och pappersbitar så att den inte trasslar till sig. När hon kramar gamlamormor hårt, hårt känner hon varenda rynka i hennes ansikte och de tunna benen i skuldror och rygg.

De går ut i köket. Gamlamorfar vilar vidare med Skånskans C-del över bröstet och Anna slänger jackan på köksstolen. Gamlamormor tar fram en flaska ur kökets ena av två skafferier, det bakom spisen, och blandar saft med vatten från kranen. Den blir vitfärgad och aningen lustigt smakande som alltid. Kalken från den egna brunnen sätter sina spår i den röda hallonsaften. Anna vet att det inte är lönt att klaga. Då får hon nämligen samma melankoliska och rekorderligt rediga svar som när hon på sommaren – innan hallonen förvandlats till saft och rulltårtsfyllning – äter dem med kaffegrädde och socker men småklagar lite och smygundersöker dem efter små vita maskar:
”Ja, ja det rensar magen.”
Behov av magrensning eller ej, svaret är det samma. Gamlamormor tar saftglaset och Anna fatet med småkakorna som plockats fram ur de fint illustrerade plåtburkarna i kökets andra skafferi. Gamlamormors skafferi är stort nog som ett mindre rum och har till och med en lampa i taket. Hemma har de bara ett vanligt skåp, med klistermärken från Ballingslöv inuti, som luktar absolut av ingenting.
Plåtaskarna är färgglada med bilder som liknar de stycken Anna samlar på. Sirliga damer och herrar i 1700-tals kläder i grönskande hagar, små barn i knästrumpor med utseende från 20-talet, penséer och rosor eller änglar med söta, söta ansikten. Anna önskar att hon kunde se ut som de där änglarna med sina välondulerade lockar. Men hon är bara blek. Rejält blek, så man kan se igenom henne, med tunt och spikrakt hår. Inte färg när henne. Stackars mamma som fick en unge med sådant hår. Inget gummiband har någonsin suttit fast en längre stund i det, oavsett hur duktig damfrisör nu mamma än må vara. Rosor på kind och allt det där får nog stanna i poesiböckerna. Såvida man inte räknar den färg Anna eventuellt får på benen av ständiga blåmärken. Det blir så när man tycker det är roligare att leka beväpnade spioner än stilla med dockor. Eller färgen hon ibland får på kinderna av sin astmaliknande hosta. Fast den är nog mer sjukligt rodnande än rosig som änglarnas varma kindfärg. Men hostan i sig är praktisk eller som Stora-Annas mamma brukade säga när de bodde i lägenheten i höghuset:
– Man hör ju Anna överallt från balkongen så man behöver inte undra var ungarna är!

De går ut i finrummet igen och sätter sig i den styva gröna soffan. Mahognybordet skyddas från hallonsaftglaset med ett underlägg i nysilver. På soffans armstöd och nackstöd ligger knypplade antimakasser. Eller om de är virkade? Jo, de är nog virkade för de ser precis ut som dukarna som ligger överallt och de är virkade. Det vet Anna fast hon har aldrig riktigt förstått vad som skiljer en duk från en antimakass. Ytterligare en sak som bara vuxna vet men när man ber dem förklara så har de inget svar. Mysterium – ett av många.
Anna går fram till den smala trähyllan med skåp i botten som tjänstgör som bokhylla och fingrar på favoritboken. Deras bok, hennes och gamlamormors bok. ”Black Beauty” står det i blå reliefbokstäver med svart kant mot en framsida som är falnat guldfärgad. Över framsidan tronar en svart slimmad häst som står upprest på två ben. Boken är jättegammal, nästan 75 år har gamlamormor berättat. Boken är på engelska så varken Anna eller gamlamormor förstår så värst mycket av den men det gör inget för inuti finns vackra svartvita tecknade bilder på människor i gammaldags ridkläder och massor av hästar i vilda krumsprång. Detta är faktiskt en hästs självbiografi. Vad det nu betyder?
Gamlamormor och Anna brukar hitta på egna historier kring bilderna. Egentligen är det konstigt att Anna tycker så mycket om just den boken för hon är ingen hästflicka. Hästböcker och hästtidningar är det tristaste hon vet. Och med mammas astma är det väl lika bra. Den gör nämligen att hon inte ens kan närma sig en häst för då blir mamma sjuk. Skulle hon komma hem med hästdoft i kläderna får pappa köra mamma till akuten.
Fast det gör inget. Hon föredrar ändå Lilla Fridolf. Men visst, lite trist var det när de fick gå ifrån cirkusen bara tio minuter in i föreställningen eftersom mamma inte tålde elefanterna heller. Pappas svårt stammande kompis Kjell Bell, som bor i en egendomlig och mycket liten tvårumslägenhet i stan där han odlar undulater och uppstoppade djur, hade bjudit dem. Ja, de uppstoppade djuren odlar han förstås inte. De bara samlar han på och de står där med sina glasartade blickar, orörliga i sin död. Det är kanske tur att Anna är pojkflicka och ingen mes när hon en gång om året, som enda barn, måste tillbringa tid på vuxenkalas i den miljön.
Hon hade tyckt synd om Kjell när de fick gå ifrån den där cirkusen. Han är snäll och vill så väl. Det sade alla. Man blir kanske sådan när ens föräldrar rimmar samman ens namn.

