Chapter XXVIII: Anna, just burn it!

”Sometimes I walk alone at night
When everybody else is sleeping.
I think of him, and then I’m happy
With the company I’m keeping.
The city goes to bed,
And I can live inside my head.”
Alain Boubil/Herbert Kretzme

“What am I going to do tonight, New Year’s Eve? Well, you know I’ve met someone…”
No air in the lungs. The panic. The crying. The conversation afterwards with mom.
“Honey, don’t be so sad, what can I say? Since it was bad news, perhaps it was good that it came on the last day of the year?”
Panic again. Trapped. Dead end. The thought that she had known it was wrong all along. No, not wrong. How could it have been wrong? But it has stolen from the time.

Anna needs something to curse when she now cannot curse someone – him. As usual, needs to act, to do something.
A symbolic act, that is what she needs, and in the middle of crying she knows exactly what she is going to do. She shall symbolically – just like advice from a lifestyle coach in personal development, sprung from a monthly magazine – take on those pieces of evidence she has against the time robber. The testimonies that lie neatly packed in the metal-grey Bisley drawer cabinet. Year after year of calendars lie there in a drawer. Almanacs. Swedish calendars with their peculiar English names; Leader. Executive. Manager. All with names as if we were CEOs in our own lives when in reality, we are just poorly paid hourly employees. She herself had always preferred to be President year after year. She began scribbling during the Reagan administration, went across a Bush and a Clinton to a new, but worse, Bush. In the middle of the tears, she giggles. They are all gone now, and just like Obama, she needs a large piece of “Change”. It is time for that now. Change.

Bits of life. Written-down parts of what came to be. Pieces of what never happened. But never the whole puzzle. Only the truth we want to present in short reflections on life, memory notes, shopping lists and phone doodles.
Anna opens the drawer; 24 years of carefully filled-in almanacs lie there. From the cheerful, childish sticker-filled versions of junior high with homework notes, well-thought-through-cinema-visit-ratings and summer break countdowns to those filled with well-planned project goals and wedding invitations, with a more composed handwriting. From cerise to sober black. From hanging out with friends in brown bulky leather sofas with a clear eighties style to sushi dinners with white wine in austere, clean-lined and grey designer ditto.
The exclamation marks decrease year by year at the same pace as the feeling of OCD grows. The compulsion to fill in the gaps, take notes, list, keep order. If you lack control, write it down. Not even this damned notetaking can cease. “You’ve always done it. You can’t stop now!”
Surely it is good to know what the weather was like on the 15^th of May, 1988? No? The panic over the feeling that nothing has really ever happened during all these years increases. That the weather is always the same and that the notes provide the evidence of a status quo that has gone on for too long. The panic that you never reached the stars, the dreams, the man. The disappointment that what you gained, when you finally reached the goal, was not so special once you were actually there. “What the hell? Nothing, more than this?”
Where is the euphoria? What happened to the passion, the anger? The giggle?

Anna needs a symbol of what has hurt her so much today and here she has twenty-four of them. Analytical as she is, she realizes that the calendars are signs of something completely different from what she is crying about today, but as a “symbol” they are excellent. Moreover, they are combustible. Considerably easier to set on fire than the sorrow inside. With their grey, navy blue, brown and black plastic covers, they lie there in the drawer. So many times, she has moved them, wondered what to do with them. Packed them up, condemned them. To hell with them, now they are going! “So, bloody tired of seeing you. I will damn well move you, clear you away forever.” Out with a plastic bag from ICA. Now there is going to be some burning done, a proper fucking bonfire!

