Chapter VI: Ellen, the one who dared

”Paint your smile on your lips
Blood red nails on your fingertips
A school boy’s dream, you act so shy
Your very first kiss was your first kiss goodbye”
Desmond Child, Jon Bon Jovi, Richey Sambora

Never had it felt so good to just be. She has been so anxious for so long. Anxious about the city. Anxious about becoming someone’s wife. Anxious about not being enough.
Anxious about not getting a job. Anxious about everything. Anxious, always.
But it felt as if everything had sorted itself out now. Miraku-lously A word with a hyphen and a ‘k’ instead of a ‘c’ and one to connect with a Japanese spirit being. A being from a world as fabricated and concoct as the country of Japan itself seemed to her. Or by all means, to connect with any other completely optional divine force. But in any case, that was the word that Ellen was thinking of as she walked in the hot September sun. Miraku – the good spirit had solved all the problems. Liberated her.
The heat was though, rather peculiar; almost unsettling. But not today. Today it was just warm like a day in July. Unusual, but nothing more. The shadows of the trees on the gravel path were long. Spoke of fall and not of summer.
It had been good to hurry over to Mildred during the lunch half-hour for some coffee and advice. Sweetest best friend and calm itself, Mildred. She who, however, had once made herself known for having stormed home with the whole furious indignation, only a teenager can experience, trembling in her body and more or less thrown – the sixteen years younger new – little sister into her mother’s lap. Hysterically exclaimed that she never, ever wanted to see that kid again since the old nags in town now believed the baby was hers. But the rage had quickly passed and what would they all do today without “the kid”. And what would Ellen do without her Milly.
Mildred was happy about the bathroom they were planning in the new house, and moreover next weekend “the kid” – the Holmström family’s youngest child, the small latecomer and “after thought” – was coming for a long-awaited visit to the “big city”. A little belatedly, they were going to buy school supplies – perhaps a pencil case or a new cardigan – for the new first-grader. Milly had gone on about the upcoming fancy “VIP visit” but above all she, Ellen, had been able to talk and get things off her chest. Talk with someone from home. Talk with someone who was colored by the same values, memories, schlager melodies, taste of toffee, lipstick shade. Or was it ‘bruised‘ instead of ‘colored‘? Same ghosts, in any case. But so what – who cares! After all, today everything was miraculous. So then, why should not a fall day like this, be a marvel of heat? Ellen grins. Maybe she actually, even believes in miracles? Everyday miracles, or on a higher level. It goes straight out. She is not that meticulous.

Ellen follows the canal a bit further and soon she can see the building. Sees the tall beautiful, marble-white façade. Today, there are not enough words to describe what she feels. This is where she lives! This is where Ellen lives. This is where Ellen and Agne Holmgren live. That is how her thoughts go, as if it were the first time she truly dared to believe in it. Nothing can just be whitewash dirty today. No, today everything is as lasting and permanent as marble. Everything is and nothing can come to nothing.
Getting an apartment was a minor miracle in itself. It had taken days and hours of waiting on a Windsor chair in the dreary, grey reception at the housing office. But in the end, this opportunity, these square meters, had simply been there. Waiting for them. Although, admittedly, not through the housing office, but thanks to a tip Agne had received from colleagues at the architecture firm.
Suddenly, it had not felt hard to move away from the small town. With its smaller square and the narrow streets. With the fewer shops but with the narrower minds. Suddenly, nothing felt so difficult and uncomfortable anymore.
She grins once more. She is actually truly happy. “Like a damn novel heroine.”

Long and stormy strides towards the entrance. Sure, she could enjoy the warmth a little longer. Sit down and look out over the canal. But why? She can see it tomorrow or through the bedroom window, out between the trees. Their very own bedroom window on the lower floor of this “marble villa”. She takes the five steps up to the entrance door quickly and lightly. Behind the double oak doors; ceiling height, murals. The marble staircase that leads six floors up. Yes, at least it is made of real marble.

She unlocks the apartment door and steps into the hallway, carefully sets down the pastry box of pastries and the bag of groceries on the hall floor, and hangs up her coat. She takes off her pumps in burgundy suede and puts on her indoor shoes. Straightens her hair in the hallway mirror. Allows herself to enjoy her reflection. She does, for sure, not look all that bad. Bends down, picks up the goods and takes a single step – more are not needed – into the kitchen.
Ellen opens the balcony door out toward the courtyard and lets in the air that is as warm as summer but smells like fall Out in the yard, the trees have slowly begun to take on their fall colors. But for now, they are still more dehydrated than yellow.

On her way home from work, she had bought butterfly pork chops at the meat counter inside the tile-clad market hall. A luxury they not often can afford, but today they are going to celebrate. Celebrate life, celebrate that they are happy, celebrate that she works. Ellen is a typist at Kockums. The course at Liber-Hermods had done its part. Had been useful. She tried saying it out loud, within herself, a few of times. “Typist at Kockums.” Well, as loudly as it was possible to say the sentence, inside one’s own head. To say it out loud, straight up in the air, would be to risk the veracity of it. To let fate curse it, and she was not prepared to do that. Not to mention how silly it would feel. Talk out loud to herself like Tall Ernst back home in town. “Oh, no! That was where she drew the line.”
She puts the box with the two lovely, sweet, delicate Budapest pastries she had bought for coffee and dessert in the cold pantry – where Agne, the handy and never at a loss, has converted one of the shelves into a kind of icebox – and then unpacks the other groceries on the kitchen countertop. The counter is just right for her in height but far too low for Agne. She usually smiles when she sees him standing there with the edge of the sink just level at his thighs.

Flowers she has, indeed, treated herself to as well. Simple but lovely anemones. She takes out a porcelain pitcher that they received from Ellen’s aunt for their engagement. It is rather dreadful, with a kind of four-leaf clover as a motif, but she still fills it with water. They have a better vase in crystal, but that one already stands in the living room window with five pink carnations that Agne surprised her with last weekend. Astoria pink, the florist had said that the color was called. Indeed. They would probably last a few more days. She cuts the stems of the anemones to an appropriate height and fills the pitcher with them. Surely anemones are better than carnations? Carnations are a bit funeral.
Shame on you, you wicked person. Not to think like that. Not to think unkind thoughts about Agne.