Fast idag sträcker hon sig efter fotoalbumet. Tidsperioden tycks vara den samma som i Black Beauty men dessa damer och herrar är på riktigt och historierna som gamlamormor berättar om de dagarna och människorna på bilderna tycker Anna är mycket roligare. Det finns något i sanningen. I det riktiga livet. Hos dem som föregick oss.
Hästarna i albumet är stadiga ardennerhästar. Inte alltid men ofta spända framför vagnar och plogar. Här är det arbete och rejälhet som gäller. Äventyr, passion och vildhet får nog lämnas hän åt Black Beauty och de människor som är en del av hans värld. Men människorna i albumet är å andra sidan nästan alltid söndagsfina och ser ut som om de mycket väl skulle kunna tänka sig ett litet äventyr. På utflyktsfiltar ler de mot kameran och höjer sina glas till hälsning. Kvinnorna har långa finklänningar och ibland enorma hattar. Männen har svarta kostymer som ser varma ut i sommarvärmen. Ibland har de tagit av kavajen och håller skjortärmarna upprullade med de där lustiga ärmhållarna som morfar också har, hans gjorda av resårband. Som minihängslen för skjortärmar.

Gamlamormor berättar sina historier, oftast samma om och om igen eftersom det finns vissa bilder med tillhörande historia som Anna ständigt återkommer till. Hon skrattar så hon kiknar åt vissa, kramar gamlamormor lite extra när hon berättar om gården som brann ner till grunden och hur hon blev inhyst hos grannarna som liten flicka. Usch! Anna hade inte velat bo hos grannarna. Foton följer på foton. Kronologin går från barn till gammal, generation till generation. Enkelt uttryckt kan man väl säga att den går över bebisbilden på gamlamorfar och hans helt identiska tvillingbror hos fina fotografens studio i Malmö via gamlamormor som allvarlig svartklädd konfirmand till farmor och hennes syster som barn. På några bilder leker de iklädda hemmavirkade vita baskrar med lite glitter i som Anna avundas. Till och med Anna själv kan se att hon är en avbild av farmor. Trots att farmors hår var mörkt och Annas själv är kritvitt.
När hon frågar gamlamormor varför det inte finns något bröllopsfoto på henne och gamlamorfar får hon ett luddigt svar. Farmor Lydia och farfar Birger har sitt på nattduksbordet borta i tegelvillan. Mamma och pappa har sitt på väggen. Fast den där luddigheten är Anna för liten för att upptäcka. En viss skärpa i tonen kanske hon dock känner av.
– Jag vet inte. Vi hade väl inte tid.
Men det är lugnt. Vilhelmina kan vara lite kärv vissa stunder. Att det saknas bilder på en liten flicka vet Anna ännu inte. Men det kommer en dag när en gammal kvinna tröttnar på ett sår som inte är sytt, bara plåstrat. Tröttnar på att hela tiden behöva plåstra om på nytt. Så trött blir hon att hon en dag ber sin svärson om hjälp att hitta denna saknade. Hitta henne så att såret kan bli ett ärr för de är lättare att leva med. Svärsonen vet ju redan hennes hemlighet så det är ingen fara. Han har vetat länge, sedan en sur skvallerkärring låtit munnen löpa inför hans charm, men hon har förbjudet honom att berätta för döttrarna. De riktiga döttrarna. Att hon eventuellt skapar ett nytt ärr genom att förbjuda Birger att berätta för sin egen fru? Det, struntar hon i. Det är inte så farligt i det stora hela. Blir bara ett litet, litet ärr.

—

Anna har samma klänning på gamlamormors begravning som på morfars några månader tidigare. Den är vinröd, har små, små beige blad i tygets mönster, en vit spetskrage lagd över halsringningen och matchande tygskärp i midjan. Mamma och hon köpte den som julklänning på NK men hepp har den blivit en begravningsklänning. Hon vill aldrig ha den på sig igen.
De är på väg i bil till Richters konditori. Precis som på morfars, Amerika-fararens begravning hade de trängts i ett litet kapell inne i stan. Det är så begravningar hålls numera, trots att man från parkeringen utanför Richters kan ana den lokala kyrkbacken men framför allt tydligt se denna enorma nygotiska skugga i skånskt rött tegel bakom.
Anna hoppas att detta begravningskaffe blir bättre än det som följde på morfars. Hon hatar “dem” alla av hela sitt 12-åriga hjärta för vad ”de” gjorde då. För det första har hon inte lärt sig förstå finessen med begravningskaffe, att man kan behöva en stund att samlas i. Att låta sorgen hitta tillbaka till glädje igen. Och inte blev det bättre när ”de”, hela familjen, placerade henne sidan om mammas kusins fru. Den person i släkten som skrattar högst, mest och åt allt! Anna var förtvivlad, hon var ledsen, rödgråten och förstörd och de placerar henne sidan om släktens joker. Va? Och när sedan servitrisen tappade tårtbiten – som Anna, till att börja med, inte ens alls ville ha och flera gånger tackade nej till – i knäet på henne och en stor fettfläck bredde ut sig över klänningstyget, då kollapsade Medborgarhusets marmor, den ljust berömda träpanelen, det rundade plåttaket och hela funktionalismens vita puts över huvudet på henne.