From thought to action, Anna stands there with her ICA bag in hand in no time at all. She is no longer sad. She is angry, really furious. Down with the crap – stickers fun in 1982, good memories, loving thoughts, losses, 30th birthday parties, Christmas gifts wished for in 1994 and French exam results from 1987 and everything else – in the bag. On with the winter coat, the hipster scarf with stars, and black gloves on this cold last day of the year. Down the stairs. Sunglasses on already indoors in the stairwell. No one must see the tears, the red eyes. “Right now, I might look like a rabbit with my watery eyes but tonight I’m going to be pretty, stylish, cool and hot. Dressed for New Year’s Eve. Out with the old. In with the new!”
Quickly, quickly down all the stairs. Shit, slips and hits her knee. Do not to think, the pain we will have to deal with later. Or actually; that is what we are going to burn away. We have a bonfire to take on! Down to the garage, into the car and out on the straight stretch. Taking the highway at 150. So what? Fuck off! There are, surely, no police out in the middle of a bright New Year’s Eve. They will be out tonight, and then she will take a taxi.
After the highway, prosperous, well-off, successful fucking suburban villa communities where the houses are big, glowing warmly – and probably, for the evening, are catering-prepared – behind designed electrical Advent candle holders. Anna passes them and reaches the heath. Finally, the large open heath and thereafter the goal: The beach. The great white freedom where everything shall burn.

Three meters of sand dunes up and down, down and up. There are too many people down on the actual beach. Good God! How damn many people can there be on a twenty-meter-wide beach on a cold December day? Dogs, kids and cafe-latte adults in Fjällräven-down jackets. What are you doing here? Today? In the middle of the freezing cold winter? What the hell! Is everyone in some fucking hiking mood? It is not even nice weather. A sneaky head start on the New Year’s resolutions? Testing the fitness before the alcohol promises too much tonight? Or just to be able to say over dinner tonight: “Well, you see, we took suuuch a lovely walk on the beach. It was sooo nice!”
Never mind that it is overcast, the air bites as ice and that you would rather have wanted to watch bad reruns on TV. You cannot show off with that. No, so much better with a “walk”. Walk and talk. That is, if you have the time while you are renovating the kitchen or sorry, was it the bathroom?

Damn, people everywhere. They look a bit strangely at her. The plastic bag from ICA? No, it is probably the sunglasses that play tricks on this cloudy day. Anna has, late in life, discovered the wonderful shielding that sunglasses can provide. For her, glasses have always been a necessity because she is crazily nearsighted, but never, never that she would show herself out in public wearing them. No, contacts are a permanent feature of the mask and the performance she chooses to present to people. Sometimes she can think that her self-confidence lives its own life in black eyeliner and contacts. Remove that and what is left? She, herself? Damn it! Besides, she gets a pain behind her ears from anything called glasses. Irony of fate, for someone who sees like Knut, the chaffinch. But sunglasses, what a wonderful invention! You see, but they do not see you. My God! Why did no one tell her that long ago? Better a little pain behind your ears than for it to shine in your eyes.
Anna must go further out on the point. Confronted with the fact that she shall perform symbolic acts, involving memories and fire, it is clear that Anna’s limit ends at doing it in front of people. Some moderation must be had. Some of the ambition has also been extinguished by the cold harsh bitter wind. Perhaps symbolic acts are best performed in the summer?
But somewhere along the way, the coffee craving must surely become too strong among the walking people and they turn back home but, no, apparently not. They seem to have the stamina of triathlon fighters. “Here in Falsterbo, we certainly don’t give up so easily! How else are we to achieve the right wind battered look for this summer’s horse spectacle? Did you think you could by that for money?”
Anna begins to feel that it would not have been entirely wrong to open the wallet.

At last, she finds a calmer spot. One of the larger sunbathing spots in one of the thousands of sand dunes. Ought to memorize the place in order to come back in the summer. Cut it out! Do what you came to do. Summer is far away. Eyes on the ball. All right, fire… How does one do this?
Up with some calendars in the sand. Out with the matchbox. Light a match. Hey and ho, here we go! Yeah, right! Try that on a windy winter’s day on a beach in Falsterbo. Whoever succeeds wins a hundred crowns!
Anna has taken off her leather gloves to avoid get the smell of smoke on them. Tonight, they will be stained by champagne and cigarette smoke, but we are not there yet. For now, it is a cold, cloudy day on a harsh strip of beach. Perhaps even the most revealing environment there is? Everything becomes over-explicit. The grief, the sadness, those we have lost, what did not come to be. A Skagen light that illuminates but does not warm because the romance is missing. Not until summer can we see all that we have instead, the friends, the hugs, the care. Existence on a stick, but always better in a warmer climate.