Through the hallway, into the living room. Not the parlor, but the living room. A room meant to be used. Used in everyday life. To sit in. To eat in on weekends. To talk in. Places the pitcher on the dining table. When they have eaten, she will carry it into the bedroom.
Ellen sits upright on the edge of the sofa. Changes her mind. Feels provincial. Old-fashioned. After all, this is a room meant to use. Not a parlor where time and dust accumulate. How many times will Agne need to impress that upon her? So instead, drops the shoes and pull her legs up under her. Leans her back against the cushion of the sofa and her head against the wall. Feels a bit weighed down by guilt but finds peace all the same.
The sofa is new, while the dining room furniture, with accompanying cabinet filled with china and monogrammed-embroidered linen sheets and kitchen towels, they have received secondhand. Agnes’ parents were going to replace theirs anyway. Beautiful it is not, but functional and maybe they can change when the sofa is paid off. She might wish for a damask tablecloth as a Christmas present. Everything must be able to solve. Everything will be solvable. Everything will be improvable. Everything will be conquerable. She closes her eyes for a moment. But she is too eager to be able to rest properly. She has, after all, a dinner to cook. Good at cooking, she is not, but what does it matter today? The meat had perhaps been a bit too expensive, but as long as she did not burn it, then so be it. And overcooked potatoes had never killed anyone, had they? Today she fears nothing.

The rooms are aligned in a row along the street. The sofa is positioned along the wall to the right, directly in from the hallway, with a coffee table in front and from where she sits, she can see into the bedroom. At the window, the dining room furniture, and if someone looks up from across the street, they might be able to catch a glimpse of her anemones on the table. They can certainly not miss the carnations in any case. Astoria pink. She giggles. Behind her, in the neighboring apartment, she hears other people. But other people are not interesting today. Today it is just her, she and he, them.
In the bedroom, the bedspread with the red and orange floral pattern shines like the worst circus lighting. Despite huge protests, she had managed to get her mother to sew it. “She had never seen such an ugly fabric.” she had said when Ellen chose it at “Märta Olsson’s Fabric and Haberdashery Shop. Succ.” Märta Olsson’s Succ., Rut Nilsson was only a hand span tall and spoke with a German accent. She was barely visible over the counter but had unusually large hands for a woman and they were moreover always red and chapped. What did the person do with her hands? Ellen used to wonder if it was because Rut Nilsson’s hands lacked softness and therefore would have scratched a beautiful, smooth fabric, or if it was simply a lack of demand, that caused the shop never to stock finer silk fabrics. “Such nonsense!” her mother had said when she once pondered aloud about Rut Nilsson’s chapped hands. Ellen had been seventeen and they had been sitting on the train to Malmö where they were going to buy her a spring jacket.
But some days she had the strength to stand her ground. Stand up for wacky ideas and ugly fabrics. Stand up for different. Days like this. Ugly or not.

She goes out into the kitchen and starts peeling the potatoes. Ugh, so dull but today she would not sulk. Not to sit there sullenly when Agne came home and let him stand by the frying pan. Today, not even unbrushed bore-potatoes could defy her.
Ellen ties on an apron and takes out an enamel pot with a green rim and fills it with water. From the pantry, she fetches the potatoes. Eight of them. Three for her and five for him. Or two for her and six for him, all depending on how hungry they are. She herself tries to take it easy with food. This spring the blue suit had begun to tighten a bit, and heaven knows they cannot afford that. Cannot afford a new suit for her because she is putting on. They are doing well financially, but not well enough to launch out.
The water runs from the tap; she looks for the potato peeler and takes a potato out of the bag. A scent of earth hits her as she soaks it under the tap. A quick, lightning-clear image of a bloody, sharp roller on a combine harvester catches her by surprise, and she feels a pang of unresolved loss in her stomach. Back there, she will never go.
While she is peeling, she still changes her mind and decides that she shall wait to finish making the dinner until Agne comes home from work. She will prepare everything but not start frying until he is home. Then he can help and see to it that everything is done right. She can sit beside him at the kitchen table, and they can talk. Talk about the day, about which projects he has been drawing, start to consider what they are going to do for the weekend. Not only is he good at drawing houses, but also at talking.
She ought to go home for visit this weekend, but she does not want to. Quite honestly, she just wants to walk around the city and look in shop windows. Maybe buy a new blouse to wear to work. Visit a café and go to the cinema. There is so much that one ought to do. She should think more about mother and father. She knows she should, but she cannot manage it. Not right now. It is too hot, too nice weather, too sweet to just be the two of them. But deep down she knows that later it will be too expensive, too far, too rainy. Too many delays on the railway. Yes, anything at all. It is not that she does not enjoy being at home because she does. It is more about the fact that she has started to feel at home here. Here by the canal, in their apartment with balcony facing the courtyard. Here in the city with streets Ellen has not yet even discovered.

When she first brought Agne home and introduced him to the family, the commitment was double-edged. Multi-pointed, polyphonic, ambivalent. Of course, they thought he was kind, that he was pleasant, that he looked good. Had attended better schools than any of them. Had a future ahead of him. Would become something. But this was also what was wrong. He was too refined. Dressed too elegantly. Perhaps even thought he was someone special. Did not come from town and by his ambitions she would also be colored. Let herself be carried away. Believe in a maybe not better, but different life. And different was not necessarily good, was it? One knows what one has but not what one gets. And at the same time, one cannot reproach one’s children for wanting more. Being given an opportunity for something else. One wishes them so well… but still they must keep their feet on the ground.

When the potatoes are fully peeled, Ellen takes the meat out of the white wrapping paper. Red meat against white paper. All colors were strong today. And once again – as so many times before since she met Agne – she thinks that how crazy was not that, how different, to buy nice butterfly pork chops in the middle of the week. On a weekday. Yes, she was probably different now.
She wipes the meat with paper towels. Cuts off the little fat there is on her own chop. Agne thinks it is madness, so she just trims his a little. He never misses an opportunity to proclaim that “Some fat has never killed anyone. That’s where the taste comes from.” But no matter what Agne says, he prefers if she stays slim. Slim and cute, quite simply. Neither he nor she is completely stupid.
She opens one of the white very workably functional cupboards and takes out dinner plates. “Functionalism” he has taught her, is what their entire house represents and is an image of. Function, form, ingenuity in everyday life, he often advocates for. She goes back into the living room, sets the plates on the dining room table, after moving the pitcher and rtaking off the cloth which serves more to protect the table underneath than to beautify the room. Today they will eat from plates placed on the finely embroidered fabric placemats that she has – according to Agnes’s expression – been forced to sew due to social norms. When it came to the rest of the bridal linens, mother had to step in to some extent. Yes, you cannot blame her for being domestic, but she does have a bit of knack for it after all.
She turns toward the sideboard and finds coffee cups and dessert plates. Prepares for the pastries. Then she rummages through the drawer among the silver-plated cutlery they received as an engagement gift. What would one have done without engagement gifts? All sorts of, needed and unneeded things. Maybe that is even why one should get married? For the things. For neither her nor Agne, gives much value to the priest’s words.
Ellen puts down the cake forks on top of the sideboard and places a knife and fork around the plates on the table. Sets out glasses with acuity. In the center of the table: candles. Places the pitcher with the anemones slightly off to the side. Makes a few rounds out to the kitchen and fills bowls with pickled cucumbers, tiny pickled silverskin onions, lingonberry jam and applesauce. She always brings a few jars back with her, when she has been home for a visit.

