Chapter 1

1935
Two rounds of beating

There was a smell of burning from the surrounding fields, where the farmers were burning off the fields. The shadows fell far behind the two girls.
“Have you heard that Skogsbergs is going to build a house out at number 5?”
The new autumn coat was far too warm today, and Aina unbuttoned it as they walked.
“Can they afford that?”
“Apparently. You have to start by digging a big pit yourself, a big fucking hole where the basement is going to be.”
“But Skogsberg can’t work because he has a bad back. That’s what Mom says all the time.”
“A bad back? Are you completely stupid? It’s because he drinks and can’t get up in the mornings.”
Gerda’s dark bob framed her nasty remark, and Aina’s blonde paleness merely resigned before it, as usual. At most, she raised her eyebrows. Although, they were so white-blonde that it was barely possible to perceive.

They continued in silence and left the large school building’s gaze, clad in brick, behind them. The Scanian clay in a dense, compact and, for once, useful form. The same route they walked four times a day. To school in the morning, home and back to eat at midday and then home again in the afternoon.
“There’s a new movie with Errol Flynn showing at Saga. I bet you’re going to see it, of course, as in love with him as you are. Admit it! You’re in love with him!”
At first it might have seemed that Aina did not care to reply, but that was not quite the case. It was more that every time – despite the fact it could sometimes happen several times a day – she was just as surprised when Gerd was so deliberately cruel to her.
Their mothers would sometimes joke over a cup of coffee, about how Aina and Gerd could not live with each other but then, on the other hand, not without each other either. Just like the Nordh couple in 14 B. Aina had never really understood that line of reasoning. Because she was never deliberately nasty to Gerd. It was Gerd who all the time… Well, well, never mind.
“I’m not at all in love with him. Can you not just stop saying that all the time.”
“Am I annoying?” Gerd grinned contentedly.
It was another thing with Gerd; she never gave in either. When all other children had grown tired of squabble or a tease, in a group or one-on-one, she could go on for another hour. And then yet another hour… She had no natural off switch.
It could be small things like she refused to hand over a toy just to be annoying, or that she would not stop tickling you. Just trifles but, in the end, you became so tired of her that you just wanted to… But you did not, of course. You just endured it or went home. Worst was if they were at Aina’s house. Then she would not get rid of Gerd at all, because it was of course inherent in the tease to torment until the other person could not stand it anymore, so Gerd leaving the scene of the crime, whether voluntarily or at someone’s urging, was not part of the equation.

They rounded Hospital Street and there, on the other side the broad Boulevard with its trees on both sides – actually simply Main Street, but for some reason renamed in common parlance to this not at all fitting but grand name, it had to do with the trees – stood Gunnar, Axel, Gudmund, fat Berit and Juanita – the last mentioned born fully Swedish and with Persson as her last name – from Miss Höglund’s much notorious sixth grade. Notorious for anything but good things. The boys were smoking cigarettes on the sly. If it can be called smoking on the sly when it is done openly on the largest street in town. The two girls leaned against the plastered building wall and squinted up towards the afternoon sun. Axel had finished smoking and flicked away the cigarette butt with his thumb and forefinger and gave them a glance over the smoldering ember. But it was fine, Aina thought. They were on the other side of the street and why should the big sixth graders care about two girls from the second grade. But just then Gerd would, of course, show off and shouted straight across the street; as usual, completely unprovoked and only to get the attention she always longed for and sought at every turn:
“Aina here is in love with Errol Flynn. She thinks he will marry her. And she’s not even an idiot like Crazy Fredrik, she actually just believes he’s in love with her.”
The reaction was not long in coming. Axel started to cross the street.
“And why should we care?”
After a short hesitation, the other four followed him.
“Isn’t she your friend?”, he continued, crossing the street.
“Uh, yeah,” Gerd stammered out, obviously shocked that Axel had even bothered to respond and was now heading towards her and Aina with the others in the gang right behind. Axel managed to get ahead of a smaller truck that briefly blocked the other four but quickly passed.
“So why are you so fucking mean to her then?”
Axel had now stopped right in front of Gerd and was looking down at her. Suddenly he spat straight in her face, grabbed her arm, and pulled her back around the corner to Hospital Street. Gerd cried out when Axel dragged her along, but Aina could not get a word out, and she stood as if petrified right there in the middle of the Boulevard, but the other four made sure to drag her along as well.

