“Mina elever ska rädda världen!”

Text. Annika Sjögren Bild: Simon Norlin

Uppväxt i en familj som alltid försökt göra utanförskap till innanförskap och med erfarenhet från sin egen skolgång, där duktiga lärare gav det där ”lilla extra” men behövda stödet, så har Ann‑Sofie Bodström alltid vetat att särskolan var verksamheten hon ville bli en del av.

I augusti är det sex år sedan som Ann‑Sofie Bodström började arbeta inom särskolan. Då på Hagalundskolan i Dalby, idag på Nyvångskolans Grundsärskola på samma ort. Ann‑Sofie är grundskollärare i botten, men har alltid vetat att hon ville till särskolans verksamhet. Dels för att hon tycker att det är ett spännande forum, dels för att hennes son har gått på särskola. Men det var just sonens diagnos som fördröjde beslutet att söka sig från grundskolan.

– Jag ville känna mig trygg i hans diagnos och se vad den skulle göra med min person innan jag var redo att ta steget till att själv arbeta i särskolan.

En annan del av drivkraften tror Ann‑Sofie Bodström är den egna ADHD‑diagnosen som hon fått som vuxen.

– Men jag vill påpeka att det inte var min sons eller min egen diagnos, per se, som gjorde att jag ville jobba med detta. Det fanns hos mig innan som en röd tråd. Även när jag jobbade i ”vanliga” grundskoleklasser, arbetade jag oftast med barn med särskilda behov. Startade upp mindre, särskilda undervisningsgrupper eller styrde upp lektioner för barn som inte riktigt kunde hänga med.

Ann‑Sofie Bodström upplever att hon fick ett förtroende när hon fick tjänsten inom särskolan.

– Min chef och Lunds kommun trodde på min erfarenhet och ansåg att min person var värd att satsa på!

”– Jag skulle nog inte vilja jobba i en högfungerande klass med 30 barn som sitter tysta och räcker upp handen. Jag skulle troligen tycka att det var jättetråkigt.

Vem går i särskolan?

Elever som går i särskolan har någon form av utvecklingsstörning där spannet kan vara stort. Vissa elever är högfungerande och skriver, läser och gör saker som de flesta andra barn. Andra elever saknar kanske verbalt tal och tecknar för att göra sig förstådda.
I särskolan är kontinuitet ofta av stor vikt så att elev och lärare lär känna varandra väl för att kunna kommunicera på bästa sätt. Ibland finns även tilläggsdiagnoser med i bilden, exempelvis autism, språkstörningar eller ADHD.

I regel har man inga årskursindelningar i särskolan. På Nyvångskolans Grundsärskola går elever från årskurs 5 till årskurs 9. Ann‑Sofies elever går i sjuan och åttan. Undervisningen och dagarna planeras som i vilken annan grundskola som helst. Det är slöjd, musik, idrott, matte och alla andra vanliga ämnen på schemat, men skillnaden ligger i att varje lektion är kortare samt individanpassad. Man arbetar cirka 20 minuter och sedan har man en kort paus på 15 minuter.
Ann‑Sofie försöker alltid inleda lektionerna med gemensam genomgång. Sedan får varje elev hämta sitt material och arbeta efter sina förutsättningar. Några av eleverna kan arbeta helt självständigt medan andra behöver mer stöd eller kanske mer avskildhet. Ann-Sofie säger at hon tror att hennes lilla klass på fem elever, representerar särskolan i stort ganska bra.

– Vi har inte samma kunskapskrav som i grundskolan s därför inte riktigt samma innehåll. Man behöver kanske inte kunna alla landskapen utantill, men du ska veta at du bor i Sverige och var.

Att man inte har samma mål som grundskolan innebär inte att det inte är utmanande at undervisa.

– Det är ju inte så att mina elever, per automatik, sitter där jag vill att de ska sitta, säger Ann-Sofie. Har du tics och du behöver hoppa runt lite måste du få göra det men jag och elevassistenterna är ett bra team så det löser sig alltid, säger hon och fortsätter:

– Ärligt talat, så har jag skyhöga krav pa mina elever för jag tycker det är så roligt när de lyckas!

– Och då blir vi alla i klassrummet så stolta. Mina elever är fantastiska på att kamrat-peppa varandra. De klappar varandra på axeln och säger: “Bra jobbat!” eller “Du är så duktig som lärt dig detta!” De lyfter varandra vare dag!

Kärlek och struktur i skolan

Ann‑Sofie Bodström säger att tänka särskola är att tänka skola i stort. Att det har sina svårigheter men samtidigt är väldigt enkelt.

– Här måste man tänka utanför den här tråkiga mallen som vi annars gärna vill att elever ska passa in i och jag tror att alla elever, oavsett skolform, mår bra av att bemötas lågaffektivt, strukturerat och tydligt.

– De bästa stunderna under min egen skoltid var de som var kärleksfulla. De lektioner där lärarna förväntade sig att jag kom, att jag uppförde mig när jag satt där oavsett vad jag presterade. Det var en form av kärlek och det använder vi oss mycket av här. Vi duttar verkligen våra elever med kärlek och vi har roligt ihop.