Ellen stops by in the kitchen again. She already senses Agne. How that works, she does not understand. Today, her senses are on high alert. Takes out the frying pan and the butter – he refuses to fry in lard – because soon she will be able to hear his steps coming up the half-flight of stairs. Hear him put the key in the lock. She starts to pepper and salt the chops. Just the right amount on both sides, she hopes.
“Anyone here, who has missed an enormously charming bloke today?”
Agnes’ head pokes through the kitchen doorway.
“Oh, how funny one can be,” she mutters back, but catches herself in her own grumpiness. Was that not what she was supposed to avoid today? She forces a smile.
“Why would I do that, and besides, who might that be?” she wonders instead with a wry smile.

Agne has taken off the still light jacket, hung it on one of the coat hooks of the hat rack and comes over to her, first grabbing her by the waist and then placing his hands on her bottom. Her hands are sticky with red meat juice, black pepper and white salt so she fends him off a little but still kisses him. A kiss and a smile, he can be worth that, after all. He sits down on one of the blue kitchen chairs. Then gets up again and opens a kitchen cupboard.
“Should I set the table?”
Agne raises his hand to reach the plates.
“No, I’ve already set the dining room table. Thought we could sit a bit more fancy today.”
“Oh, oh, pretend to be gentry, shall we? Well, how come? Could it be because someone got a job at Kockums?”, he asks and laughs. Normally, they eat in the small kitchen on weekdays.
He hugs her sideways and kisses her again. “I am, after all, a happy person and lucky to have met someone like him”, she manages to think while at the same time kissing and doing her best not to get him dirty.
“Well, I just felt so incredibly good today. And everything felt so incredibly easy. Today, I have decided that everything will work out. So there!”
She continues:
“In addition, I’ve treated us to the luxury of butterfly chops, so I thought the seating could match the price of the meat. Which, by the way, you now will have the honor to help me fry. Can you turn on the potato water?”

Sometimes she finds it embarrassing that he is better than her at things. She blames the cooking on the fact that he had to learn when he studied to become an architect and lived alone in Gothenburg. She herself, is the youngest of her siblings and if she has not been forgotten by the group of siblings, she has been spoiled by them instead. As it turns out, both equally bad when it comes to practical skills.
“You don’t have to help with the dishes. Vera will do it, that way it goes faster!”
“Oh, did you have homework in Swedish with you home? Well, I don’t have time. Ask Olof if he can help you.”
But Olof was probably out with friends or sitting secretly smoking in the basement and had no desire at all for homework. Back then, it had not seemed like a big deal. The main thing was that she never failed either in school or in life. But now with Agne, it sometimes felt different. She wished she knew more. About everything. At times she felt unaware and untalented when he talked about Swedish Modern or jazz, the conflict in one country or another far away in the middle of nowhere, or Queen Kristina. Or whatever it might be! Good heavens, she had grown tired long before the teacher had gotten to Christina’s Italian exile. And a conquered territory here or there. What did it matter? She had all the trouble in the world to gain ground here.
But it did matter and lately she had begun to scrutinize the newspaper – the one Agne, by the way, thought they certainly could afford. She wanted, she would, she ought to keep up.
The worst was when they met his friends. She still did not know them very well, and they did not know her. Ellen was never otherwise particularly quiet by nature – talk can hide most things, she had noticed. “Be cheerful and social as hell and you’ll get by most of the time.”, as her uncle used to say. But among Agnes’ friends, she became tongue-tied and felt dumb when they launched into their discussions. They surely thought she was conceited. Hidden shyness often led to opinions about “that prig” she had noticed. But if she smiled a lot, she came across as stupid as well. Better then, to seem stuck-up.

“Okay”, Agne says, and kindly puts the potatoes on to boil and places the frying pan on the burner but waits to do anything more until the potatoes have begun to soften. He teases her a bit, pushes her away gently and says that “Yes, it’s probably for the best that he handles the frying with such a fine piece of meat.” He playfully pushes her and acts silly the way only he can. They should see that at the architecture firm. Those who know a completely different Agne. The serious young architect. Soon they will attend a party at his boss’s place. Ellen bides her time. She looks forward to it, at the same time as she dreads it. She wants to go to a party with flair and dancing, but she does not know if she will fit in. Screw it! They met the owner of the firm and his wife one Saturday, in town, last spring and they seemed nice. At a dinner party, there is usually not so much of those serious discussions, instead there she can be more herself. Happy, sweet and pleasant to all and sundry. Not to be seen as simple-minded but, on the contrary, to be able to see that Agne is proud of his young sweet wife. At least she hopes so.

Agne peppers and salts the pieces of meat even though she has already done so. Improves. The chops sizzle and hiss when they hit the heat. Ellen presses the potatoes and pours the soft and easily disintegrating shreds – not mashed with butter and milk – into yet another engagement gift, a Rosenthal serving dish that her sister gifted them. Pale light green and lilac-pink berry pattern on a white background. Maria Blackberry. She hums softly and that makes Agne laugh at her.
“My wife has apparently got some kind of light blue misty haze in her mind today.”
She sticks her tongue out at him, but with a smile. As said, certain days anyone can fail to get the better of her.

They sit down and help themselves. The lingonberries shine red against white plates. It is still warm and bright, so the candles get to remain unlit. The window is ajar. Sounds can be heard from the courtyard, and tired gusts of wind cause the balcony door in the kitchen bang against the cold pantry, but no air manages to reach all the way into the room.
“On Thursday next week, I’m going out to Vindstilla to look at plots. If we come to an agreement with the builder, I will probably be responsible for designing the area. There will be ten detached houses.”
Agne sighs dramatically.
“So, why are you so gloomy about that?” Ellen asks tentatively.
“Well, what if I can’t handle it? What if everyone thinks that the houses I design are ugly or if I just completely blank out and draw houses that are entirely uninhabitable?”
He looks very discouraged but in Ellen’s eyes only foolish.
“Yes, of course, it makes perfect sense that you would fail.”
She laughs but still sharpens her voice.
“Now, stop acting silly! Ever since we met, you’ve gone on about getting your own clients to take care of and not having to draw on other people’s projects. It will work out just fine! Honestly, what are you talking about?”
Ellen is truly baffled and at loss by this hesitation in him, and she cannot tell if it is real or an act.
There is a genuine streak to it, but Agne realizes when he hears her, that his worry becomes hers, so he tries to smooth things over.
“Well, yeah… of course my lovely. I forgot that today you’ve been filled to the brim with all of life’s possibilities. How about you spread some angel dust over me too. Actually, where has all this optimism come from?”
But she does not know. If she had known, she could have retrieved it as from a dark closet one day when life lands with a heavy thud on her shoulders. But she knows that she will not succeed in that. Like a November evening at half past five when the rain is pouring down, or a slushy, dark February morning. But then she will not find it.
She tries to smile as seductively and promisingly – as now is possible – with pressed potatoes and lingonberries in her mouth.
“You’ll probably have to settle for having the prettiest wife in town, with or without the spreading of lucky dust.”
Ellen goes serious again.
“No, but seriously, it’s actually quite amazing! They truly believe in you.”
Agne replies quietly:
“Yes, I suppose they do.”
His smile is more inward and thoughtful than happy.

