Chapter XXIV: Mary, the lost one

”I saw a man pursuing the horizon;
Round and round they sped.
I was disturbed at this;
I accosted the man.
“It is futile,” I said,
“You can never –”
“You lie,” he cried,
And ran on.”
Stephen Crane

Perhaps not entirely good that the temperature went from 6℃ to 19℃ overnight considering that they shall carry three-millimeter plasterboards five flights of stairs, without an elevator, this now unusually warm May-Saturday. Sheer, delicate but insanely heavy boards to neaten up with. To cover holes that disturb so that one gets an even, fine and uncracked surface throughout the entire apartment. Improve what can be improved. Or well, now that the rental apartment became a co-op, it is important to cease the opportunity. Generate a return on what can generate a return. Dad helps out, toils and renovates as always. But Anna can see that he has started to bend slightly, so she tries to do the heaviest work herself. As well as that now goes.

They have filled the trailer almost to the brim with the long and unwiedly plasterboards – they bend easily but must not under any circumstance break – when the phone rings. It is mom.
“So, Aunt Mary called. Dad should probably get over there. It seems that Gustav went during the night.”
What? What went? Went where? Dead?
Anna hears but still does not understand. The heavy work with the plasterboards seems to have affected her brain. Even though she knows the completely normal Swedish euphemism, “to go away”, for someone who has just died, her brain is slow as an Amiga from 1987 and she replies like an idiot:
“Went? But where is he then?”
“Well, that’s what I can’t really get clarity on. One of you must go there!”
Anna hears mom’s insistence, but what the hell are they to do with all the plasterboards? And with the best friend’s son who is waiting to help carry them up, together with a friend of his, at eleven o’clock. Promised – or was it bribed with – $50 each.
Anna says:
“Dad, I’ll take a taxi out there so you can come once the three of you have gotten the boards upstairs.”
Damn, damn, damn, he was not supposed to carry.

Anna stands out on the highway and calls a taxi. She suddenly realizes that the wide Blåkläder pants, inherited from dad, contain nylon because the sweat is running down the back of her thighs. She feels elated and worried all at the same time, as you do when you do not know what awaits. After ten minutes, the car arrives and another fifteen minutes later she is in the spring-dusty suburban villa neighborhood. Now she is nervous for real. Shaken. Like when she received the call about the psychosis in India. The same anxiety.
Proper people are weekend-trimming branches, raking winter leaves and gathering everything in piles on brown lawns, in neat gardens around her, as she pays for the taxi and gets out. Fresh efforts, optimistic feelings ahead of a new and warmer, kinder season that is about to make its entrance.
As usual, a slight car sickness almost makes her gag. Perhaps ought to have sat in the front, followed the road, although that usually never helps anyway.

She knocks on the door to the utility room next to the kitchen. The front door to the hall is as a rule not used. Only for dinners and dressed-up visits. Dad’s aunt Mary, the still “new” aunt even though it has been over 25 years since she entered their lives, opens. She looks at Anna with confusion.
“Eh, yes, are you from the home care service? Welcome in!”
“But Mary! It’s Anna! Don’t you recognize me?”
Anna follows Mary into the kitchen. A smell of bacon hits her with noise and commotion. Mary continues to look confused at her. Anna is however not surprised. The last couple of years she has noticed that something is going on with Mary’s memory. This analytical, sharp mind is starting to decline. Something is happening to it. Pieces disappear, never to return. Thoughts half done, as the paintings on the canvases collecting dust in her studio these days.
At the stove, Inga-Brita, Mary’s sister-in-law, is standing by the frying pan. She interrupts:
“But Mary! You must surely see it’s Anna!”
Something clears in Mary’s gaze and it goes from muddled to embarrassed in two seconds.
“Yes, but of course! Of course, I see that it’s Anna.”
She smiles:
“We were going to have some lunch. Mashed potatoes and bacon. You want some, right?”
“Want? No, I don’t think so.”
Nothing, nothing in the entire world could persuade Anna eat the strips of meat that are now frying in butter at the bottom of the pan. The frying smell makes Anna want to gag again, but at the same time a wave of relief washes over her. The old ladies are going to have lunch, so probably nothing serious has happened. Gustav is still at the nursing home and the alarm that went off and made mom call was exaggerated. Anna gropes for words, not wanting to seem insensitive:
“Yes, well, I understood from mom that something had happened to Gustav?”
Inga-Brita looks serious and shakes her head.
“Yes, yes, it’s so sad. He passed away last night. I can hardly believe it’s true.”
But then it was indeed true. Gustav was no more. He had gone missing, walked away and moved on, but Anna still does not really understand.
“I see, so then the two of you were in the hospital with him last night?”
“No, no, I just came. No, he died here and only Mary was with him.”
“Ah, so the ambulance has been here and taken him away?”
Anna does not let go.
“What? No, no, my dear. He’s lying in there.”
Inga-Brita points through the kitchen wall.
“In there?”
Anna can barely get the two words over her lips and feels herself turn pale. Not a little pale around the nose but bone-white all over her body.
“Yes, of course. In the living room.”
Inga-Brita continues:
“In the living room where the home health care set up the bed. They couldn’t get it into his room, you see!”
The matter-of-factness in her words. Anna may have begun to feel old but not yet reached the point where you possess that kind of self-assurance in the face of the inevitable. That death becomes more a fact about the size of the rented hospital bed than the reality that a human being now, de facto, no longer exists.
Mary smiles and quietly says something along the lines of:
“Ugh, oh yes, yes, it’s so sad. I’d rather not think about it.”
Anna pauses both in thought and step, she thinks. But apparently her body does not understand because she notices that she is on her way into the living room. Past embroidered wall hanging on the kitchen wall, she takes the few steps through the hall into it. Normally, it is perceived as a fairly large room, but now, with an adjustable hospital bed in the middle, it has shrunk. And then in bed a small, shrunken figure with a fallen jaw and some squills clasped in the hands that rest on his chest. Mary catches Anna looking at the tiny, slightly wilted flowers.
“Yes, I went out into the garden and picked them. Thought he surely should have some flowers.”
Mary has followed Anna into the room. The older woman staggers and leans against the door frame. Anna mostly wants to throw up. And no, it is not because of the man there in bed. No, it is the car sickness and that damn smell of bacon. It flashes quickly and illogically through her head: Death row – innocently imprisoned – American maximum-security prison – the Midwest. Smell of bacon and vomiting imminent. She pulls herself together and walks over to Mary and hugs her, tightly, tightly. And Mary sheds a few tears. Inga-Brita stands in the hall and regards them. Says:
“Ah, such a relief. Now, at least she’s crying.”