– Kärlek och tydlig struktur är något man kan överföra på alla skolformer. Det är inte att kränka en elev att vilja ha eleven på lektionen, det är att ge kärlek och tid.

– Jag är övertygad om att vi ger grundskollärare ganska många aha‑upplevelser när vi berättar om hur vi jobbar i särskolan. Kanske spelar det inte så stor roll var du sitter om du ska läsa i din bänkbok i 20 minuter. Ger det bättre studiero, om en elev ligger under bordet och läser, så låt gå, säger Ann‑Sofie Bodström men konstaterar:

– Samtidigt är jag superfyrkantig vilket bidrar till ett bra klassrumsklimat. Mina elever har regler som jag förväntar mig att de följer: Inte slåss, vara vänliga och göra sitt skolarbete! Reglerna är få, men då kommer eleverna ihåg dem.

– Ja, jag också för den delen, tillägger Ann‑Sofie skrattande

”– Just nu har vi pluggat Nordens länder några veckor så nu sitter de och deras huvudstäder och de som kan skriva kan stava dem. Jag tror verkligen att det gör någonting med dem när mina elever lyckas!”

Bilder som stöd

I alla Lunds kommuns skolor är man noga med att arbeta med bildstöd. Man visar till exempel på tavlan med hjälp av tecknade, enkla bilder skoldagens planering. Detta, samt all annan struktur, blir extra viktig när man arbetar i särskolan.
Redan när Ann‑Sofie går hem, efter skoldagens slut, så finns all planering för morgondagen tydligt uppställd med hjälp av bilder på klassrummets tavla.

– Kanske är det ännu viktigare för oss i särskolan att vi är tydliga och synliggör pedagogiken och dagen så att det inte blir fler överraskningar än nödvändigt. Ser till att de och övergångar blir lite mjukare.

Stråle‑stjärnor

Att det är eleverna som gör Ann‑Sofie Bodström allra mest engagerad är inte svårt att se. Hon kallar dem sina ’stråle‑stjärnor’. En förälder anmärkte en gång att eleverna strålade och Ann‑Sofie svarade med: ”Så klart, de är ju stråle‑stjärnor!” Nu använder till och med föräldrarna uttrycket när de, exempelvis, mejlar: ”Hur har det gått för min stråle‑stjärna idag?”

– Alla som känner mig vet att stråle‑stjärnor, det är mina elever. Att jag får vara med dem varje dag är underbart och jag är så väldigt stolt över dem!

Kommunicera med vårdnadshavare gör Ann‑Sofie Bodström på två sätt. Dels skickar hon nyhetsbrev varje vecka via Unikum, dels skriver barnen loggbok.
I sin loggbok skriver alla eleverna ner vad man gjort under dagen och den läses sedan av föräldrarna. De barn som inte kan skriva får hjälp av Ann‑Sofie eller av elevassistenten. Att föra loggbok gör att eleverna inte bara tränar på att skriva och läsa utan även minnet.

Var hittar man kraften?

Lägger man så mycket engagemang i sitt jobb, som Ann‑Sofie Bodström gör, verkar det lätt att ”gå in i väggen”. Hur undviker man det?

– Där tror jag inte att man ska utgå från mig, säger Ann‑Sofie. Min ADHD gör att högt tempo är det som ger mig en bra dag, säger hon men fortsätter:

– Men vi kollegor är duktiga på att hjälpa, på att lösa av varandra, känna in när vi inte räcker till och det har blivit för mycket. Oftast behöver vi inte ens säga någonting.

– Jag vill även lyfta vår chef och rektor Tina Viktor Kiuru. Hon kan komma hit för att prata lite bara för att hon vet att vi har haft en lite tuffare dag.

Samtidigt konstaterar Ann‑Sofie Bodström att det är ett samhällsproblem att det är för lite folk och resurser i skolan men hon tycker samtidigt att Lunds kommun satsar på de anställda, exempelvis genom kompetensutveckling.

– Nu ska, till exempel, två elevassistenter åka på en utbildning i TAKK vilket var ett önskemål från oss och då var det ingen diskussion om det gick eller inte.

En gång i månaden har arbetslaget på särskolan även handledning med skolans psykolog. Även det är en form av ”utbildning”, konstaterar Ann‑Sofie. Ett sätt att få hjälp att tänka på nya sätt.

Men framför allt framhäver Ann‑Sofie Bodström att Lunds kommun är duktiga på att ge de olika särskoleenheterna möjligheter att ses och samtala kring det som rör deras skolform. Något som behövs då särskolan trots allt är sin egen unika nisch inom skolans verksamhet.

– Men även i arbetsvardagen; har du bra lösningar, som du tror på, så våga kritisera och har du en arbetsplats där du önskar förändring så bjud dit de som sitter på besluten. Våga föra en dialog och visa de beslutande vad som fungerar i verkligheten, en vanlig random onsdag, när ungarna är halvtrötta, säger Ann‑Sofie.

”Jag ska rädda världen.”