The evening comes. They finish eating. They continue talking. About Else at her job who is expecting a baby and throws up every fifteen minutes. About the Japanese film Ellen wants to see on Saturday, “Ikiru”. This makes Agne point out that he is not sure that Ellen will like that film and suggests “High Noon” or ”Singin’ in the Rain” instead. Ellen nods, but does not quite understand why he has objected to her choice of movie, so vaguely replies something like “As long as he’s happy…” But regains her strength and adds:
“But I won’t sit through “My friend Harvey” with that ridiculous rabbit again!”
Agne cracks up laughing at the mere mention of that particular film. “But that’s the funniest movie in the whole wide world!”
About the new fountain outside the City Theatre that is to be inaugurated this winter. (Tragos. The choir speaks. The goats speak. “What are they talking about? I can’t hear. About tragedy?” Ellen turns a deaf ear.) About a possible new dining room set. No topic is too big and none is too small. They clear the table and do the dishes. She makes coffee and arranges pastries on fancy plates. They sit on the sofa and half-listen to the radio.
He gets her to give her opinions on everything from the new houses he might design to how she plans vote in just a week. He pushes and persists. Most of the time, she does not think she has anything to contribute. But he makes her feel wise. Wise and smart. Imagine that.

Sometimes when they discuss, Agne says something nonsensical about how it is the feminine in her, that has so much more to give than he himself has to offer. He says so much rubbish. Things that are nonsense. Most of what she says is based on common sense. Regardless of the fact that she is a woman. In those moments, she accuses him of thinking too much. But not tonight. Tonight, she does not use her sharp tongue, only the sweet one. Sweet as the Budapest pastries she bought.
“Perhaps we also ought to start thinking about buying a house”, Agne says suddenly.
House? Loan? Debt? Lack of freedom? No thanks! Why now, when everything is so good? She shudders inside. If you are in debt, you are unfree. She knows far too much about that from home. Debt at the chemical store, running bill at the grocer’s, favors owed to the neighbors. A little flour here. A little sugar there. Debt. Embarrassment. Discomfort. Forced down and surrounded. Because you have too many children, because your husband drinks, because shoes and other things cost what they cost, because life is the way it is.
Ellen holds back. Does not want to be a pessimist. Does not want to take away his good mood. Does not want to be petty-minded. She knows how important he thinks it is to “think big”, “broaden one’s horizons”. Easy said, but not so simple when you come from other things. Do not think you are something. Do not think you are worth better. But to build a house from the ground up? Not rent. Decide for yourself over rooms and space. Agne always talks about the future they are heading toward. About the industry that is doing well. About diffuse workshops where diffuse workers apparently take turns in shifts because things are going well for Sweden. Because things are rolling along. About completely unreal countries that want to buy our products. She herself does not really understand which products or which countries. But she has been to Hamburg. They went there for their honeymoon, and it was wonderful. He spoke German and she listened. Bought the blue suit and sat in cafés. It was good. Sometimes he talks about them going to Mallorca when they earn a bit better. His horizons are so much wider than hers. House. Foundation. Solidity. Does she want to? She knows nothing anymore. But maybe. Right now, she has the energy to believe in all his plans for the future. She is not afraid, but brave. On this day, when everything feels so good. So harmonious. Today she probably wants to build a house. Build a future. But she only says:
“Yes, well, we’ll see. I’m tired. Shouldn’t we go to bed?”

Coffee cups and pastry plates are put in water in the sink in anticipation of tomorrow. The balcony door is closed. While Agne washes herself, Ellen takes out a clean blouse to wear to work the next day. Shirt and tie for him. She undresses and puts on nightgown and dressing gown. Stands in the bathroom doorway and nudges him to hurry up and brush his teeth. How long you take. I want my turn. I want to fall asleep next to you. I want you.
Pins up her hair up so it will not get wet when she finally gets to the washbasin. He is finally done and splashes water on her with the toothbrush. She snorts at him and starts washing her face.
From the kitchen, she hears Agne rinsing out the thermos, in which he brings coffee to work. Hears him pass by her outside in the hallway. He closes the window in the living room on his way to the bedroom. When she is done in the bathroom and enters the bedroom, he sits on the edge of the bed facing the wall and sets the clock for half past six. This morning, they had slept until seven but that was pushing it.
Ellen goes to her side of the bed. The one facing the canal. Out towards reality. But the reality out there is not here and now. Maybe the canal does not even exist? Ellen leans over the potted plant in the windowsill and raises her arm to set the window ajar. She remembers that she forgot to bring in the anemones. That will have to be until tomorrow. She lifts the top window hook. She opens the lower window latch and pushes the window open. Locks it in place with a three-centimeter gap. No more. The nights can get chilly. After all, fall is here. She unwinds the blind cord and lets the venetian blind fall in the double-paned window.
Agne on his side of the bed grabs the bedspread at the headboard end and pulls it backward. It is when Ellen grabs the blind wand to angle the blinds to a dark position that the shot rings out. Shot. Darkness. Street. She is probably dead before the red and orange bedspread has reached the floor. Perilous accidental shot. The peril of daring to believe in life. The peril of thinking you are somebody. The peril of planning a brightening future. One does not do that.