The living room – where the many paintings made by Mary, often with surreal motifs, hangs – is left alone with Gustav. They make Mary sit on one of the brown kitchen chairs. She rests her arms against the not entirely clean oilcloth. Another sign that everything is not quite right. It gives Anna an impulse to want to scrub it, but instead she says:
“But, Mary, what happened? When Gustav died. When was it?”
“Last night. He died last night. I think it was one o’clock. But I don’t really know.”
“But were you alone?”
Mary hesitates.
“No, I don’t think so. I mean… I don’t know for sure but no, the nurses were here… then… Then, I just sat down in the armchair. Sat with him. And then… then came Inga-Brita.”
“But they just left? I mean, many hours passed before Inga-Brita…”
Anna interrupts herself, feels how she is starting to get properly upset. She repeats:
“Mary, they just left?”
“Yes, I think so.”
“But didn’t they say anything? Did they say when they will pick up Gustav?”
“No, I don’t know anything about that.”
Inga-Brita has placed plates and glasses on the table. Put out lingonberry jam. Mary clears up again, smiles mildly and says:
“But look, now it’s ready to eat.”
Anna just sits. Plain and simple she just sits. Can do nothing else. Above all, cannot eat fried bacon with mash and lingonberries. She gets up quickly.
“Well, yes, right, you eat!”
She remains standing.
“I’m going to the office, I think. I mean the study. Make a few calls. Someone must know something. Someone ought to be informed about picking him up. Surely, must…”
Anna does not know what more to say, but Inga-Brita smiles and says almost cheerfully:
“Yes, dearest, you do that! That’s probably a good idea.”
Anna is not entirely sure that she agrees.

This is just so wrong. Not that Anna is there. Not that Mary’s memory has begun to fade. Not Inga-Brita’s usual and well-rehearsed little-girl-confusion. No, this whole messy situation. It would have driven Gustav, the old theater-interested elementary school teacher, insane. Order and structure. Everything in its place.
“What? You mean that no one has planned to pick me up? Good Lord, get it together! I can’t, for heaven’s sake, lie in there for much longer!”
No, sorry. Sorry. I know, I know. I just have to sort this out first. A deep breath and one thing at a time. What is logical, whom does one call? When Grandma Lydia had a stroke at home in the bedroom a few years earlier, Dad had called the police. The police! Of course, one calls the police when one has a corpse in the living room. There is a computer on the desk but there is no point in opening it.
“Internet? No, we certainly don’t have that. Haven’t you heard just how many people can access your information there. Charge you for all sort of things.”
“Well, but it’s not that easy to…”
Anna catches herself with the begun reply and stops herself. It is not needed. There is no one to answer, so instead she digs out an old Yellow Pages from one of the desk drawers. Searches for a while, finds a number to the police in Lund, reaches for the green phone with a rotary dial. Imagine how snazzy it must have been once. Dark green, not the standard grey.
What time it takes. No, not to receive an answer but to dial the number. One digit, pull, release, the dial spins back. Next digit, pull, release, the dial spins back. Nine times the same procedure. Imagine, it is a procedure to make a call, to even use the telephone.
”Police Commissioner Jan Andersson.”
A commissioner. Feels a bit like an exaggeration.
“Well, actually I probably only needed to speak with the officer on duty.”
Was “officer on duty” the right expression? A number of Wallander crime novels flicker past.
“It’s Saturday. It’s just me here. What’s it about?”
Anna hears from the voice over there in Lund that no, it is not called an “officer on duty”.
“Well, you see… Actually, I have a dead man here, yes, that is to say a corpse. Yes, he has died naturally, of course. Well, actually the home care was here but… Well, at least I think so.”
How hard can it be to simply explain that one has a dead man who one needs to have transported away? How many “well” and “actually” can one fit into a sentence that is only meant to convey that one has one’s grandmom’s half-brother-in-law on an unwanted lit-de-parade in a sunny living room with the blinds rolled down. Anna calms down and explains the situation as best as she can. Police Commissioner Andersson is understanding but has no help to offer.
“Yes, some years ago one probably was supposed to call the police when a death had occurred in the home, but not any longer.”
And no, in fact he does not know whom to call. Especially not on a weekend.
“Blocket. Have you tried Blocket?
Blocket. Anna cannot believe her ears at first. Should she place an ad in the online classifieds? Until she quickly collects herself and realizes that he means the hospital in Lund, Blocket – the large, massive, grey concrete block that, besides sharing its name with the Swedish version of Craigslist, has seen so much and therefore she says:
“Well, but, yes, that sounds logical, I’ll call there.”
The switchboard number, at least Police Commissioner Andersson can help with that.

New procedure with the green telephone. Now ten digits. And this time it really takes longer to dial the number than the call itself.
“Collection of corpses?” No, that’s not something we deal with.”
The woman at the switchboard sounds almost personally offended. Does Anna not know that their task is to heal and that they – moreover and in every way – are a well-functioning organization. Collection and delivery at orderly scheduled times via dark culverts under the large block-like building. They do not just let people lie about like that. The police commissioner must have been affected by the suddenly hot weather and muddled the whole thing.
“The healthcare advisory service. It must be the healthcare advisory service you are looking for.”
Says the hospital switchboard operator and continues:
“I can put you through. Do you want me to connect you?”
Hell, yeah! The faster, the better.
Same story once more. “Well, you see, he’s still lying here.” At last, she is met by a voice of reason and of comfort, which Anna does not really think she is entitled to.
“But the death certificate? They must have written a certificate of death, that is to say, a paper that confirms the death and the time of it.”
“You mean a death attest?” No, I haven’t seen one.”
“Well, that’s an old word. Nowadays we call it a death certificate or even better a declaration of death.”
Oh really, we call it that? But, sorry then, am a bit, a tiny bit of an outsider here. Both when it comes to death and other things. Close family, I do not know. Just a grandniece, or something like that.
Anna asks the nurse on the other end to hold and walks down the narrow corridor to the kitchen.
“There is supposed to be a death attest, or it’s nowadays called a… well, you get it…”
Words so meaningless. “The death. The death.” as Astrid Lindgren greeted her female friends on the phone. A clear way to ward off declaration of death and other crap.
“Does Mary perhaps know if she received such a thing?”
Anna notices that she keeps addressing Mary by name, rather than using you. So strange and unfamiliar but somehow it feels as if it clarifies, bridges Mary’s confusion. But it also gives a sense of excessive respect and feigned politeness.
Mary and Inga-Brita have cleared the table and are doing the dishes. Mary turns toward the question with another question, more mundane:
“Are you sure that you don’t want some food?”
“Yes, I am sure. Well, they’re waiting on the phone… Death attest, did you get one?”
Anna is surprised that she does not feel irritated. Just numb, just like Mary. Death makes us like that initially, maybe? Later it makes us hysterical or sad but here and now, at such an early stage, just switched off?
“Yes, no, I don’t know. But they probably left papers over there on the buffet.”
Mary points hesitantly with the kitchen towel in her hand towards the opposite kitchen counter. As if she had known the answer all along but had not wanted to face its conclusion. Among mail, advertising flyers, a calendar for the year with an accompanying pencil tied to it with a string, some paper clips and rubber bands, Anna finds what she is looking for. A simple sheet of paper, a government form that tells about of a life that is no longer. So practical, so foresighted. For the bank and the ICA bonus card. For mobile subscriptions and house sale. One copy for you, one for the state. “No, little widow, you don’t have to do anything. After this paper, everyone knows that everything shall be terminated and cease. Well, okay, now we might be lying a bit…”
“We don’t exactly tell everyone. The neighbors you’ll have to notify yourself. Family and friends, as well. That would be too emotional. And no, collection is not included.”