A few calendar pages catch slightly fire at the edges. Good! But the fire quickly dies out. Anna tries to nestle them into the sand to get shelter and a better flame. She should have been more attentive at the childhood scout camps. Out with the matches again. That one caught. That one did not. That one caught. That one did not.
In the end, Anna is standing there with a collection of not even half-burnt but on the other hand dirty and sandy calendars in a pit in the sand. What do you do with such a sludge? She looks up toward the crest of the sand dune, and the tears are close again. What the hell is she doing now? Not even burn the crap, she can manage. “Okay, fucking Mia Törnblom! Do you want tips on how to feel really, really like a failure without for that matter falling into the trap of buying some of your plastic books with affirmation exercises?”
One tries to burn one’s life on a windy Scania beach.

Anna takes off her coat. Hangs it up on a hanger in the wardrobe. By contrast, places the gritty sneakers outside the door. No sandy mess in her home. Order and tidiness. Although the plastic bag is dirty and in it, on the other hand, lies a bloody mess. Even the nice memories were now a concrete block around the foot. What does one do with them now?
Anna had thrown the bag in the trunk of the car, but despite everything, the Mercedes had smelled like a shop with a fire sale. But to sell memories at a clearance sale probably does not work. Anna had considered simply dumping the bag in the trash can in the parking lot but did not dare. The control person had taken over. The sorrow over what she had destroyed had set in. Who knew how long it would be before the trash can would be emptied, and how long her existence would lie there.
Not that she believed that anyone would find the bag, pick it up and think: “Oh, what an exciting find, these almanacs I must read!” No, it was more the feeling that her story would lie discarded there in a parking lot, outside her control. Perhaps the impossible would happen: The trash can’s lid would open; the plastic bag break and her life would be scattered by the wind. Page by page. And if not, then lie there, wasted, weak, and without protection and strength, for how long? When did the municipality empty that particular trash can the next time? In the spring? No, the incineration must take place soon. Now.

Anna had once read that Karl Lagerfeld at the end of each year, takes his calendar, douses it in loads of wonderfully fragrant perfume and burns it. But what does one do when one lacks the Chanel finesse for beautifully executed calendar bonfires? When one stands there with a dirty ICA bag full of sand and poorly burned almanac pages that now suddenly only stand for self-destroyed memories and a smell of smoke?
Well, one naturally takes the only logical path: When one does not want a curious neighbor to get the idea to search through the green plastic bins in the basement’s garbage room and in that way find your life – as if that would ever happen – you take out a whole liter of soured milk, a three-quarters full jar of raspberry jam weighing 800 grams, which you normally use for your oatmeal, and place them on the kitchen counter. You pour the two ingredients into the bag – which you have placed in the sink in order to cause the least possible mess, chaos and dirt in the kitchen – and stir with your hands to be sure that everything is as thoroughly ruined as it now goes with raspberries and cultured milk. For safety’s sake, you also pour over some of that expensive soy sauce you bought at the sushi place. You tie the bag tightly and properly, take it in a rinsed hand, go out into the stairwell and throw it in the garbage chute and hear the bag land with a thud down there. Land in the container whose contents you know have collection and transport via VA Syd every Tuesday and Thursday, to safe incineration under SYSAV’s reliable care.
Just like that.

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel XXVIII: Anna, bränn skiten!

”Sometimes I walk alone at night
When everybody else is sleeping.
I think of him, and then I’m happy
With the company I’m keeping.
The city goes to bed,
And I can live inside my head.”
Alain Boubil/Herbert Kretzme

– Vad jag ska göra ikväll, nyårsafton? Jo, du vet jag har ju träffat någon…
Ingen luft i lungorna. Paniken. Gråten. Samtalet efteråt med mamma.
– Gumman lilla, bli inte så ledsen, vad ska jag säga? När det nu var dåliga nyheter så var det kanske bra att de kom på årets sista dag.
Panik igen. Instängd. Återvändsgränd. Tanken på att hon vetat att det var fel hela tiden. Nej, inte fel. Hur kan det ha varit fel? Men det har stulit av tiden.