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel VI: Ellen, hon som vågade tro

”Paint your smile on your lips
Blood red nails on your fingertips
A school boy’s dream, you act so shy
Your very first kiss was your first kiss goodbye”
Desmond Child, Jon Bon Jovi, Riche Sambora

Aldrig hade det känts så bra att bara vara. Hon har varit så orolig så länge. Orolig för staden. Orolig för att bli någons fru. Orolig för att inte räcka till. Orolig för att inte få jobb. Orolig för allting. Orolig, alltid.
Men det kändes som om allt ordnat sig nu. Miraku-löst. Ett ord med bindestreck och att förbinda med ett japanskt andeväsen. Ett väsen från en värld lika hitte-på som själva landet Japan i sig tedde sig för henne. Eller för all del, förbinda med annan, helt valfri gudomlig makt. Men det var i alla fall det ordet som Ellen tänkte på där hon gick i den heta septembersolen. Miraku – den gode anden hade löst alla problem. Frigjort henne.
Värmen var dock ganska egendomlig; nästan oroande. Men inte idag. Idag var den bara varm som en julidag. Ovanlig men inte mer. Trädens skuggor på grusgången var långa. Talade om höst och inte om sommar.
Det hade varit bra att skynda bort till Mildred på lunchhalvtimmen för en fika och lite råd. Raraste bästa väninnan och lugnet själv, Mildred. Hon som dock en gång gjort sig känd för att ha rusat hem med den rasande indignation, endast en tonåring kan känna, skälvande i kroppen och mer eller mindre kastat ifrån sig – den sexton år yngre och nya – lillasystern i knäet på sin mor. Hysteriskt utbrustit att hon aldrig, aldrig ville se ungen mer eftersom kärringarna på stan nu trodde att bebisen var hennes. Men raseriet hade snabbt gått över och vad skulle de alla idag göra utan ”ungen”. Och vad skulle Ellen göra utan sin Mille.
Mildred var glad för badrummet som de planerade i det nya huset och nästa helg skulle för övrigt ”ungen” – familjen Holmströms yngsta och lilla sladdbarn – komma på ett efterlängtat besök i ”storstan”. De skulle, lite försenat, köpa skolsaker – kanske ett pennskrin eller en ny kofta – till den nya förstaklassaren. Mille hade pratat på om det kommande ”finbesöket” men framför allt så hade hon, Ellen, fått prata av sig sitt. Prata med någon hemifrån. Prata med någon som var färgad av samma värderingar, minnen, schlagermelodier, kolasmak, läppstiftston. Eller var det ’stukad’ i stället för ’färgad’? Samma spöken var det i alla fall. Men vaddå, skit samma! Idag var ju allt mirakulöst. Varför skulle då inte en höstdag som denna vara ett under av hetta? Ellen flinar. Hon kanske rent av tror på mirakel? Vardagsmirakel eller på en högre nivå. Det går rent ut. Hon är inte så nogräknad.

Ellen följer kanalen en bit till och snart kan hon se huset. Ser den höga vackra, marmorvita fasaden. Idag finns det inte ord nog för att beskriva vad hon känner. Där bor hon! Där bor Ellen. Där bor Ellen och Agne Holmgren. Så går hennes tankar, som om det vore första gången hon verkligen vågat tro på det. Inte kan något bara vara smutsputsvitt idag inte. Nej, idag är allt beständigt som marmor. Allt är och inget kan gå om intet.
Att få en lägenhet var ett mindre mirakel bara det. Det hade tagit dagar och timmars väntan på en pinnstol i den trista, grå receptionen på bostadsförmedlingen. Men till sist så hade denna möjlighet, dessa kvadratmeter bara funnits där. Väntat på dem. Fast då visserligen inte via bostadsförmedlingen, utan genom ett tips Agne hade fått från kolleger på arkitektfirman.
Plötsligt hade det inte känts jobbigt att flytta ifrån den lilla staden. Med det mindre torget och smågatorna. Med de färre affärerna men med de mer inskränkta sinnena. Plötsligt kändes inget så svårt och obehagligt längre.
Hon flinar en gång till. Hon är faktiskt riktigt lycklig. ”Som en jävla romanhjältinna.”

Stormsteg mot porten. Visst, hon skulle kunna njuta lite mer av värmen. Sätta sig och se ut över kanalen. Men varför? Den kan hon ju titta på imorgon eller genom sovrumsfönstret ut mellan träden. Deras helt egna sovrumsfönster på nedre botten i denna ”marmorvilla”. Hon tar portens fem trappsteg fort och lätt. Innanför de dubbla ekdörrarna; takhöjd, väggmålningar. Marmortrappan som leder sex våningar upp. Ja, den är åtminstone av marmor.

Hon låser upp lägenhetsdörren och stiger in i hallen, ställer försiktigt ner bakelsekartongen och kassen med matvaror på hallgolvet, och hänger av sig kappan. Tar av sig pumpsen i vinröd mocka och sätter på sig inneskorna. Rättar till håret i hallspegeln. Tillåter sig njuta av spegelbilden. Hon ser minsann inte helt tokig ut. Böjer sig ner, lyfter varorna och tar ett steg – fler behövs inte – in i köket.
Ellen öppnar balkongdörren ut mot gården och släpper in luften som värmer som sommar men doftar som höst. Ute på gården har träden så smått börjat anta sina höstfärger. Men än är de mer uttorkade än gula.
På väg hem från jobb hade hon köpt fjärilskotletter i köttdisken inne i den kakelklädda saluhallen. En lyx de inte ofta har råd till men idag skall de fira. Fira livet, fira att de trivs, fira att hon arbetar. Ellen är maskinskriverska på Kockums. Kursen på Liber-Hermods hade gjort sitt till. Hade gjort nytta. Hon provade att, inom sig, säga det högt några gånger. ”Maskinskriverska på Kockums.” Ja, så högt det nu gick att säga meningen i sitt eget huvud. Att säga det ut högt, rakt ut i luften, skulle vara att riskera sanningshalten i det. Låta ödet förbanna det och det var hon inte beredd att göra. För att inte tala om hur larvigt det skulle kännas. Prata högt för sig själv som Långe Ernst hemma i stan. ”Ah, nej! Där gick gränsen.”
Hon ställer kartongen med de två fina söta rara Budapestbakelser som hon köpt till kaffe och efterrätt i kallskafferiet – där Agne, den händige och aldrig rådville, har gjort om en av hyllorna till ett slags isskåp – och packar sedan upp de andra varorna på diskbänken. Bänken är lagom för henne i höjd men alldeles för låg för Agne. Hon brukar le när hon ser honom stå med diskhons kant lagom vid låren.

Blommor har hon minsann också kostat på sig. Enkla men söta anemoner. Hon tar fram en bringare i porslin som de fått av Ellens faster till lysningen. Den är tämligen bedrövlig, med ett slags fyrklöver som motiv, men hon fyller den trots allt med vatten. De har en bättre vas i kristall men den står redan i vardagsrumsfönstret med fem rosa nejlikor som Agne överraskat henne med förra helgen. Astoria-rosa hade floristen sagt att färgen kallades. Minsann. De stod sig nog några dagar till. Hon klipper av anemonernas stjälkar till lagom längd och fyller bringaren med dem. Nog är anemoner bättre än nejlikor? Nejlikor är lite begravning. Fy, dig elaka människa. Inte tänka så. Inte tänka styggt om Agne.