Anna goes back to the study and the phone. Mary’s hundreds of binders of genealogy research form a great wreath around her head, where they stand in neat rows on shelves above the desk. A flourishing family crown that gives her a headache and a bad conscience. All these binders, all the research Mary had done, that they themselves have not had the interest or energy to take on.
“Oh right, he was Scottish, was he… The one we come from.”
All those nods from the family with if not feigned, then disengaged curiosity. Knowledge is all very well. But what do we do with it?
Anna has found it difficult to truly understand so it had always eluded her why Mary chose their family to research. Why not Mary’s own. That is to say, the one her adoptive parents came from. Is a blood bond really so strong that it outweighs everything?
Sometimes it feels like half of their family is adopted. Inbred on the stem, not always with as good and uncomplicated results as with the sisters Mary, Lydia and Edit. But Anna has realized that the matter of blood ties cannot be understood unless you do not doubt your own. If yourself are not the new plant, not the one set with extra fertilizer. Sometimes she is a slightly offended by outsiders. Her cousin with the almond-shaped eyes and hair black as night, adopted from Asia, there people always look for the differences. Her cousin, with the blonde hair and a nose like Anna’s own, there people look for the resemblance. The fact that the latter is every bit as adopted, as the former, does not seem to matter. “Don’t complicate things for us. Let us have the truth served in the simplest way possible.”
Where does the boundary go between these damn genes that give us the cancer but also the talent, and the environment that gives us the community but also the bad habits? Who wins?
And what really and truly united the aforementioned sisters? The blood? The mother they apparently shared? Or perhaps cooking, embroidery, Christmas-decorated homes and gardening? The simple common denominators.
“Yes, there was a document in the kitchen. What do I do with it now?”
The reassuring voice from the healthcare advisory service line, this safe institution of everyday life, replies:
“Well, I don’t think it’s right for things to have been handled this way. They should have checked that the wife had control over the situation. If you allow me, I would like to track down the responsible parties and find a solution.”
“Solution! So gladly! The simpler the better. Call the municipality, on-call service or county council, I don’t care which, but if you solve the situation, I will be eternally grateful.”
Anna gives her permission, though who is she really to give it, hangs up the phone, sits still for a moment again. Everything in this house seems to move in slow motion right now. Maybe it is the unexpected and unusual heat playing tricks.

She goes out to the kitchen and explains “the situation”, that all they can do is wait. The smell of bacon hangs even heavier here. It mixes with another scent that Anna cannot quite place. Not entirely unpleasant but still slightly disquieting. She would rather not believe that this is what she thinks it is.
Inga-Brita smiles, as usual, kindly, places her hands over hers. Comforting or encouraging? Anna does not know. But strangely enough, she does not need any consolation. This grief is not as striking as those she has encountered before. It does not hurt as much; it does not tear apart her inside. Does not make her think as she did when grandma passed away: “I can’t get any air, I can’t breathe. The air is gone, so now I’ll suffocate forever.”

This feeling is more distanced, reminiscent of things that might have been different but still turned out quite all right. It brings back memories of fun evenings when she accompanied Gustav to some rehearsal of his many amateur theatre productions, but also of thoughts on how age shapes us. Of the thoughts she sometimes had – when Gustav had been annoyed and somewhat exasperated about everything new in the world, in society – that maybe it was lucky that grandad never reached that point. Never reached that stage when everything was better in the past.
“Isn’t it fortunate that you’re here, lass!”
Inga-Brita’s voice awakens Anna from the uncanny trance. “Lass!” Do you not know that in most contexts I am middle-aged. On a government form, clearly middle-aged. No, perhaps I do not feel that way. I may not dress like that. But with all the grown-up points this day gives, who knows how it will feel by the day’s end?

The phone rings or no, it clatters. Anna startles to her feet, a movement that she shares with Inga-Brita and Mary. The silence has been lying there for a while and mingled with small talk.
“Can you believe this weather?”
“So, the apartment is an empty shell now?”
“Yes, but it is going to be nice.”
At least it was a shell that could be filled again. With memories, with joy with – yes, what? It was a future, not an end.
She hurries over to the study and lifts the receiver.
“At the Fritiofssons’.”
“So yes, hello, yes, this is Gunilla Bergmark from the home healthcare weekend on-call service. So, I got a call from the healthcare advisory service. Well, they said no one had picked him up, yes… I mean! I’m the only one on duty today, but I’m also generally responsible for Frithiofsson’s catchment area.”
The voice hesitates but is already in defensive mode. Knows that a mistake has been made but damned if she, Gunilla Bergmark – honest, decent, blameless, with money in the bank, subtly dyed roots and grandchildren on the way – will take the fall for this. No, she merely draws up schedules, surely, she cannot take responsibility for every individual she sends into your home, every decision made there, every needle stick that is placed in the wrong vein causing pain. No, not.
A bloodstream that moves or has stilled; who cares? She, Gunilla Bergmark, has half an hour to swing by the shopping mall this Saturday afternoon after her on-call shift ends. She has seen such a cute blazer at Lindex. Maybe a little too youthful but who cares?
“Well, you see, Gustav, he’s still lying here. I don’t really know what we’re meant to do? Are you picking him up?”
Anna does not want to sound pleading.
“Pick him up, certainly not. It says here in my papers, that is in the report from the nurses who were present when he died, that the widow herself will take care of it tomorrow. Well, yes, that is, today.”
“Yes, but she’s a little confused. She is starting to get very forgetful.”
“What, so you mean she hasn’t called a funeral home?”
Anna immediately becomes alert.
“No, but what? Is that what we are supposed to do? Call a funeral home?”
“Well, of course. You don’t mean to tell me that you still have him there, do you?”
“No, fucking bitch, fucking Gunilla Bergmark! We don’t have him here anymore! Haven’t you understood that? We have lost him. Mary has lost the love of her life, her companion.”
“What we have is a shell! We have a shell that moreover has started to give off a slight odor. So, excuse me to hell and back, for taking up the time you’d rather spend strolling in a mall, that I am a child of my time and have never met death IRL before. I’m, so sorry, not used to handling corpses, I’ve never seen a dead person before.” Just like that.