Axel continued, with Gerd in tow, two villas away from the corner lot and onto the third in the row, a deserted lot. The so-called “Director Hammar’s lot.” The lot where the famous and prosperous pea canner had the house that used to stand there demolished and had planned to build his elegant twelve-room villa in Nordic Classicism. That is, if it had not been for the unfortunate fact that he had invested a big chunk of his money in a now very ill-reputed brand of matches. No Swedish Grace was ever built there.
In there, among the bushes and scrub on the still visible old gravel driveway, they attracted less attention. Axel pushed Gerd down on her stomach on the ground and stood with his legs wide apart over her.
”What is it that you don’t get? One should be kind and loyal to one’s friends. I’ve seen you in the schoolyard sometimes. Always after her. Or after someone else.”
Aina still could not breathe, now even more shaken by the shock that Axel, the great dragon slayer, actually knew who they even were. Sure, it was not a giant school they attended, but large enough that one could disappear into the crowd and none of those in the gang lived anywhere near Aina and Gerd. If they had had siblings at the school, sure, but for some reason both girls were only children. At least for now.
“And you, you damn fool! You just let her be on you all the time. Never makes a sound. Are you a complete idiot or what?”
Axel swung his arm at Aina without really meaning to hit, but she still fell down on her butt out of sheer fright. It was as if her legs consisted entirely of clear red currant jelly. He turned his attention back toward Gerd.
“I think it’s about time someone taught this little piece a lesson. Berit! Juanita! Shut her up.”
Gudmund smiled as widely as anyone could smile. Axel had just made his day considerably less gloomy.
“Yeah, girls’ fight! Girls’ fight! Girls’ fight!”, he chanted, showing the large gap he had in his upper front jaw. It was in a now famous fight with lawyer Tenzer’s son Gillis – who had been in sixth grade at the time but had since continued on to secondary school – last spring that his front tooth had been knocked out.
Rumor had it that his father out in Spånget, where the family rented rooms in a run-down old farmstead, had simply stated that if he was so “fucking stupid that he got beaten up by that herring-milksop of a boy” then he might as well go through life toothless. If a well-combed herring butt with white hands, white shirt and clean nails could hit that hard, you had to take what you got. Truth be told, Gudmund probably got off lightly that day because of the sheer shock it was for his father, the large-built coal hauler, that such a blunder could even have occured at all. Otherwise, it was rumored that he laid hands on both wife and children out there in Spånget several times between new moons.
Gerd screamed.
“No! Don’t beat me. I was just kidding!”
But it was too late. Berit and Juanita had grabbed hold of her neck and arms, pressed her down against the ground, and began to beat her. Hard, hard they hit her on both her legs and across her back. Quickly they rolled her over on her back and continued to punch and kick her in the stomach and in the face. They spat on her and yelled. Fat Berit was the worst, both with her blows and the abuse she hurled.
“You fucking bastard! You’re so fucking disgusting, not having a father. What’s it like to have a mom that at first just spreads her legs for anyone at all, and then an ugly, disgusting, fucking little gypsy louse like you comes out?”
The girls pressed Gerd’s face down into the parched, bone-dry gravel, baked hard after the hot summer. Dust rose around them, and Gerd’s face was bleeding badly. Blood was running from her nose and her lip looked split.
Suddenly, it was as if Aina had awakened from a sleep longer than a Sleeping Beauty on opium. She tore herself free from Gunnar, who before the assault began had raised her up and then held her arms fairly loosely behind her back, and went on the attack. She bit and screamed, but above all she used her nails. The adrenaline surged through her. She scratched and clawed and in the midst of this sudden and brief psychosis in which she found herself in, she was nonetheless very strategic; she attacked only the girls’ faces. She did, however, also manage to get in a bite on Juanita’s ear, feeling a piece of the earlobe come loose and land on her tongue, complete with the taste of blood and everything. She had time to think that that taste would make her vomit later.
Fat Berit and Juanita howled and screamed and, crawling in the gravel, began to pull back from Gerd, who lay in a heap beneath all three of them. Gudmund continued to shout, “Girls’ fight!” with a frenzy that spoke of genes not entirely sound and sane. Axel and Gunnar, who at first more or less had stood with their hands in their pockets and lazily watched Gerd being beaten, began to grasp the seriousness of Aina’s attack and Gunnar said:
“For hell’s sake! Come on. Let’s get out of here. This is no fucking good!”
All five began to retreat towards the open garden gate. Fat Berit and Juanita did so with some difficulty, since Aina did not give up but hung onto their heels a good distance down the driveway.
When she finally let go of them and their legs, and the five of them were on their way off down Hospital Street again, Juanita shouted:
“Aina! You’ll pay for this. A fucking orphanage brat like you will not get away. Go home to your parents and ask where you come from, you disgusting, little creep.”
After what felt like hours but was probably only five minutes of madness on the part of everyone involved, it was suddenly all over. The gang was gone. The abandoned lot was as quiet as ever, confused in its houselessness as it was.
Aina crawled, on all fours, back over to Gerd who just lay completely motionless and passive. Aina herself simply sat straight up and down on the driveway like a doll placed as a decoration with her legs spread and her arms resting along her sides.