Men idag på begravningen hade något egendomligt hänt. En tant hade suttit helt ensam längst bak i kyrkan. Naturligtvis hade hennes närvaro inte gått, den lillgamla och aningens övertänkande Anna förbi. Men som de flesta på gränsen till tonåring hade Anna dömt ut henne helt: ”Riktigt konstig kärring!” hade hon tänkt. ”Gå på främmandes begravningar. Så knäppt!”
Men att det var något mystiskt med tanten förstod Anna på kvällen. Begravningsdagen råkade sammanfalla med farmors födelsedag så på kvällen var det kalas. Eller som Lydia så pragmatiskt såg på saken:
– Det är väl synd att inte passa på nu när så många släktingar tagit sig hela vägen ner!?
Pappa hade haft födelsedag dagen innan. Fast det kalaset ställdes in. Någon måtta fick det väl i alla fall vara tyckte mamma.
Anna sitter i TV-rummet, i den bruna blommönstrade soffan med de hårda träkarmarna. Hon har ett fat med godis framför sig och ser en film.
Farmor hade lagat sina pannkakscrêpes med köttfärsfyllning eller räkfyllning men ikväll hade de inte smakat så bra som de brukade. Första kalaset utan gamlamormor. Anna känner fysiskt tomheten från huset sidan om. Till skillnad från de flesta av de vuxna hade hon bytt om från begravningsklänningen. Pappa och farfar hängde i dörröppningen till TV-rummet med de vita begravningsslipsarna upplösta i halsen. Antagligen hade de hellre velat sätta sig ner och se filmen men det gick ju inte för sig.
– Såg du henne? Såg du Mary?
Farfar nästan viskar till pappa.
– Ja, hon satt längst bak. Men jag såg henne inte gå fram till kistan.
Tanten. De pratar om tanten. Anna kan inte låta bli:
– Tanten längst bak i kyrkan?
Farfar ler, går fram till henne, tar en godisbit och pussar henne på kinden.
– Ja, ja. Men bry du dig inte om det…

Men Anna kommer att bry sig och hon kommer att bli arg. Riktigt jävla arg. Man får kanske förlåta henne för hon är bara ett barn. Men sveket! Hon kan inte bara gå förbi det där sveket. Och trots att Anna redan analyserar allt här på jorden är hennes hjärna fortfarande inte färdigutvecklad så hon kan ännu inte se att vissa saker kan vi bara inte berätta eller tala om. Att skulderna är oöverstigliga och ekonomin i kaos, att knutan växer, att din far inte behandlar dig väl, att livet inte är en lek. Föräldrar som river alla adoptionspapper. Inga papper, inga bevis.
– Hur skulle vi kunna veta att din biologiska mor fick ytterligare ett barn? En bror som kom att söka dig? Fan ta honom!
Håll lögnen varm. Hur kan vi berätta för andra när vi inte ens erkänner för oss själva?

Sveket. Att de, gamlamormor och hon, inte bara tittat på alla de där förbannade bilderna utan faktiskt levt sig in i deras inbyggda berättelser. Men det saknades några. Som när en serietidningsruta i Kalle är helt svart för att visa på natt och mörker, så hade vissa minnen inte funnits där eftersom de levde sitt liv på en helt annan plats. Inte eländigt, inte dåligt utan till och med riktigt bra men på en annan plats i geografin, i tillvaron. Ett annat liv. Bara så.
Och sedan obehaget att träffa henne, tanten, för första gången. Att inse att inte bara en människas utseende kan finnas i en annan människas gener utan även hennes rörelsemönster. Anna ser henne, tanten, men det får henne bara att sakna gamlamormor. Hon förstår inte de vuxna som inte tycks se likheten. Den finns inte alls hos farmor. Eller vill de inte se? Anna förstår inte!
Och vad händer nu? Du blev ett ärr för gamlamormor till slut. Kanske inte snyggt sytt men i alla fall läkt. Men vad blir du för vår familj? Vad betyder du? Snälla, säg att du inte blir ett öppet sår.

©SlowClapStories

---