That Bergmark woman’s voice is now full-on defensive.
“Well, then I must apologize on behalf of the home healthcare service, but my girls perceived the wife as perfectly lucid.”
Anna cannot bear to hear anymore; she shuts down before she disconnects the phone line.
She has a funeral home to look up in those Yellow Pages lying next to her.
“Well, then, thank you. Then I guess I’ll do that.”
But Gunilla Bergmark will not give up.
“I do want to stress, that no wrong has been done here. He had only just come home, and the routines were not in place yet. The girls…”
What girls? Yes, perhaps it really was the case that you, Gunilla fucking Bergmark, sent ten-year-olds. It certainly sounds like it, given that they left a confused old lady alone with her newly deceased husband. A woman who has no children of her own and, for all the home healthcare workers know, perhaps no close relatives at all. “Perfectly lucid” – who the hell is ever “perfectly lucid”? Primed. Prepared for everything life hurls our way? No one.

Anna rocks back and forth on the kitchen chair, while she tries to figure out which funeral home she ought to call when she hears the door open in the utility room. In comes a lady who introduces herself as Kerstin. Mary does not recognize her right away either. Kerstin shakes Anna’s hand. “You see, we are close friends with Mary and Gustav. They have almost been like aunt and uncle to me.”
Relationships, people Anna does not know in Mary and Gustav’s life. People who have meant so much to them, yet individuals who have never merged into a natural circle of acquaintances where everyone belongs. Names Anna has heard but never met. And with that, as now, a certain hesitation on Kerstin’s face. “Ah, so you belong to the family, the new family. The sudden heirs.” The-new-kin, who despite almost thirty years on the back, one still meet with a touch of suspicion.
While Kerstin goes into the living room to check on Gustav, or is it to say farewell now, Anna once again asks Mary about a funeral home.
“You, who are so organized and have everything in writing, surely you must have decided on a funeral home?”
But no, Mary shakes her head. Some funeral home, they had never discussed. Anna knows that Mary and Gustav keep a binder listing every single item in the house. Typed out on a typewriter, down to the tiniest cracked coffee cup. This and a will, yes, but a preferred funeral home, no. Maybe that is where the line is drawn? Where death becomes too palpable. At the funeral home?
Kerstin returns to the kitchen. There are tears in her eyes. Tears that in Anna have not yet been coaxed out.
“Call Fjellgren’s in Lund. We used them when my mother and father passed away, and they were good.”
Anna gratefully accepts the suggestion and flees away to the green telephone.
She calls Fjellgren’s, is met by yet another person on call but this one with empathy and good will in her voice.
“Four o’clock, we can be there at four PM. Would that suit you?”
Yes, but indeed! That suits excellently, absolutely superbly and wonderfully excellently!

Out in the kitchen, the tears have dissipated, and the coffee maker is turned on. Mary fetches some cookies and other pastries from one of the two freezers in the utility room. Much to freeze, one always has, after all. Vegetables, berries, cookies. Everything finds its way to her freezer. Easier than to sugar and to preserve. Surely, they shall have coffee now, with such pleasant company. Kerstin, who turns out to be a nurse, decisively opens the kitchen window wide open.
“We need some fresh air. I do believe, it’s starting to smell a bit in here.”
Such a simple way to confront the ghost in the room. Just like that. Just that simply.
Anna apologizes for her work clothes and from there they spend a fairly pleasant afternoon around the kitchen table. Occasionally, one of them gets up and goes in to Gustav. Checking on him, making sure he is comfortable. The squills in his hands have withered. Now and then, Anna thinks that Gustav is probably a bit angry. He would not have liked this. He would have been mad that he does not have the situation under control, because he is lying where he is lying. Should he not already be prepared for the funeral? Was that not what the schedule said? “Chitchat and cookies. Such nonsense.”

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel XXIV: Mary, hon som försvann

”I saw a man pursuing the horizon;
Round and round they sped.
I was disturbed at this;
I accosted the man.
“It is futile,” I said,
“You can never –”
“You lie,” he cried,
And ran on.”
Stephen Crane

Kanske inte helt bra att temperaturen gått från 6℃ till 19℃ över natten med tanke på att de skall bära tre millimeters gipsplattor fem trappor utan hiss, denna nu ovanligt varma maj-lördag. Skira, ömtåliga men galet tunga plattor att snygga till med. Att dölja hål som stör med så att man får en jämn, fin och osprucken yta över hela lägenheten. Förbättra det som förbättras kan. Eller ja, när nu hyresrätten blev bostadsrätt så gäller det att passa på. Förränta det som förräntas kan. Pappa ställer upp, sliter och renoverar som alltid. Men Anna kan se att han har börjat krokna aningens, så hon försöker göra det tyngsta själv. Så väl nu det går.

De har fyllt släpvagnen nästan till bredden med de långa och ostyriga gipsplattorna – de viker sig lätt men får för allt i världen inte brytas – när telefonen ringer. Det är mamma.
– Alltså, moster Mary har ringt. Pappa bör nog ta sig dit. Det verkar som om Gustav gick bort under natten.
Vad? Vad då gick bort? Gick bort sig var? Död?
Anna hör men förstår inte ändå. Slitet med gipsplattorna tycks ha gjort hennes hjärna slö som en Amiga från 1987 så hon svarar som en idiot:
– Gick bort? Men var är han då?
– Ja, det är det jag inte riktigt kan få klarhet i. Någon av er måste åka dit!
Anna hör mammas enträgenhet men vad fan gör de med alla gipsplattorna? Och med bästa vännens son som väntar för att hjälpa till med att bära upp dem, tillsammans med en kompis, klockan elva. Lovade – eller var det mutade med – 500 kronor var. Anna säger:
– Pappa, jag tar en taxi ut dit så får du komma när ni fått upp plattorna.
Fan, fan, fan, han skulle ju inte bära.