Anna behöver något att förbanna när hon nu inte kan förbanna någon – honom. Behöver som vanligt handla, göra något. En symbolhandling, det är det hon behöver och mitt i gråten vet hon precis vad hon skall göra. Hon skall symboliskt – precis som ett råd från en livsstils-coach i personlig utveckling, sprungen ur ett månadsmagasin – ta sig an de där bevisen hon har mot tidsrånaren. Vittnesbörden som ligger prydligt packad i den plåtgrå lådhurtsen från Bisley. År efter år av kalendrar ligger där i lådan. Almanackor. Leader. Executive. Manager. Alla med namn som om vi vore VD:ar i vårt eget liv när vi egentligen bara är dåligt betalt timanställda. Själv hade hon alltid bäst gillat att vara President år efter år. Hon började plita under Reagan administrationen, gick över en Bush och en Clinton till en ny, men värre, Bush. Mitt i gråten fnissar hon till. De är alla borta nu och precis som Obama behöver hon en stor bit ”Change”. Det är dags för det nu. Förändring.

Livsbitar. Nerskrivna delar av det som blev. Bitar av det som aldrig blev av. Men aldrig hela pusslet. Bara den sanning vi vill presentera i korta funderingar över livet, minnesanteckningar, inköpslistor och telefonkludd.
Anna öppnar lådan; 24 år av noggrant ifyllda almanackor ligger där. Från högstadiets glada barnsliga klistermärkesfyllda varianter med läxanteckningar, genomtänkta biobesöksbetyg och sommarlovsnedräkning till dem fyllda av välplanerade projektmål och bröllopsinbjudningar, med en mer samlad handstil. Från cerise till sobert svart. Från kompishäng i bruna bulliga skinnsoffor med tydligt åttiotals-stuk till sushimiddagar med vitt vin i strama, linjeformade och grå design-diton.
Utropstecknen minskar år från år i samma takt som OCD-känslan växer. Tvånget att fylla i glappen, anteckna, lista, hålla ordning. Saknar du kontroll, skriv ner det. Inte ens detta förbannande antecknande kan upphöra. ”Du har ju alltid gjort det. Inte kan du sluta nu!”
Visst är det bra att veta hur vädret var den 15 maj 1988? Inte? Paniken över känslan av att inget egentligen har hänt på alla dessa år ökar. Att vädret alltid är det samma och att anteckningarna ger beviset för ett status quo som pågått för länge. Paniken över att du aldrig nådde stjärnorna, drömmarna, mannen. Besvikelsen över att det du vann, när du äntligen nådde målet, inte var så speciellt när du väl var där. ”Va, fan? Inte mer än detta?”
Var är euforin? Vad hände med passionen, argheten? Fnisset?

Anna behöver en symbol för det som idag gjort henne så ont och här har hon 24 stycken. Analytisk som hon är inser hon att kalendrarna är tecken på något helt annat än det som hon gråter över just idag, men som ”symbol” är de utmärkta. Brännbara är de dessutom. Betydligt lättare att sätta eld på än sorgen inombords. Med sina grå, marinblå, bruna och svarta plastomslag ligger de där i lådan. Så många gånger hon flyttat dem, undrat vad hon skall göra med dem. Packat ner dem, fördömt dem. Fan ta dem, nu ska de bort! ”Så jävla trött på att se er. Jag skall nog fan flytta er, städa undan er för alltid.” Fram med en ICA-påse. Här skall det bli bränna av, en riktig jävla brasa!

Från tanke till handling står Anna där med sin ICA-påse i handen på nolltid. Hon är inte ledsen längre. Hon är arg, riktigt förbannad. Ner med skiten – klistermärken roliga 1982, goda minnen, kärleksfulla tankar, förluster, 30-årskalas, julklappar önskade 1994 och franska-prov-resultat från 1987 och allt annat – i påsen. På med vinterjackan, hipster-sjalen med stjärnor och svarta handskar denna kalla sista dag på året. Ner för trappan. Solglasögon på redan inomhus i trapphuset. Ingen får se tårarna, de röda ögonen. ”Just nu ser jag kanske ut som en kanin med mina vattniga ögon men ikväll skall jag vara snygg, cool och het. Nyårsaftonsklädd. Ut med det gamla. In med det nya!”
Snabbt, snabbt ner för alla trapporna. Shit, slinter och slår i knäet. Inte tänka, smärtan får vi ta sedan. Eller förresten; det är ju den vi skall bränna bort. Vi har ett bål att ta oss an! Ner i garaget, fram med bilen och ut på raksträckan. Tar motorvägen i 150. So what? Fuck off! Det är väl inga poliser ute mitt på ljusan nyårsafton. De kommer ut kväll och då tar hon taxi.
Efter motorvägen, välmående lyckade jävla villasamhällen där husen är stora, lyser varmt – och för kvällen troligen cateringförsedda – bakom designade adventsljusstakar. Anna passerar dem och kommer ut på heden. Äntligen den stora öppna heden och därefter målet: Stranden. Den stora vita friheten där allt skall brinna.