Then eventually Gerd begins to move as well. Laboriously, she too sits up. Wipes away the blood that runs under her nose.
“I bit off her earlobe. I had to spit out the piece,” says Aina.
“Shut up,” Gerd replies.
“But…”
“Damn you, if you get cocky about this. This was nothing! Do you get it! I could have defended myself.”
Aina just keeps quite.
“Don’t think you’re anything special because of this.”
Gerd too falls silent.
When she resumes her voice is more tired. Her face blue, red and swollen. Her anger no longer has the strength to reach all the way through.

Time passes. Where they sit in the old garden’s, for September, unusual heat Aina feels she can almost see Gerd’s swollen lip grow bigger and bigger with every minute. The shadows are now no longer afternoon-long, but hint at an imminent, colder evening.
Two silent, bloody and battered eight-year-olds on a gravel driveway. In the end, it is Aina who breaks the silence again.
“What did she mean when she said I should ask Mother and Father where I come from?”
Gerd continues to be silent for a while longer, hesitates, but then staggers to her feet and says:
“How the hell should I know!”
She can feel the taste of blood in her mouth.

©SlowClapStories

---

Annorstädes

Kapitel 1

1935
Två parti stryk

Det luktade bränt från åkrarna runtomkring där bönderna svedde. Skuggorna föll långt bakom de båda flickorna.
– Har du hört att Skogsbergs skall bygga hus ute på nummer 5?
Den nya höstkappan var alldeles för varm i dag och Aina knäppte upp den medan de gick.
– Har dom råd till det?
– Tydligen. Man får börja med att själv gräva en stor grop, en stor jävla håla där källaren ska va.
– Men Skogsberg kan ju inte jobba för han har ont i ryggen. Det säjer mamma hela tiden.
– Ont i ryggen? Är du helt dum i huvet? Det e ju för att han dricker och ente kommer opp på mornarna.
Gerdas mörka page rutade in hennes elaka kommentar och Ainas blonda blekhet bara resignerade inför den som vanligt. Hon lyfte på sin höjd på ögonbrynen. Fast de var så vitblonda att det knappt gick att uppfatta.
De fortsatte under tystnad och lämnade den stora skolbyggnadens blickar, klädda i tegel, bakom sig. Den skånska leran i kompakt och för en gång skull användbar form. Samma väg fyra gånger om dagen gick de. Till skolan på morgonen, hem om för att äta på middan och sedan hem igen på eftermiddagen.
– Det går en ny film med Errol Flynn på Saga. Den skall väl du se så kär som du e i han. Erkänn! Du e kär i han!
Det verkade kanske först som om Aina inte brydde sig om att svara men så var det inte riktigt. Det var mer att hon varje gång – trots att det ibland kunde ske flera gånger per dag – blev lika förvånad när Gerd så medvetet var elak mot henne.
Deras mödrar brukade ibland skoja, över en kopp kaffe, om att Aina och Gerd inte kunde leva med varandra men, å andra sidan, inte heller utan varandra. Precis som paret Nordh i 14 B. Aina hade aldrig riktigt förstått det resonemanget. Hon var ju aldrig medvetet taskig mot Gerd. Det var ju Gerd som hela tiden… Ja, ja strunt samma.
– Det e jag ente alls. Kan du ente bara sluta säja det hela tiden.
– E jag tjatig, flinade Gerd nöjt.