En kille i trettonårsåldern kommer för att hämta sina ytterplagg och väska för att gå hem. Ann‑Sofie ber om en kram, önskar honom ett trevligt påsklov och ställer samtidigt frågan:

– Vad brukar jag säga att du ska göra när du blir vuxen?

Killen svarar aningen blygt:

– Att jag ska rädda världen?

– Exakt! Du är så snäll, vänlig och sedan så där smart, va, så är det någon som kan rädda världen så är det du, svarar Ann‑Sofie och man kan inte misstro sanningen i påståendet.
Både Ann‑Sofie och killen strålar. Som två stråle‑stjärnor.

– Det beskriver mitt yrkesengagemang bra. Det blir liksom så mycket större i den här skolformen när någon lyckas. När någon äntligen själv kan skriva ’bil’ eller ’sol’. Man jobbar inte i särskolan om man inte brinner för det. Då blir man ganska kortvarig.

– Vi är här för att eleverna ska växa, bli självständiga och trygga individer utifrån deras egna möjligheter. Men att vara lärare, det är även en personligt utvecklande resa för mig, när jag ser mina elever komma vidare i sin utveckling.

– Jag undervisar mina elever och samtidigt så försöker jag skapa förbättring och framsteg i särskolan, här i vårt forum. Jag får hänga med ungarna, jag får lära dem saker! Och att få lära ut samma sak men på olika sätt, det tycker jag är häftigt.
Ann‑Sofie Bodström avslutar:

– Det jag gör nu, det är precis det jag vill göra, som känns så rätt och bara är så himla roligt!

”– Jag fattar hur dessa ungar tänker, när andra vuxna inte riktigt hänger med. För mig är det här inget konstigt eller svårt och att jag, efter att ha fått min egen ADHD‑diagnos, förstår mig själv bättre hjälper mig dagligen i yrket.”

Vem är Ann‑Sofie?

Namn:
Ann‑Sofie Bodström

Familj:
Ronja 19 år, Albin 18 år

Ålder:
44 år

Bor:
Vollsjö

Fritid:
Målar, mediterar, träffar vänner och reser gärna till Spanien.
Utbildning: Grundskollärare, årskurs 1–7, i svenska, matematik och SO‑ämnen.

Vem är du i fem ord:
Fantasifull, ifrågasättande, positiv, nyfiken, feminist.

Vad är TAKK?

Har man inget verbalt tal eller på andra sätt svårt att uttrycka sig så behöver man stöd på andra sätt. Både bildstöd och TAKK (tecken som alternativ och kompletterande kommunikation) använder Ann‑Sofie Bodström och hennes kollegor dagligen. Det underlättar språkförståelse och lärande men används även som ersättning för talat språk.

TAKK bygger på de tecken som finns i det svenska teckenspråket, men är enklare och används tillsammans med tal, som stöd vid språkutveckling. TAKK varieras utifrån elevens egen nivå.
Om hennes egen nivå, säger Ann‑Sofie:

– Jag är inte jättebäst i världen på det och det mesta har jag lärt mig genom att interagera med mina elever eftersom många av dem har egna TAKK‑tecken. Så det handlar om att lära känna varandra.

– Jag har en elev som är lite lat som alla tonåringar. Så han tecknar lite småslarvigt. Han orkar inte öppna handen när han tecknar så han kallar folk för äpple när han menar att de är snälla! Men nu har jag sagt att han får sluta med det eftersom han kan bättre och dessutom kan ju någon bli irriterad och inte vilja bli kallad ’äpple’.

Till skillnad från teckenspråk för döva där man bokstaverar sig igenom ett ord så är TAKK ett stöd med enkla tecken för olika ord. Oftast hör de som använder TAKK och dess tecken blir därför mer en förstärkning men det är också ett sätt att prata med någon som inte själv kan uttrycka sig i ord.

– Ofta använder vi TAKK för att få eleverna att visa oss vad de vill och önskar. De förstår ju vad jag säger men det är ju viktigt att jag förstår dem också, säger Ann‑Sofie.

– Igår var min lille, lite late elev krasslig så jag undrade om han ville gå hem. Men återigen så kom ”tonåringsbeteendet” in. Han är superskärpt men orkade inte teckna så jag fick skriva två lappar: ’Skola’ på en och ’Hem’ på den andra. Han skulle absolut kunnat teckna ’skola’ men tyckte det var lite mysigt att få lite extra uppmärksamhet så valde lapparna för det tog lite längre tid. Ann‑Sofie skrattar:

– Han är så rolig och det var ju supersmart att få mig att skriva lapparna!

Skoldatateket

Något annat som Ann‑Sofie Bodström nämner som en bra extra resurs är ”Skoldatateket” som ger tips och råd om digitala hjälpmedel vilket särskolan arbetar mycket med, exempelvis genom att få texter upplästa samt olika pedagogiska program på iPads, med mera.

– Det finns en uppsjö av appar och hjälpmedel men man kan inte hålla sig uppdaterad om allt. Då är Skoldatateket en guldgruva. De kommer ut och håller föredrag eller bara tipsar oss om bra, nya saker. Vi behöver verkligen dem!