ELSEWHERE
Elsewhere
“The ancient and future light cones of an event P divide spacetime into three regions […] Elsewhere is the region of spacetime that lies neither within the future nor the past light cone of P.”
Stephen W. Hawking
ELSEWHERE
Interlude I
1954
The way out
The mill casts its black shadow over the rectangular hole, where the coffin was lowered a short while earlier. The cemetery on the outskirts of town – with a country road to the south, the windmill to the west and to the north and the east a field edge – is poorly maintained and chills a poor Scanian as the worst Småland spruce forest. Small, hidden, and invisible even in daylight for those whodo not know.
The Saint Lars Park sensed in the distance. A family in black – a small gathering of five who are strangers to him in the coffin pit – on their way off toward the country road where the bus stop awaits. They have gathered to hand over this unknown man to the darkness that the people in the basement always warned him about.
The five say farewell to a patient, to someone whom diabetes and a weak heart have now overcome. To a man spoken of as quiet, a skilled saddle maker, a man with friends of darkness within himwho now and then spoke to him with split tongues. Friends, occasionally dangerously persuasive even in their non‑presence. Farewell to a father they never knew.
Unlike most of the others here beneath the dappled light of the chestnuts, he at least receives a name on a smaller headstone, paid for by the estate, and not merely a number on a small black‑painted cast‑iron cross.
In the dark, crammed hallway, three of the sisters have reverted to their teenage way of interacting. Controlled irritation. The brother was to meet them at the station, and the eldest sister in Lund.
“Is this really something we should do?”
Asks the middle sister – who also happens to live in the house with the narrow hallway.
“Of course. There’s nothing to discuss.”
The middle sister continues:
“If only, he just looks decent now!”
“Who? Gösta? Of course. He will wear his suit. It’s a funeral.”
“Have you seen it in recent years? Stained and shabby…”
The middle sister’s nine-year-old daughter, the late-born child, comes stomping up the basement stairs. She stops, dismayed, mid-step before these three birds. Two ravens entirely dressed in black and one magpie with a white blouse under the suit jacket.
“Where’re you going?”
“Nowhere. We’re doing nothing.”
Her mother, the middle sister, speaks with sharpness in her voice.
From the living room the nine-year-old hears her much older and grown-up sister call out:
“Forget about them. Just let them go and come here instead. We can play Ludo if you want.”
The family leaves the forest, the graveyard, or whatever it was, behind them. They leave 30-meter-tall chestnut trees, marking the boundary of the cemetery from the rest of the world. Leaveroughly 30-centimeter-high black grave crosses in great numbers, a reminder of those we decided to forget. And 30-millimeter-tall shaggy ink caps pushing their brown caps up through the grass, proof of whom we belong to, who in the end always wins. Nature. Biology. Genes.
©SlowClapStories
Annorstädes
“De forntida och framtida ljuskonerna för en händelse P delar in rumtiden i tre regioner (…) Annorstädes är den region av rumtiden som inte ligger inom vare sig den framtida eller forntida ljuskonen för P.”
Stephen W. Hawking
ANNORSTÄDES
Mellanspel I
1954
The way out
Möllan kastar sin svarta skugga över det rektangulära hålet, där kistan sänktes ner en kort stund tidigare. Kyrkogården i stadens utkant – med landsväg i söder, vindmöllan i väst och i norr och ost en åkerkant – är dåligt omhändertagen och kyler en stackars skåning som värsta småländska granskog. Liten, gömd och osynlig även i dagsljus för den som inte vet.
Sankt Lars parken anas på håll. En familj i svart – en liten skara på fem som för honom i kisthålet är främlingar – på väg bort mot landsvägen där busshållplatsen väntar. De har samlats för att överlämna denne okände man till det mörker som personerna i källaren alltid varnade honom för.
De fem säger farväl till en patient, till någon som diabetes och ett dåligt hjärta nu har övermannat. Till en påtalat stillsam man, en duktig sadelmakare, en man med mörkervänner inom sig som då och då talade till honom med kluvna tungor. Vänner stundtals farligt övertygande till och med i sin icke-närvaro. Farväl till en far de aldrig kände.
Till skillnad från de flesta andra här i kastanjernas schattering får han åtminstone ett namn på en mindre gravsten, betald av dödsboet, och inte bara ett nummer på ett litet svartmålatgjutjärnskors.
I den mörka, trånga hallen har tre av systrana återgått till tonårens sätt att interagera. Kontrollerat irriterat. Brodern skulle möta upp på stationen och den äldsta systern i Lund.
– Är detta verkligen något vi ska göra?
Frågar mellansystern – som också råkar bo i huset med den trånga hallen.
– Så klart! Det är väl inget att diskutera!
Mellansystern fortsätter:
– Bara han nu ser hel och ren ut?
– Vem? Gösta? Det är väl klart. Han tar väl kostymen. Det är ju begravning.
– Har du sett den de senaste åren? Fläckig och dan…
Mellansysterns nioåriga dotter och sladdbarn kommer uppstövlande för källartrappan. Hon stannar konsternerad mitt i steget inför dessa tre fåglar. Två korpar helt klädda i svart och en skata med vit blus under dräktjackan.
– Vart ska ni?
– Ingenstans. Vi ska inget.
Hennes mamma, mellansystern, har skärpa i rösten.
Från vardagsrummet hör nioåringen sin mycket äldre och vuxna syster:
– Strunta i dom! Låt dom bara gå och kom hit istället. Vi kan spela fia om du vill.
Familjen lämnar skogen, kyrkogården eller vad det nu var, bakom sig. Lämnar trettio meter höga kastanjer, som avgränsar kyrkogården från resten av världen. Lämnar trettio centimeter höga svarta gravkors i en ansenlig mängd, en påminnelse om dem vi bestämde oss för att glömma. Och lämnar trettio millimeter höga slåtterbrokingar som sticker upp sina bruna hattar i gräset, beviset på vem vi tillhör, vem som till sist alltid vinner. Naturen. Biologin. Generna.
©SlowClapStories
Slow Clap Stories 