Det var en annan grej med Gerd; hon gav sig aldrig heller. När alla andra barn tröttnat på ett kiv, i grupp eller två och två, så kunde hon fortsätta i en timme till. Och ytterligare en timme… Hon hade ingen naturlig avstängningsknapp.
Det kunde vara små saker som att hon vägrade lämna ifrån sig en leksak för att retas eller att hon kittlades. Bara bagateller men till sist blev man så trött på henne att man bara ville… Men det gjorde man så klart inte. Man bara stod ut eller gick hem. Värst var om de var hemma hos Aina. Då blev hon ju inte av med Gerd alls för det ingick så klart i kivet att retas till den andre inte stod ut mer, så att för Gerd frivilligt eller på uppmaning lämna brottsplatsen fanns inte med i ekvationen.
De rundande Hospitalsgatan och där på andra sidan den breda Avenyn med sina träd på båda sidor – egentligen bara Storgatan men av någon anledning i folkmun omdöpt till detta inte alls passande men grandiosa namn, det hade med träden att göra – stod Gunnar, Axel, Gudmund, tjocka Berit och Juanita – den sistnämnda född fullt svensk och med Persson i efternamn – från Fröken Höglunds mycket beryktade sexa. Beryktad för allt annat än goda ting. Killarna tjuvrökte. Om det nu kan kallas att tjuvröka när man gör det öppet på den största gatan i stan. De två flickorna lutade sig mot den putsade husväggen och kisade upp mot eftermiddagssolen. Axel hade rökt färdigt och flippade bort fimpen med tummen och pekfingret och gav dem en blick över den rykande glödbiten. Men det var lugnt, tänkte Aina. De var på andra sidan gatan och varför skulle de stora sjätteklassarna bry sig om två flickor från tvåan. Men just då skulle naturligtvis Gerd visa sig på styva linan och skrek rakt över vägen; som vanligt helt oprovocerat och bara för att få den uppmärksamhet hon alltid längtade efter och eftersökte i parti och minut:
– Aina här är kär i Errol Flynn. Hon tror att han ska gifta sig med henne. Och hon är inte ens idiot som Tossige Fredrik utan hon tror faktiskt bara att han är kär i henne.
Reaktionen lät inte vänta på sig. Axel började gå över gatan.
– Och varför skall vi bry oss om det?
Efter en kort tvekan följde de andra fyra efter honom.
– E ente hon din kompis, fortsatte han korsandes gatan.
– Eh, jo, stammade Gerd fram uppenbart chockad över att Axel ens brytt sig om att svara och nu var på väg mot henne och Aina med de andra i gänget strax bakom. Axel hann före den mindre lastbil som kort förhindrade de övriga fyra men snabbt passerade.
– Varför e du så jävla le mot henne då?
Axel hade nu stannat precis framför Gerd och tittade ner på henne. Plötsligt spottade han henne rakt i ansiktet och tog tag i hennes arm och drog henne tillbaka runt hörnet till Hospitalsgatan. Gerd skrek till när Axel drog henne med sig men Aina fick inte ur sig ett ord och hon stod som förstenad mitt där på Avenyn men de andra fyra såg till att dra även henne med sig.