Genom hallen, in i vardagsrummet. Inte finrummet utan vardagsrummet. Ett rum till för att användas. Användas till vardags. Sitta i. Äta i på helgerna. Prata i. Ställer bringaren på matsalsbordet. När de har ätit skall hon bära in den i sovrummet.
Ellen sätter sig rak i ryggen på soffkanten. Ångrar sig. Känner sig lantlig. Omodern. Detta är ju ett rum att använda. Inget finrum där tid och damm lagras. Hur många gånger skall Agne behöva pränta det i henne? Droppar därför i stället skorna och drar upp benen under sig. Lutar ryggen mot soffans stoppning och huvudet mot väggen. Känner sig aningen skuldtyngd men får ro ändå.
Soffan är ny medan matsalsmöblemanget, med tillhörande skåp fyllt av porslin och monogrambroderade linnelakan och kökshanddukar, har de fått begagnat. Agnes föräldrar skulle ändå byta. Vackert är det inte men funktionsdugligt och kanske kan de byta när soffan är betald. Hon skall kanske önska sig en damastduk i julklapp. Allt skall kunna gå att lösa. Allt skall kunna förbättras. Allt skall kunna gå att erövra. Hon sluter ögonen en stund. Men hon är för ivrig för att kunna vila på riktigt. Hon har ju en middag att laga. Bra på att laga mat är hon inte men vad spelar det för roll idag? Lite väl dyrt hade kanske köttet varit men bara hon inte brände vid det så. Och sönderkokta potatisar hade väl ingen dött av? I dag räds hon inget.

Rummen ligger i fil utmed gatan. Soffan står längs med väggen, till höger direkt in från hallen, med ett soffbord framför och från där hon sitter kan hon se in i sovrummet. Vid fönstret matsalsmöblemanget och om någon tittar upp från andra sidan gatan kan de kanske ana hennes anemoner på bordet. Nejlikorna kunde de i alla fall inte missa. Astoria-rosa. Hon fnissar. Bakom sig i grannlägenheten hör hon andra människor. Men andra människor är inte intressanta idag. Idag är det bara hon, hon och han, de.
I sovrummet lyser sängöverkastet med det röda och orange blommönstret som den värsta cirkusbelysning. Trots enorma protester hade hon fått sin mor att sy det. ”Något så fult tyg hade hon då aldrig sett.” hade hon sagt när Ellen valde det hos ”Märta Olssons Tyg- och Sybehörsaffär Eftr.” Märta Olssons Eftr. Rut Nilsson var bara en tvärhand hög och bröt på tyska. Hon syntes knappt över disken men hade ovanligt stora händer för en kvinna och de var dessutom alltid röda och nariga. Vad gjorde människa med sina händer? Ellen brukade undra om det berodde på att Rut Nilssons händer saknade mjukhet och därför skulle ha rispat ett vackert, lent tyg eller om det bara var bristande efterfrågan, som gjorde att affären aldrig tog in finare sidentyger. ”Sicket trams!” hade hennes mor sagt när hon en gång funderade högt över Rut Nilssons nariga händer. Ellen hade varit sjutton och de hade suttit på tåget mot Malmö där de skulle köpa en vårjacka till henne.
Men vissa dagar orkade hon stå på sig. Stå upp för knasiga idéer och fula tyger. Stå upp för annorlunda. Dagar som denna. Fult eller inte.

Hon går ut i köket och börjar skala potatisarna. Usch, så trist men idag skulle hon inte tjura. Inte sitta sur när Agne kom hem och låta honom ställa sig vid stekpannan. Idag kunde ju inte ens oborstade tradpotatisar trotsa henne.
Ellen knyter på sig ett förkläde och tar fram en emaljkastrull med grön kant och fyller den med vatten. Ur skafferiet tar hon fram potatisarna. Åtta stycken. Tre till henne och fem till honom. Eller två till henne och sex till honom, allt beroende på hur hungriga de är. Själv försöker hon ta det så lugnt med maten. I våras hade den blå dräkten börjat strama lite och det skall gudarna veta att de inte har råd med. Inte råd med en ny dräkt till henne för att hon lägger ut. De har de bra ekonomiskt men inte tillräckligt för att vrasa.
Vattnet rinner ur kranen; hon letar fram potatisskalaren och tar en potatis ur påsen. En doft av jord slår emot henne när hon blöter den under kranen. En snabb, blixtklar bild av en blodig, vass vals på en skördetröska överraskar henne och hon känner hur det ilar till i magen av en outredd förlust. Tillbaka dit skall hon aldrig.
Under tiden som hon skalar ångrar hon sig ändå och kommer fram till att hon skall vänta med att göra middagen färdig tills Agne kommer hem från jobbet. Hon skall förbereda allt men inte börja steka förrän han är hemma. Då kan han hjälpa till och se till att allt blir rätt gjort. Hon kan sitta med vid köksbordet och de kan prata. Prata om dagen, om vilka projekt han ritat på, börja fundera på vad de skall göra till helgen. Inte bara rita hus är han bra på utan även på att prata.
Hon borde åka hem och hälsa på till helgen men hon vill inte. Helt ärligt vill hon bara gå på stan och titta i skyltfönster. Kanske köpa en ny blus att ha på arbetet. Besöka ett kondis och gå på bio. Det är så mycket som man borde. Borde tänka mer på mor och far. Det vet hon att hon borde men hon orkar inte. Inte just nu. Det är för varmt, för fint väder, för rart att bara vara de två. Men inom sig vet hon att sedan kommer det att vara för dyrt, för långt, för regnigt. För mycket förseningar på järnvägen. Ja, vad som helst. Det handlar inte om att hon inte trivs där hemma för det gör hon. Det handlar mer om att hon har börjat känna sig hemma här. Här vid kanalen, i deras lägenhet med balkong in mot gården. Här i stan med gator Ellen ännu inte ens har upptäckt.

När hon först tagit hem Agne och presenterat honom för familjen var engagemanget tveeggat. I-tudelat, fleruddigt. Visst tyckte de att han var snäll, att han var trevlig, att han såg bra ut. Hade bättre skolor än någon av dem. Hade en framtid för sig. Skulle bli något. Men detta var också vad som felade. Han var för fin. Klädde sig för elegant. Tyckte kanske rent av att han var något. Kom inte från staden och av hans ambitioner skulle hon också färgas. Låta sig fara med. Tro på ett kanske inte bättre, men annorlunda liv. Och annorlunda var väl inte bra? Man vet vad man har men inte vad man får. Och samtidigt kan man ju inte förebrå sina barn för att de vill mer. Får möjlighet till annat. Man vill dem så väl… men ändå får de ju hålla sig på mattan.