Tre meter sanddyn upp och ner, ner och upp. Det är för mycket folk nere på själva stranden. Herregud! Hur förbannat mycket folk kan det vara på en 20 meter bred strand en kall decemberdag? Hundar, ungar och cafe latte-vuxna i Fjällräven-dun. Vad gör ni här? Idag? Mitt i smällkalla vintern? Va, fan! Är alla på något jävla promenadhumör? Det är ju inte ens fint väder. Smygstart på nyårslöftena? Testa kondisen innan alkoholen lovar för mycket ikväll? Eller bara för att över middagen ikväll kunna säga: ”Jo, förstår du att, vi tog en sååå trevlig promenad på stranden. Det var sååå skönt!”
Skit samma att det är mulet, luften biter som is och att du hellre velat se dåliga repriser på TV. Det kan du ju inte glänsa med. Nej, så mycket bättre med en ”promenad”. Promenera mera. Det vill säga, om du hinner medan du renoverar köket eller förlåt, var det badrummet?

Fan, folk överallt. De tittar lite konstigt på henne. ICA-kassen? Nej, det är nog solglasögonen som spökar denna mulna dag. Anna har sent i livet upptäckt den underbara avskärmning solglasögon kan ge. För henne har glasögon alltid varit ett måste eftersom hon är galet närsynt men aldrig, aldrig att hon visar sig ute bland folk med dem. Nej, linser är ett stående inslag i den mask och det skådespel hon väljer att presentera för folk. Ibland kan hon tänka att hennes självförtroende lever sitt eget liv i svart eye-liner och linser. Ta bort det och vad är kvar? Hon själv? Fy fan! Dessutom får hon ont bakom öronen av allt vad glasögon heter. Ödets ironi för någon som ser som Knut, bofinken. Men solglasögon, vilken underbar uppfinning! Du ser, men de ser inte dig. Herregud! Varför berättade ingen det för henne för länge sedan? Bättre lite smärta bakom öronen än att den lyser i dina ögon.
Anna måste längre ut på udden. Ställd inför det faktum att hon skall utföra symbolhandlingar, innehållande minnen och eld, är det tydligt att Annas gräns går vid att göra det inför folk. Någon måtta får det vara. Lite av ambitionen har också släkts av den kallt bistra snålblåsten. Kanske utföres symbolhandlingar bäst på sommaren?
Men någonstans på vägen måste väl fikasuget bli för stort hos promenadfolket och de vänder hemåt men, nej, tydligen inte. De tycks ha uthålligheten av triathlon kämpar. ”Här på Näset ger vi minsann inte upp så lätt! Hur skall vi annars få den rätta vindpinade looken till sommarens hästspektakel? Trodde du att man kan köpa den för pengar?”
Anna börjar känna att det inte varit helt fel att öppna börsen.

Äntligen hittar hon en lugnare plats. En av de större solplatserna i en av de tusentals sanddynerna. Borde memorera platsen för att komma tillbaka till sommaren. Lägg av! Gör vad du kom för att göra. Sommaren är långt borta. Blicken på bollen. Okej, eld… Hur gör man?
Upp med några kalendrar i sanden. Fram med tändsticksasken. Upp med en sticka. Hej och hå, here we go! Yeah, right! Testa det en blåsig vinterdag på en strand i Falsterbo. Den som lyckas vinner en hundring!
Anna har tagit av sig handskarna för att inte få röklukt i dem. Ikväll kommer de att fläckas av champagne och cigarettrök men där är vi inte ännu. Ännu är det en kall, molnig dag på en kärv strandremsa. Kanske rent av den mest avslöjande miljö som finns? Allt blir övertydligt. Sorgen, ledsamheten, dem vi mist, det som inte blev. Ett Skagen-ljus som belyser men inte värmer för romantiken saknas. Inte förrän till sommaren kan vi se allt det vi i stället har, vännerna, kramarna, omtanken. Tillvaron på en pinne men alltid bättre i ett varmare klimat.