Anna ställer sig ute på landsvägen och ringer taxi. Hon inser plötsligt att de vida Blåkläder-byxorna, ärvda efter pappa, innehåller nylon för svetten rinner längs baksidan av låren. Hon känner sig upprymd och orolig på en och samma gång, så som man blir när man inte vet vad som väntar. Efter tio minuter kommer bilen och ytterligare en kvart senare är hon på plats i det vårdammiga villasamhället. Nu är hon nervös på riktigt. Skärrad. Som när hon fick samtalet om psykosen i Indien. Samma oro.
Propert folk helgklipper grenar, krattar vinterlöv och samlar allt på hög på bruna gräsmattor, runt om henne i välskötta trädgårdar, när hon betalar taxin och kliver ur. Nya tag, optimistiska känslor inför en ny och varmare, snällare säsong som är på intåg.
Som vanligt får en lätt bilsjuka henne nästan att klökas. Borde kanske ha satt sig fram, följt vägen, fast det brukar ändå aldrig hjälpa.

Hon knackar på dörren till grovköket. Ytterdörren till hallen används i regel inte. Bara vid middagar och uppklätt besök. Pappas moster Mary, den fortfarande ”nya” mostern trots att det gått över 25 år sedan hon kom in i deras liv öppnar. Hon ser förvirrat på Anna.
– Eh, ja, är det är från hemtjänsten? Välkommen in!
– Men Mary! Det är ju Anna! Känner du inte igen mig?
Anna följer Mary in i köket. En lukt av bacon slår emot henne med buller och bråk. Mary ser fortsatt förvirrat på henne. Anna är dock inte förvånad. De senaste två åren har hon märkt att något är på gång med Marys minne. Detta analytiska, skärpta sinne börjar tackla av. Det händer något med det. Bitar försvinner för att inte återvända. Tankar halvfärdiga, som målningarna på de kanvaser som numera samlar damm i hennes ateljé.
Vid spisen står Inga-Brita, Marys svägerska, vid stekpannan. Hon bryter in:
– Men Mary då! Du ser väl att det är Anna!
Något klarnar i Marys blick och den går från virrig till generad på två sekunder.
– Jo men så klart! Så klart ser jag att det är Anna.
Hon ler:
– Vi tänkte äta lite lunch. Potatismos och bacon. Du vill väl ha?
”Vill ha? Nej, tror inte det.”
Inget, inget i hela världen skulle kunna få Anna att äta av de köttremsor som nu steker i smör på pannans botten. Stekoset får Anna att vilja klökas igen men samtidigt sköljer en våg av lättnad över henne. Tanterna tänker äta lunch, alltså har nog inget allvarligt hänt. Gustav är kvar på vårdhemmet och larmet som tjöt och fick mamma att ringa var överdrivet. Anna trevar, vill inte verka okänslig:
– Ja, alltså, jag förstod på mamma som att det hänt Gustav något?
Inga-Brita ser allvarlig ut och skakar på huvudet.
– Ja, jo det är så sorgligt. Han gick bort i natt. Kan knappt tro att det är sant.
Men då var det alltså sant. Gustav fanns inte mer. Han hade gått, gått sin väg och tagit sig vidare men Anna förstår ändå inte riktigt.
– Jaha, så då var ni två på sjukhuset med honom i natt?
– Nej, nej, jag kom precis. Nej, han dog här och bara Mary var med honom.
– Jaha, så ambulansen har varit här och hämtat honom?
Anna släpper inte taget.
– Va? Nej, nej lilla du. Han ligger där inne.
Inga-Brita pekar genom köksväggen.
– Därinne?
Anna får knappt ordet över läpparna och känner hur hela hon blir blek. Inte lite blek om nosen utan kritvit över hela kroppen.
– Ja, så klart. Inne i vardagsrummet.
Inga-Brita fortsätter:
– I vardagsrummet där hemsjukvården ställde sängen. Ja, dom fick inte in den i hans rum förstår du!
Självklarheten i hennes ord. Anna må ha börjat känna sig gammal men ännu inte nått dit där man besitter den typen av självklarhet inför det oundvikliga. Att döden blir mer ett faktum kring den inhyrda sjukhussängens storlek än realiteten att en människa de facto numera inte längre är till.
Mary ler och säger tyst något i stil med:
– Usch ja, usch ja, det är så sorgligt. Jag vill helst inte tänka på det.
Anna stannar upp både i tanke och steg tror hon. Men tydligen förstår hennes kropp inte det för hon märker att hon är på väg in till vardagsrummet. Förbi broderad bonad på köksväggen tar hon de få stegen via hallen dit in. I vanliga fall upplevs det som ett ganska stort rum men nu, med en höj- och sänkbar säng mitt i, har det krympt. Och så i sängen en liten, krympt gestalt med en fallen käke och några scillor knäppta i de händer som vilar på bröstet. Mary ser Annas blick på den små, aningen vissnade blommorna.
– Ja, jag gick ut i trädgården och plockade dom. Tänkte att nog skulle han ha några blommor.
Mary har följt Anna in i rummet. Den äldre vacklar till och stödjer sig på dörrkarmen. Anna vill mest kräkas. Och nej, det är inte på grund av mannen där i sängen. Nej, det är bilsjukan och den där förbannade baconlukten. Det går snabbt och ologiskt genom huvudet på henne: Death row – oskyldigt inlåst – amerikanskt högriskfängelse – mellanvästern. Bacondoft och kräkning på lut. Hon skärper sig och går fram till Mary och kramar henne, hårt, hårt. Och Mary gråter en skvätt. Inga-Brita ställer sig i hallen och beaktar dem. Säger:
– Ah, så skönt. Nu gråter hon i alla fall.

Vardagsrummet – där de många tavlorna målade av Mary, ofta med surrealistiska motiv, hänger – lämnas ensamt med Gustav. De får Mary att sätta sig på en av de bruna köksstolarna. Hon vilar armarna mot den inte helt rena vaxduken. Ytterligare ett tecken på att allt inte står rätt till. Den ger Anna en impuls att vilja skrubba den men i stället säger hon:
– Men, Mary, vad hände? När Gustav dog. När var det?
– I natt. Han dog i natt. Jag tror att klockan var ett. Men jag vet inte riktigt.
– Men var du ensam?
Mary tvekar.
– Nej, det tror jag inte. Alltså… jag vet inte riktigt men nej, sköterskorna var här… då… Sen satte jag mig bara i fåtöljen. Satt hos honom. Och sen… sen kom Inga-Brita.
– Men dom bara gick? Alltså, det gick ju mängder av timmar innan Inga-Brita…
Anna avbryter sig själv, känner hur hon börjar bli ordentligt uppretad. Hon upprepar:
– Mary, dom bara gick?
– Ja, det tror jag.
– Men sa dom inget? Sa dom när dom hämtar Gustav.
– Nej, det vet jag inget om.
Inga-Brita har satt tallrikar och glas på bordet. Ställt fram lingonsylt. Mary klarnar igen, ler milt och säger:
– Men se, nu är det ju färdigt att äta.
Anna bara sitter. Helt och enkelt bara sitter hon. Kan inget annat. Framför allt inte äta stekt bacon med mos och lingon. Hon reser sig hastigt.
– Alltså, ät ni!
Hon blir stående.
– Jag går in på kontoret tror jag. Jag menar arbetsrummet. Ringer några samtal. Någon måste ju veta något. Någon bör ju vara införstådd med att hämta honom. Nog måste…
Anna vet inte vad mer hon skall säga men Inga-Brita ler och säger nästan glatt:
– Ja, lilla vän, gör det! Det är väl en bra idé.
Anna är inte helt säker på att hon håller med.