Axel fortsatte, med Gerd i släptåg, två villor bort från hörntomten och in på den tredje tomten i raden, en ödetomt. Den så kallade ”direktör Hammars tomt”. Tomten där den berömde och välbärgade ärtfabrikören låtit riva det hus som förut låg där och hade planerat att bygga sin eleganta tolvrumsvilla i nordisk klassicism om det nu inte vore så illa att han satsat en stor del av sina pengar i en numera väldigt illa beryktad tändstickssort. Det blev ingen Swedish Grace byggt där inte.
Där inne bland buskarna och slyn på den fortfarande synliga gamla grusuppfarten väckte de mindre uppmärksamhet. Axel puttade ner Gerd på mage på marken och ställde sig bredbent över henne.
– Vad är det du ente fattar. Man ska va snäll och lojal mot sina kompisar. Jag har sett dig på skolgården ibland. Alltid på henne. Eller på nån annan.
Aina kunde fortfarande inte andas, nu ännu mer upprörd utav chocken att Axel, den store drakdödaren, faktiskt visste vem de alls var. Visst, det var ingen jättestor skola de gick på men tillräckligt stor för att man kunde försvinna i mängden och ingen av de i gänget bodde i närheten av Aina och Gerd. Om de hade haft syskon på skolan så visst, men båda flickorna var av någon anledning ensambarn. Åtminstone än så länge.
– Å du din jävla fåne! Du bara låter henne va på dig hela tiden. Säjer alltid ett ljud. E du helt dum i huvet eller?
Axel slog ut med armen mot Aina utan att egentligen mena att träffa men hon ramlade ändå ner på rumpan av ren förskräckelse. Det var som om hennes ben bara bestod av klar, röd vinbärsgelé. Han fortsatte återigen vänd ner mot Gerd.
– Jag tror det är på tiden att någon lär det här lilla stycket en läxa. Berit! Juanita! Ge henne på käften.
Gudmund log så stort som någon kunde le. Axel hade precis gjort hans dag betydligt mindre dyster.
– Ja, tösabråk! Tösabråk! Tösabråk!, skanderade han och visade den stora glugg han hade i övre framkäken. Det var i ett numera berömt slagsmål med advokat Tenzers son Gillis, som då gick i sexan men nu fortsatt på läroverket, i våras som hans framtand rykt.
Ryktet sa att far hans ute i Spånget, där familjen hyrde in sig i en nergången gammal gård, bara hade konstaterat att var han så ”jävla dum att han fick spö av den sillamjölken till påg” fick han väl fortsätta livet tandlös. Kunde en välkammad sillarumpa med vita händer, vit skjorta och rena naglar slå så hårt fick man stå sitt kast. Ärligt talat kom Gudmund nog lätt undan den dagen på grund av den rena chocken det var för hans far, den storvuxne kolutköraren, att denna fadäs överhuvudtaget ens kunnat ske. Annars ryktades det att han tog till händerna både på fru och barn därute i Spånget flera gånger mellan nymånarna.
Gerd skrek.
– Nä! Slå mej ente. Jag bara skoja ju!
Men det var för sent. Berit och Juanita hade fått tag om hennes nacke och armar och tryckte ner henne mot marken och började banka på henne. Hårt, hårt slog de henne både på benen och ryggtavlan. Snabbt fick de över henne på rygg och fortsatte att slå och sparka henne i magen och i ansiktet. De spottade på henne och skrek. Tjocka Berit var värst med både slagen och okvädningarna.
– Jävla oäkting! Du e så jävla äcklig som inte har en far. Hur e de att ha en mossa som först bara öppnar upp benen för vem som helst och så blir det en ful, äcklig, jävla liten tattarlus som du som kommer ut?
Flickorna tryckte Gerds ansikte mot det, efter den heta sommaren, snustorra gruset. Det dammade kring dem och Gerds ansikte blödde redan rejält. Det rann blod ur näsan på henne och läppen såg spräckt ut.
Plötsligt var det som om Aina vaknat ur en sömn längre än en Törnrosa på opium. Hon slet sig lös från Gunnar, som innan misshandeln började hade rest henne upp och sedan hållit hennes armar tämligen löst bakom hennes rygg, och gick till anfall. Hon bet och skrek men framförallt använde hon sina naglar. Adrenalinet forsade till. Hon klöste och klöste och mitt i denna plötsliga och kortvariga psykos som hon befann sig i var hon trots allt mycket strategisk; hon attackerade bara flickornas ansikten. Hon fick dock även in ett bett i Juanitas öra och kände en bit av örsnibben lossna och hamna på hennes tunga med blodsmak och allt. Hon hann tänka att den smaken skulle få henne att kräkas senare.
Tjocka Berit och Juanita ylade och skrek och började kravlande i gruset dra sig tillbaka från Gerd som låg i en hög under dem alla tre. Gudmund fortsatte skråla ”Tösabråk!” med en frenesi som talade om inte helt riktiga och friska gener. Axel och Gunnar som först hela tiden stått med händerna i fickorna och slött tittat på misshandeln av Gerd började inse allvaret av Ainas attack och Gunnar sa:
– För helvete! Kom igen. Vi sticker. Det här är fan i mig ente bra!
Alla fem började dra sig mot den öppna trädgårdsgrinden. Tjocka Berit och Juanita med visst besvär eftersom Aina inte gav sig utan hängde dem i hasorna en bra bit ner på uppfarten.
När hon äntligen släppt taget om dem och deras ben, och de fem var väg bort ner längs med Hospitalgatan igen, skrek Juanita:
– Aina! Du ska få betala för detta. En jävla barnhemsunge som du skall inte komma undan. Gå hem till dina föräldrar och fråga var du kommer ifrån, ditt lilla äckel.
Efter vad som kändes som timmar men antagligen bara var fem minuter av galenskap från alla de inblandades sida så var allt plötsligt över. Gänget var borta. Ödetomten var lika tyst som alltid, förvirrad i sin hus-löshet som den var.
Aina kröp, på alla fyra, tillbaka bort till Gerd som bara låg kvar helt stilla och passiv. Själv satte sig Aina bara rakt upp och ner på uppfarten som en docka satt till prydnad med benen särade och armarna längs med sidorna.