När potatisarna är färdig-skalade tar Ellen köttet ur det vita omslagspapperet. Rött kött mot vitt papper. Alla färger var starka idag. Och återigen – som så många gånger förut sedan hon träffade Agne – tänker hon att hur galet var inte det då, hur annorlunda, att köpa fina fjärilskotletter mitt i veckan. På en vardag. Ja, hon var nog annorlunda nu.
Hon torkar av köttet med hushållspapper. Skär av det lilla fett som finns på sin egen kotlett. Agne tycker det är vansinne så hans putsar hon bara lite. Han missar aldrig ett tillfälle att förkunna att ”Lite fett har aldrig dödat någon. Det är där smaken sitter.” Men vad Agne än säger så föredrar han att hon håller sig smal. Smal och söt, helt enkelt. Helt dum är ju varken han eller hon.
Hon öppnar ett av de vita mycket fungerbart funktionella skåpen och tar ut mattallrikar. ”Funktionalism” har han lärt henne, att hela deras hus är en bild av och representerar. Funktion, form, finurlighet i vardagen propagerar han ofta för. Hon går in i vardagsrummet igen, sätter fram tallrikarna på matsalsbordet efter att hon lyft bort bringaren och tagit av duken som mer skyddar bordet under än förskönar rummet. Idag skall de äta på tallrikar ställda på de fint broderade tygunderläggen som hon på grund av – enligt Agnes uttryck – sociala normer tvingats att sy. När det gällde brudlinnet i övrigt hade mor fått rycka in till viss del. Ja, huslig kan man inte skylla henne för att vara men lite handlag har hon faktiskt trots allt.
Hon vänder sig mot skänken och hittar kaffekoppar och assietter. Förbereder för bakelserna. Plockar sedan i lådan bland nysilvret de fick i lysningspresent. Vad skulle man ha gjort utan lysningspresenter? Allehanda behövda och obehövda saker. Det kanske rent av är därför man skall gifta sig? För tingen. För prästens ord ger varken hon eller Agne mycket för.
Ellen lägger ifrån sig tårtgafflarna ovanpå skänken och placerar kniv och gaffel kring tallrikarna på bordet. Sätter ut glas med skärpa. Mitt på bordet: stearinljus. Ställer bringaren med anemonerna lite sidan av. Går några rundor ut till köket och fyller skålar med ättiksgurka, små syltlökar, lingonsylt och äpplemos. Hon har alltid med sig några burkar tillbaka när hon varit hemma på besök.

Ellen stannar till i köket igen. Hon anar redan Agne. Hur det går till vet hon inte. Idag är hennes sinnen på helspänn. Tar fram stekpannan och smöret – han vägrar steka i flott – för snart kommer hon att kunna höra hans steg komma upp för halvtrappan. Höra honom sätta nyckeln i låset. Hon börjar peppra och salta kotletterna. Lagom mycket på båda sidor hoppas hon.
– Någon som saknat en enormt charmig karl här idag?
Agnes huvud sticker in genom köksdörren.
– Oj, så rolig man kan vara, muttrar hon tillbaka men kommer på sin egen butterhet. Var det inte det hon skulle undvika idag? Hon smilar upp sig.
– Varför skulle jag gjort det och förresten vem är det då? undrar hon i stället med ett snett smil.

Agne har tagit av sig den fortfarande tunna jackan, hängt den på en av hatthyllans krokar och kommer fram och tar henne först om midjan och lägger sedan händerna på hennes rumpa. Hon är kladdig om händerna av röd köttsaft, svart peppar och vitt salt och värjer sig lite men pussar honom ändå. En kyss och ett leende kan han ju vara värd. Han sätter sig på en av de blå köksstolarna. Reser sig igen och öppnar ett köksskåp.
– Ska jag duka?
Agne lyfter handen för att nå tallrikarna.
– Nä, jag har redan dukat på matsalsbordet. Tänkte vi kunde sitta lite tjusigt idag.
– Oj, oj leka herrskapsfolk, hur kommer det sig då? Kan det vara för att någon fått jobb på Kockums? undrar han och skrattar.
I normala fall äter de i det lilla köket på vardagarna. Han kramar henne sidledes och kysser henne igen. ”Jag är ändå en glad människa och lycklig över att ha träffat någon som honom”, hinner hon tänka medan hon samtidigt pussas och anstränger sig för att inte kladda ner honom.
– Nja, men jag mådde bara så himla bra idag. Och allt kändes så himla lätt. Allt kommer att gå vägen har jag bestämt mig för idag. Så de så!
Hon fortsätter:
– Dessutom har jag har lyxat till det med fjärilskotletter så jag tänkte att sittplatsen kunde matcha priset på köttet. Vilket du för övrigt nu skall få äran att hjälpa mig att steka. Kan du sätta på potatisvattnet?

Ibland tycker hon att det är pinsamt att han är bättre än hon på saker. Matlagningen skyller hon på att han var tvungen att lära sig när han studerade till arkitekt och bodde ensam i Göteborg. Själv är hon yngst av sina syskon och har hon inte blivit bortglömd av syskonskaran så har hon blivit bortskämd av den samma. Faktiskt lika illa båda har det visat sig när det gäller färdigheter.
– Inte behöver du hjälpa till med disken. Vera gör det, så går det fortare!
– Oj, hade du läxa i svenska med hem. Ja, ja jag hinner inte. Fråga Olof om han kan hjälpa dig.
Men Olof var väl borta med kompisar eller så satt han och smygrökte i källaren och hade inte alls lust för läxläsning. Då hade det inte verkat så märkvärdigt. Huvudsaken var ju att hon aldrig blev underkänd vare sig i skolan eller i livet. Men nu med Agne så kunde det kännas annorlunda. Hon hade önskat sig att hon kunde mer. Inom allt. Ibland kände hon sig omedveten och obegåvad när han pratade på om Swedish Modern eller jazz, konflikten i ett eller annat land långt bort i ingenstans eller drottning Kristina. Eller vad det nu kunde vara! Herre Gud, hon hade tröttnat långt innan läraren kom till Kristinas italienska exil. Och ett vunnet landområde här eller där. Vad spelade det för roll? Hon hade ju all möda i världen med att vinna land här.
Men det spelade roll och på senare tid hade hon börjat lusläsa tidningen – den som Agne för övrigt tyckte att de visst hade råd med. Hon ville, hon skulle, hon borde följa med.
Värst var det när de träffade hans vänner. Hon kände dem fortfarande inte så väl och de kände inte henne. Ellen var aldrig annars speciellt tyst av sig – prat kan dölja det mesta hade hon märkt. ”Var glad och social av bara fan och du klarar dig för det mesta.”, som hennes morbror brukade säga. Men bland Agnes vänner blev hon tungbunden och kände sig dum när de satte i gång sina diskussioner. De tyckte säkert att hon var högfärdig. Dold blyghet ledde ofta till åsikter om ”den där apan” hade hon märkt. Men log hon en massa så verkade hon korkad dessutom. Hellre då dryg.