Detta är bara så fel. Inte att Anna är där. Inte att Marys minne har börjat falna. Inte Inga-Britas vanliga och väl inövade små-flick-förvirring. Nej, hela denna röriga situation. Den hade gjort Gustav, den gamle teaterintresserade folkskolläraren vansinnig. Ordning och reda. Var sak på sin plats.
”Va? Du menar att ingen planerat hämta mig? Herregud, skärpning! Jag kan för sjutton inte ligga därinne länge till!”
Nej, förlåt. Förlåt. Jag vet, jag vet. Måste bara reda ut det här först. Ett djupt andetag och en sak i taget. Vad är logiskt, vem ringer man? När farmor Lydia fick en propp hemma i sovrummet några år tidigare hade pappa ringt polisen. Polisen! Till polisen ringer man så klart när man har ett lik i vardagsrummet. Det finns en dator på skrivbordet men att öppna den är ingen mening.
”Internet? Nej, det har vi minsann inget. Det vet man väl hur många personer som kan komma åt ens uppgifter där. Ta betalt för en massa saker.”
– Jo, men så lätt är det ju inte att…
Anna kommer på sig själv med det påbörjade svaret och hejdar sig. Det behövs inte. Det finns ingen att svara så i stället letar hon fram en gammal Gula sidorna ur en av skrivbordslådorna. Letar en stund, hittar ett nummer till polisen i Lund, sträcker sig efter den gröna telefonen med fingerskiva. Tänk så snajsig den måste ha varit en gång. Mörkgrön, inte standardgrå.
Vad det tar tid. Nej, inte att få svar utan att slå numret. En siffra, dra, släpp, plattan snurrar. Nästa siffra, dra, släpp, plattan snurrar. Nio gånger samma procedur. Tänk, det är en procedur att ringa, att ens använda telefonen.
– Poliskommissarie Jan Andersson.
En kommissarie. Känns lite som en överdrift.
– Jo, alltså jag behövde nog bara tala med en vakthavande.
”Vakthavande” var det rätt ord? Ett antal Wallander-deckare flimrar förbi.
– Det är lördag. Det är bara jag här. Vad gäller saken?
Anna hör på rösten där borta i Lund att nej, vakthavande heter det inte.
– Jo, alltså… Jag har en död man här, ja alltså ett lik. Ja, han har dött naturligt, förstås. Ja, alltså hemsjukvården var här men… tror jag i alla fall.
Hur svårt kan det vara att enkelt förklara att man har en död man som man behöver få borttransporterad? Hur många ”alltså” får man in i en mening som bara skall uttrycka att man har sin farmors halvsvåger på en oönskad lit-de-parade i ett soligt vardagsrum med persiennerna nerrullade. Anna lugnar sig och förklarar situationen så väl hon kan. Poliskommissarie Andersson är förstående men har ingen hjälp att komma med.
– Jo, det var nog så att man för några år sedan skulle tillkalla polis när ett dödsfall skett i hemmet men inte nu längre.
Och nej, han vet faktiskt inte vem man skall ringa. Speciellt inte på en helg.
– Blocket. Har du försökt med Blocket?
Blocket. Anna tror först inte sina öron. Skall hon annonsera på Blocket? Tills hon snabbt finner sig och inser att menar lasarettet i Lund, denna stora, massiva grå betongklump som sett så mycket och säger därför:
– Ja, men det låter logiskt, dit ringer jag.
Växelnumret dit kan åtminstone poliskommissarie Andersson hjälpa till med.

Ny procedur med den gröna telefonen. Nu tio siffror. Och denna gång tar verkligen längre tid att slå numret än samtalet i sig.
– Upphämtande av lik? Nej, det sysslar vi inte med.
Kvinnan i växeln låter nästan personligt förolämpad. Vet Anna inte att deras uppgift är att hela och att de – för övrigt och på alla sätt – är en väl fungerande organisation. Hämtning och lämning på ordnade och schemalagda tider via mörka kulvertar under den stora blockliknande byggnaden. De låter inte bara folk ligga så där. Poliskommissarien måste ha påverkats av det plötsligt varma vädret och rört till det hela.
– Sjukvårdsupplysningen. Det måste vara sjukvårdsupplysningen ni söker.
Säger Blockets telefonist och fortsätter:
– Jag kan koppla. Vill du att jag kopplar dig?
Hell, yeah! Ju fortare desto bättre.
Samma historia en gång till. ”Jo, alltså han ligger kvar.” Äntligen möts hon av en röst av reson och av tröst som Anna inte riktigt tycker hon är berättigad till.
– Men dödfallsintyget? Dom måste ha skrivit ett dödsfallsintyg, ja alltså ett papper som bekräftar dödsfallet och tidpunkten för det.
– Du menar en dödsattest? Nej, det har jag inte sett någon.
– Nja, det där är ett gammalt ord. Numera kallar vi det dödsfallsintyg eller ännu hellre dödsbevis.
Jaså, kallar vi det för det? Men sorry då, är lite, lite utomstående här. Både inför döden och annat. Nära familj, jag vet inte. Bara syskonbarnbarn, eller något.
Anna ber sköterskan på andra sidan vänta och går den smala korridoren bort till köket.
– Det skall finnas en dödsattest, eller det heter nuförtiden… ja, ni fattar…
Ord så betydelselösa. ”Döden, döden.” som Astrid Lindgren hälsade väninnorna i telefon äldre dagar. Ett tydligt sätt att mota bort dödsbevis och annan skit.
– Vet Mary kanske om hon fick en sådan?
Anna märker att hon hela tiden titulerar Mary med namn hellre än med du. Så märkligt och ovant men det känns på något sätt som om det förtydligar, överbryggar Marys förvirring. Men det ger också en känsla av överdriven respekt och spelad artighet.
Mary och Inga-Brita har plockat rent på bordet och diskar. Mary vänder sig mot frågan med en annan fråga, mer vardaglig:
– Är det säkert att du inte vill ha lite mat?
– Ja, det är säkert. Alltså, dom väntar i telefonen… Dödsattest, fick du någon?
Anna förvånas över att hon inte känner sig irriterad. Bara avtrubbad, precis som Mary. Döden gör oss sådana initialt kanske? Senare får den oss att bli hysteriska eller ledsna men här och nu, i så tidigt skede, bara avstängda?
– Ja, nej, det vet jag inte. Men dom la nog papper där borta på skänken.
Mary pekar tveksamt med kökshandduken i handen bort mot den motsatta köksbänken. Som om hon hela tiden vetat svaret men inte velat se konklusionen av det. Bland post, reklamblad, en kalender för året med tillhörande penna ditknuten i ett band, några gem och gummiband hittar Anna det hon söker. Ett enkelt papper, ett myndighetsark som berättar om ett liv som inte längre är. Så praktiskt, så förutseende. För bank och ICA-bonus. För mobilabonnemang och husförsäljning. En kopia till dig, en till staten. ”Nej, lilla änka du behöver inte göra något. Efter detta papper vet alla att allt skall avslutas och upphöra. Ja, okej, nu ljuger vi kanske lite…”
”Vi berättar inte riktigt för alla. Grannarna får du själv varsko. Släkten och vännerna likaså. Det blir för känslosamt. Och nej, hämtning ingår inte.”

