Chapter XXV: Anna, finding peace

”When your world spins too fast and your bubble has burst,
Someone puts himself last so that you can come first.
So count all the loves who will love you from now ‘til the end of your life,
And when you have added the loves who have loved you before,
Look over there.
Look over there.
Somebody loves you more.”
Jerry Herman

Anna loves going to flea markets and places that sell estate items. She very rarely buys anything nowadays, but few things give her such an inner calm as walking around and just looking at all the things. Things that are the parts of unknown families and an existence they once had. Sometimes she wonders whether it is the peace that a person of faith finds in prayer or in a church room? Sometimes the people who owned all those belongings shout at her. Sometimes it makes her sad that no one any longer misses that four-year-old with the extremely large, sun-bleached curls who, naked on his knees in the sand, smiles broadly in the framed enlargement, made at a photographer’s studio, and with a pencil note:
“Kalle, 1929, on the beach in Falsterbo.“
Yes, it must be admitted that specifically he, Kalle, does haunt Anna sometimes – out there in the real world.
But for the most part, those unfamiliar people simply say to her:
“It’s okay!”
And sometimes they continue:
“It’s okay, we’re nothing now, but that’s okay!”
They tell Anna that despite all the striving we humans might consist of, despite what it is we might strive for, in the end we become nothing, and that’s okay. We exist as for as long as we remain in other’s memories and consciousness, and then we are nothing and that gives her peace.
Regardless of whether someone is sorrowful or blissfully happy; one day none of it will remain. Anna does not require anyone to understand how pleasant she finds that knowledge and what solace – but above all what relief, of seldom seen, it gives her. If one demand lifelong confirmation and a monument on a stone pedestal in the afterlife, then one should not listen to her wraiths.
For they say:
“It’s okay that you remember your grandmother’s motions and her hands but can’t recall her voice.”
They continue:
“It’s okay that you can see your beloved’s large guise, his brusque personality, but can no longer recollect his facial features.”

To always live more in what has been than in what is and shall come? Anna works on changing that. But it cannot be helped that when she walks there among the remnants of not only one home but many homes, not just one life but many lives, she becomes totally empty and calm. The blister pack with Valium she inevitably tucks away as she wanders around those disorganized and porcelain-filled aisles at yet another anonymous estate auction.

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel XXV: Anna, finna ro

”When your world spins too fast and your bubble has burst,
Someone puts himself last so that you can come first.
So count all the loves who will love you from now ‘til the end of your life,
And when you have added the loves who have loved you before,
Look over there.
Look over there.
Somebody loves you more.”
Jerry Herman

Anna älskar att gå på loppisar och ställen som säljer dödsbon. Köper något gör hon mycket sällan nuförtiden men få saker ger henne ett sådant inre lugn som att gå runt och bara se på alla saker. Saker som är delarna av främmande familjer och en existens de en gång hade. Ibland undrar hon om det är den frid som en troende människa finner i bön eller i ett kyrkorum?
Ibland skriker personerna som ägt alla de där prylarna åt henne. Ibland gör det henne sorgsen att ingen längre saknar den där 4-åringen med de extremt stora, solblekta lockarna, naken på knä i sanden, som ler stort på den inramade förstoringen, gjord hos fotograf, och med blyertsanteckning:
”Kalle, 1929, på stranden i Falsterbo.”
Jo, det skall erkännas att just han, Kalle, hemsöker Anna ibland – ute i verkligheten.
Men för det mesta säger de där obekanta människorna henne bara:
– Det är okej!
Och ibland fortsätter de:
– Det är okej, vi är inget nu, men det är okej!
De säger till Anna att trots all den strävan vi människor månde bestå av, vad vi nu månde sträva efter, så blir vi till sist inget och det är okej. Vi finns så länge vi finns i andras minnen och medvetande och sedan är vi inget och det ger henne lugn.
Oavsett om någon är sorgsen eller hellycklig; en dag finns inget av det kvar. Anna kräver inte att någon skall förstå hur skönt hon tycker det är att veta och vilken tröst – men framförallt vilken lättnad, av sällan skådat slag, det ger henne. Kräver man livslång bekräftelse och ett monument på stenstod i efterlivet så skall man inte lyssna på hennes vålnader.
De säger nämligen:
– Det är okej, att du minns din farmors rörelsemönster och hennes händer men inte kan återkalla hennes röst.
De fortsätter:
– Det är okej att du kan se din älskades stora skepnad, hans burdusa personlighet men inte längre kan samla hans ansiktsdrag.

Att alltid leva mer i det som varit än i det som är och skall komma? Anna jobbar på att förändra det. Men det kan inte hjälpas att när hon går där bland spillror av inte bara ett hem utan många hem, inte bara ett liv utan många liv så blir hon totalt tom och lugn. Pillerkartan med Stesolid stoppar hon oundvikligen undan när hon promenerar runt i de där oorganiserade och porslinsfyllda gångarna på ytterligare en anonym dödsboauktion.

©SlowClapStories

---