Några kalenderblad får aningen eld i kanterna. Bra! Men elden brinner snabbt ut. Anna försöker bädda ner dem i sanden för att få skydd och bättre eld. Hon borde ha varit mer uppmärksam på barndomens scoutläger. Fram med tändstickorna igen. Den tog. Den tog inte. Den tog. Den tog inte.
Till sist står Anna där med en samling inte ens halvbrända men däremot skitiga och sandiga kalendrar i en grop i sanden. Vad gör man med en sådan sörja? Hon tittar upp mot sanddynens krön och tårarna är nära igen. Vad fan gör hon nu? Inte ens bränna skiten lyckas hon med. ”Ok, fucking Mia Törnblom! Vill du ha tips på hur man känner sig riktigt, riktigt misslyckad utan att för den skull förfalla till att köpa några av dina plastiga böcker med affirmationsövningar?”
Man försöker bränna sitt liv på en blåsig Skånestrand.

Anna tar av sig jackan. Hänger upp den på en galge i garderoben. Ställer dock de grusiga gympaskorna utanför dörren. Ingen sandig röra i mitt hem. Ordning och reda. Fast påsen är smutsig och i den ligger däremot en jävla röra. Även de fina minnena var nu en betongklump runt foten. Vad gör man nu med dem?
Anna hade slängt påsen i bagageluckan på bilen men trots allt hade Mercedesen luktat som en butik med rökutförsäljning. Men att rea ut minnen går nog inte. Anna hade övervägt att helt sonika dumpa påsen i papperskorgen på parkeringen men vågade inte. Kontrollmänniskan hade tagit över. Sorgen över det hon förstört hade trätt in. Vem visste hur länge det dröjde innan papperskorgen skulle tömmas och hur länge hennes tillvaro skulle ligga där.
Inte för att hon trodde att någon skulle finna påsen, plocka upp den och tänka: ”Oj, vilket spännande fynd, dessa almanackor måste jag läsa!” Nej, det var mer känslan av att hennes historia skulle ligga slängd där på en parkering utanför hennes kontroll. Kanske skulle det omöjliga hända: Papperskorgens lock öppnas, påsen gå sönder och hennes liv spridas för vinden. Blad för blad. Och om inte så ligga där, bortkastat, svagt och utan skydd och styrka, hur länge? När tömde kommunen just den papperskorgen nästa gång? Till våren? Nej, förbränningen måste ske snart. Nu.

Anna hade en gång läst att Karl Lagerfeld vid varje årsslut tar sin kalender, dränker den i massor av väldoftande parfym och bränner upp den. Men vad gör man då när man saknar Chanel-finessen för vackert utförda kalenderbål? När man står där med en skitig ICA-påse full med sand och dåligt brända almanack-sidor som nu plötsligt bara står för egenhändigt förstörda minnen och en doft av rök?
Jo, man tar naturligtvis den enda logiska vägen: Då man inte vill att en nyfiken granne skall få för sig att söka igenom tunnorna i grön plast i källarens soprum och på så vis hitta ditt liv – som om nu det skulle ske – så tar du fram en hel liter Mellanfil, en till ¾ fylld burk hallonsylt på 800 gram som du i normala fall använder till havregrynsgröten och ställer på köksbänken. Du häller de båda ingredienserna i påsen – som du ställt i vasken för att åstadkomma minsta möjliga röra, kaos och smuts i köket – och rör om med händerna för att vara säker på att allt är så väl förstört det nu går med hallon och syrad mjölk. För säkerhets skull häller du också över lite av den där dyra sojan du köpt på sushistället. Du knyter till påsen ordentligt, tar den i en avsköljd hand, går ut i trapphuset och slänger den i sopnedkastet och hör påsen landa med en duns därnere. Landa i kärlet vars innehåll du vet har upphämtning och transport, via VA Syd varje tisdag och torsdag, till säker förbränning genom SYSAV:s trygga försorg.
Bara så.

©SlowClapStories

---