Anna går tillbaka till kontoret och telefonen. Marys hundratals pärmar med släktforskning bildar en stor krans kring huvudet på henne, där de står i fina rader på hyllor över skrivbordet. En blomstrande släktkrona som ger henne huvudvärk och dåligt samvete. Alla dessa pärmar, all den forskning som Mary utfört, den de själva inte haft intresset eller orken att ta sig an.
– Jaha, han var skotte, han… Han vi kommer ifrån.
Alla nickningarna från familjen med om inte låtsad, så oengagerad nyfikenhet. Vetskap är väl bra. Men vad gör vi med den?
Anna har haft svårt att riktigt förstå varför Mary valde deras släkt att forska i. Varför inte Marys egen. Alltså, ja, den hennes adoptivföräldrar kom från. Är verkligen ett blodsband så starkt att det vinner över allt?
Ibland känns det som om halva deras släkt är adopterad. Inavlad på stammen, inte alltid med så pass gott och okomplicerat resultat som med systrarna Mary, Lydia och Edit. Men Anna har insett att det där med blodsband kan man inte förstå om man inte själv tvivlar över sitt eget. Om man inte själv är den nya plantan satt med extra gödsling. Ibland blir hon småstött på utomstående. Hennes kusin med de mandelformade ögonen och håret svart som natten, adopterad från Asien, där letar folk alltid olikheterna. Hennes kusin, med det blonda håret och näsan lik Annas egen, där letar folk likheten. Att den senare är lika mycket adopterad, som den förra, tycks inte spela någon roll. ”Försvåra inte för oss. Låt oss få sanningen serverad på enklast möjliga sätt.”
Var går gränsen mellan dessa förbannade gener som ger oss cancern men också begåvningen, och miljön som ger oss gemenskapen men också de dåliga vanorna? Vem vinner?
Och vad förenade egentligen de ovan nämnda systrarna? Blodet? Modern de tydligen delade? Eller kanske matlagning, broderier, julpyntade hem och trädgårdsskötsel? De enkla gemensamma nämnarna.
– Jo, det fanns ett papper i köket. Vad gör jag med det nu?
Den lugnande rösten från sjukvårdsupplysningen, denna trygga instans i vardagen svarar:
– Ja, alltså, så här tycker jag inte det får gå till. Dom borde kollat att frun hade kontroll över situationen. Tillåter du så skulle jag vilja leta fram de ansvariga och få en lösning.
”Lösning! Så gärna! Ju enklare desto bättre. Ring du kommun, jour eller landsting, jag bryr mig inte om vilket men löser du situationen så är jag dig evigt tacksam.”
Anna ger sin tillåtelse, fast vem är hon egentligen att ge den, lägger på luren, sitter stilla en stund igen. Allt i detta hus tycks gå i slow motion just nu. Kanske är det den oväntade och ovanliga värmen som spökar.
Hon går ut i köket och förklarar ”situationen”, att de bara kan vänta. Doften av bacon ligger ännu tyngre här. Den blandas med en annan doft som Anna kan inte riktigt placera. Inte helt oäven men ändå lite obehaglig. Hon vill helst inte tro att det är vad hon tror att det är.
Inga-Brita ler som vanligt vänligt, lägger sina händer över hennes. Tröstande eller uppmuntrande? Anna vet inte. Men hon behöver konstigt nog ingen tröst. Denna sorg är inte så påfallande som de hon mött tidigare. Den gör inte lika ont, den trasar inte sönder hennes inre. Får henne inte att tänka som när farmor gick bort: ”Jag får ingen luft, jag kan inte andas. Luften är slut så nu kvävs jag för alltid.”
Denna känsla är mer distanserad, minner om saker som kunde varit annorlunda men ändå blev helt okej. Påminner om roliga kvällar när hon följt med Gustav på någon repetition av hans många amatörteateruppsättningar men också om tankar på hur ålder påverkar oss. På tankarna hon ibland haft – när Gustav varit irriterad och småförbannad allt nytt i världen, i samhället – att kanske var det tur att farfar aldrig kom dit. Aldrig nådde det stadium då allt var bättre förr.
– Det var väl tur att du är här, lilla tös!
Inga-Britas röst väcker Anna från den egendomliga transen. ”Lilla tös!” Vet du inte att jag är medelålders i de flesta sammanhang? I ett ark från en myndighet helt klart medelålders. Nej, jag känner mig kanske inte sådan. Jag klär mig kanske inte så. Men med alla de vuxenpoäng denna dag ger, vem vet hur det känns vid dagens slut?