Så till sist börjar även Gerd röra på sig. Mödosamt sätter även hon sig upp. Torkar undan blodet som rinner under näsan.
– Jag bet av hennes örsnibb. Jag fick spotta ut biten, säger Aina.
– Håll käften, svarar Gerd.
– Men…
– Fan ta dig dig om du blir mallig för det här. Det här var ingenting! Fattar du! Jag kunde försvarat mig själv.
Aina bara tiger.
– Tro inte att du e nåt speciellt för detta.
Gerd tystnar också.
När hon börjar prata igen är hennes röst tröttare. Hennes ansikte blått, rött och svullet. Argheten orkar inte hela vägen fram längre.

Tiden går. Där de sitter i den gamla trädgårdens, för september, ovanliga hetta tycker Aina att hon nästan kan se Gerds fläskläpp växa sig större och större för varje minut. Skuggorna är nu inte längre eftermiddagslånga utan skvallrar om en snar, kallare kväll.
Två tysta, blodiga och sargade åttaåringar på en grusig uppfart. Till slut är det Aina som bryter tystnaden igen.
– Va menade hon med att jag skulle fråga mor och far var jag kommer ifrån?
Gerd fortsätter vara tyst en stund till, tvekar men reser sig sedan stapplande upp och säger:
– Ente fan vet jag!
Hon känner blodsmaken i munnen.

©SlowClapStories

---