Telefonen ringer eller nej, den skräller. Anna reser sig med ett ryck som hon delar med Inga-Brita och Mary. Tystnaden har legat där en stund och blandats med småprat.
– Alltså, detta väder!
– Jaha, lägenheten är ett tomt skal nu?
– Jo, men den ska bli fin.
Den var åtminstone ett skal som skulle gå att fylla igen. Med minnen, med glädje med – ja, vad? Den var en framtid, inte ett slut.
Hon skyndar bort till arbetsrummet och lyfter luren.
– Hos Fritiofssons.
– Jaha, jo hej, detta är Gunilla Bergmark från hemsjukvårdens helgjour. Ja, jag fick ett samtal från sjukvårdsupplysningen. Ja, de sa att man inte hämtat honom, ja… Alltså! Jag är ensam på jouren idag men jag är i vardagslag ansvarig för Frithiofssons upptagningsområde.
Rösten tvekar men är redan i försvarsattityd. Vet att det begåtts ett fel men inte fan att hon Gunilla Bergmark – ärlig, redig, skuldfri, med pengar på banken och diskret färgad utväxt samt barnbarn på gång – skall ta smällen för detta. Nej, hon sätter bara scheman, inte kan väl hon ta ansvar för varje individ hon skickar in i ditt hem, varje beslut som där tas, varje nålstick som läggs i fel ven och skapar smärta. Nej, inte.
En blodbana som rör sig eller har stillnat; vem bryr sig? Hon, Gunilla Bergmark, har en halvtimme på sig för att hinna in om Nova denna lördagseftermiddag efter jourtidens slut. Hon har sett en så söt kavaj på Lindex. Kanske lite för ungdomlig men vem bryr sig?
– Jo, Gustav, han ligger här fortfarande. Jag vet inte riktigt vad det är meningen att vi skall göra? Hämtar ni honom?
Anna vill inte låta bedjande.
– Hämtar nej, absolut inte. Alltså, det står här i mina papper, ja alltså i rapporten från sjuksköterskorna som var på plats när han dog att det skall änkan själv sköta om imorgon. Ja, alltså idag.
– Jo, men hon är lite förvirrad. Hon börjar bli dement.
– Vaddå, så du menar att hon inte ringt en begravningsbyrå?
Anna blir genast uppmärksam.
– Nej, men vad? Är det vi skall göra? Ringa en begravningsbyrå?
– Ja, men så klart. Du menar väl inte att ni fortfarande har honom där?
”Nej, jävla kärring, jävla Gunilla Bergmark! Vi har honom inte här längre! Har du inte fattat det? Vi har mist honom. Mary har mist sitt livs kärlek, sin kamrat.”
”Vad vi har är ett skal! Vi har ett skal som dessutom börjat smådofta. Så ursäkta mig så in i helvete mycket för att jag upptar den tid du hellre vill ägna åt strosande i ett köpcentrum, att jag är ett barn av min tid och aldrig mött döden IRL förut. Jag är, förlåt, inte van att handskas med lik, jag har aldrig sett en död förut.” Bara så.

Bergmarksans röst är nu full-on defensiv.
– Ja, men då får jag be om ursäkt på hemsjukvårdens vägnar men mina flickor uppfattade frun som fullt klar.
Anna orkar inte höra mer, hon kopplar bort innan hon kopplar ner telefonlinjen. Hon har en begravningsbyrå att leta upp i de där gula sidorna som ligger sidan om henne.
– Ja, men tack då. Då gör jag väl så.
Men Gunilla Bergmark ger sig inte.
– Alltså, jag vill verkligen påpeka att det har inte begåtts något fel här. Han hade ju precis kommit hem och rutinerna var inte inkörda ännu. Flickorna…
Vilka flickor? Ja, kanske var det så att du, Gunilla jävla Bergmark, skickade tioåringar. Det låter faktiskt så med tanke på att de lämnade en äldre virrig tant ensam med sin nyligen bortgångne make. En kvinna som inte har några egna barn och vad människorna från hemsjukvården vet kanske inga nära anhöriga alls. ”Fullt klar” – vem fan är någonsin ”fullt klar”? Laddad. Förberedd på allt livet kastar i vår väg? Ingen.

Anna gungar på köksstolen och försöker få klarhet i vilken begravningsbyrå som hon bör ringa när hon hör hur det går i dörren i grovköket. In kommer en dam som presenterar sig som Kerstin. Inte heller henne känner Mary igen med detsamma. Kerstin tar Anna i hand. ”Jo, de är nära vänner med Mary och Gustav. Dom har nästan varit som moster och morbror för henne.”
Relationer, människor Anna inte känner i Mary och Gustavs liv. Människor som betytt så mycket för dem, men individer som aldrig har smält samman till en naturlig bekantskapskrets där alla ingår. Namn Anna har hört men aldrig mött. Och med det faktumet, som nu, en viss tvekan i Kerstins ansikte. ”Jaha, du tillhör släkten, den nya släkten. De plötsliga arvingarna.” Ny-släkten, som trots nästan trettio år på nacken, man är aningen misstänksam mot.
Medan Kerstin går in i vardagsrummet för att titta till Gustav, eller är det att ta farväl nu, så frågar Anna återigen Mary om begravningsbyrå.
– Ni som är så organiserade och har allt på pränt nog måste ni ha bestämt er för en begravningsbyrå?
Men nej, Mary skakar på huvudet. Någon begravningsbyrå hade de då aldrig diskuterat. Anna vet att Mary och Gustav har en pärm med varje pinal i hela huset nerskriven. Med skrivmaskin antecknat ner till minsta sprucken kaffekopp. Detta och testamente javisst, men en föredragen begravningsbyrå, nej. Kanske är det där gränsen går? Där döden blir för påtaglig. Vid begravningsbyrån?
Kerstin kommer in i köket. Hon har tårar i ögonen. Tårar som hos Anna ännu inte lockats fram.
– Ring Fjellgrens i Lund. Dom använde vi när min mor och far gick bort och dom var bra.
Anna tar tacksamt emot förslaget och flyr bort till den gröna telefonen.
Hon ringer Fjellgrens, möts av ytterligare en jour men denna med empati och god vilja i rösten.
– Fyra, vi kan komma 16.00. Skulle det passa?”
Ja, men visst! Det passar utmärkt, alldeles förträffligt och underbart utmärkt!

Ute i köket har tårarna skingrats och kaffekokaren är påslagen. Mary plockar fram småkakor och andra bakverk ur en av de två frysarna i grovköket. Mycket att frysa har man ju alltid. Grönsaker, bär, kakor. Allt finner sin väg ner i frysen. Lättare än att sockra och sylta.
Nog ska de ha kaffe nu, med så trevligt sällskap. Kerstin som visar sig vara sjuksköterska öppnar resolut köksfönstret på vid gavel.
– Vi får lufta lite. Jag tror minsann det börjat lukta lite här.
Ett så enkelt sätt att konfrontera spöket i rummet. Bara så. Bara så enkelt.
Anna ber om ursäkt för sina arbetskläder och därifrån tillbringar de en ganska småtrevlig eftermiddag kring köksbordet. Ibland reser sig någon av dem och går in till Gustav. Tittar till honom, ser till så att han har det bra. Scillorna i hans händer har vissnat. Anna tänker emellanåt att Gustav nog är lite förbannad. Han hade inte tyckt om detta. Han hade varit arg för att han inte har situationen under kontroll, för att han ligger där han ligger. Borde han inte redan förberedas inför begravningen? Var det inte det som schemat sade? ”Småprat och kaffebröd. Sicket trams.”

©SlowClapStories

---