– Okej, säger Agne och sätter snällt potatisen på kokning och ställer stekpannan på plattan men väntar med att göra något mer tills potatisen börjat mjukna. Han småkivas, puttar på henne och säger att ”Ja, det är väl bäst att han sköter stekningen med en så pass fin köttbit.” Han puffar på henne och töntar sig som bara han kan. Det skulle de se på arkitektfirman. De som känner en helt annan Agne. Den seriöse unge arkitekten. Snart skall de på en bjudning hos hans chef. Ellen bidar sin tid. Hon ser framemot det samtidigt som hon fasar. Hon vill gå på fest med flärd och dans men vet hon inte om hon passar in. Skit samma! De träffade på firmans ägare och hans hustru en lördag, på stan, i våras och de verkade trevliga. På en middagsbjudning blir det i regel inte så mycket av de där seriösa diskussionerna utan där kan hon mer vara sig själv. Glad, söt och trevlig mot alla och envar. Inte ses som enfaldig utan tvärtom kunna se att Agne är stolt över sin unga söta fru. Hoppas hon i alla fall.

Agne pepprar och saltar köttbitarna trots att hon redan har gjort det. Förbättrar. Kotletterna fräser och väser när de hamnar i värmen. Ellen pressar bara potatisen – mosar inte med smör och mjölk – och häller upp de mjuka och lätt sönderfallande strimlorna i ytterligare en lysningspresent, en Rosenthal-karott som de fått av hennes syster. Svagt ljusgrönt och lilarosa bär-mönster på vit botten. Maria Björnbär. Hon smånynnar och det får Agne att skratta åt henne.
– Min fru har tydligen fått något slags ljusblå dunster i sitt sinne idag.
Hon räcker tungan åt honom fast med ett leende. Som sagt, vissa dagar kan vem som helst misslyckas med att sätta sig på henne.

De sätter sig och tar för sig. Lingonen lyser röda mot vita tallrikar. Det är fortfarande varmt och ljust så stearinljusen får bli otända. Fönstret står på glänt. Ljud hörs från gården och trötta vindpustar får balkongdörren i köket att slå mot kallskafferiet men ingen luft orkar sig ända in i rummet.
– På torsdag i nästa vecka skall jag ut till Vindstilla och titta på tomter. Om vi kommer överens med byggaren så kommer jag antagligen få ansvaret för att rita området. Det skall bli tio småhus.
Agne suckar dramatiskt.
– Jaha, varför är du så dyster ut över det då? frågar Ellen trevande.
– Tja, tänk om jag inte klarar det. Tänk om alla tycker att husen jag ritar är fula eller om jag bara blir helt nollställd och ritar hus som är helt obebobara?
Han ser mycket modfälld ut men i Ellens ögon enbart töntig.
– Jo, det är ju jättelogiskt att du skulle misslyckas.
Hon skrattar men skärper ändå rösten.
– Sluta nu larva dig! Ända sedan vi träffades har du tjatat om att få egna kunder att ta hand om och slippa att rita på andras projekt. Det kommer ju att gå jättebra! Herregud, vad pratar du om?
Ellen är faktiskt helt oförstående och förbryllad inför denna tvekan hos honom och hon kan inte tolka om den är spelad eller riktig.
Det finns ett äkta stråk i den men Agne inser när han hör henne, att hans oro blir hennes så han försöker släta över.
– Ja, jo… visst, min sköna. Jag glömde ju att du idag blivit uppfylld av livets alla möjligheter till bredden. Du får väl ta och sprida lite ängladamm över mig också. Var har all denna optimism kommit ifrån egentligen?
Men det vet hon inte. Hade hon vetat det skulle hon kunna ta fram den som ur en mörk garderob en dag när livet landat med en tung duns på axlarna. Men det vet hon att hon inte kommer att lyckas med. Som en novemberkväll halv sex när regnet öser eller en snöslaskig, mörk februarimorgon. Men då kommer hon inte att hitta den.
Hon försöker le förföriskt och lovande – som det nu går – med pressad potatis och lingon i munnen.
– Du får nog nöja dig med att ha den snyggaste frun i stan, med eller utan spridande av lyckodamm.
Ellen blir allvarlig igen.
– Nä, men allvarligt: Det är ju faktiskt helt fantastiskt! De tror ju verkligen på dig.
Agne svarar tyst:
– Jo, de gör väl det.
Hans leende är mer inåtvänt och fundersamt än glatt.

Kvällen kommer. De äter färdigt. De fortsätter prata. Om Else på hennes jobb som väntar barn och spyr en gång i kvarten. Om den japanska filmen Ellen vill se på lördag, ”Ikiru” Detta får Agne att påpeka att han inte är säker på att Ellen kommer att tycka om den filmen och föreslår ”Sheriffen” eller ”Singin’ in the Rain” i stället. Ellen nickar men förstår inte helt varför han protesterat mot hennes filmval, så svarar svävande något om ”Bara han blir nöjd så…” Men får kraft igen och lägger till:
– Men jag tänker inte genomlida den där ”Harvey” med den fjöntiga kaninen igen!
Agne asgarvar vid bara omnämnandet av just den filmen. ”Men det är ju den roligaste filmen i hela vida världen!”
Om den nya fontänen utanför Stadsteatern som skall invigas till vintern. (Tragos. Kören talar. Bockarna talar. ”Vad talar de om? Jag hör inte. Om tragedi?” Ellen slår dövörat till.) Om ett eventuellt nytt matsalsmöblemang. Inget samtalsämne är för stort och inget är för litet. De dukar av och diskar. Hon kokar kaffe och arrangerar bakelser på finfat. De sitter i soffan och halvlyssnar på radio.
Han får henne att komma med synpunkter på allt från de nya husen han kanske skall rita till hur hon planerar rösta om bara någon vecka. Han pressar och pockar. För det mesta tycker hon inte att hon har något att komma med. Men han får henne att känna sig klok. Klok och smart. Tänka sig.

Ibland när de diskuterar säger Agne något tramsigt om att det är det kvinnliga hos henne, som ger så mycket mer än vad han själv har att komma med. Han säger så mycket strunt. Sådant som är trams. Det mesta hon säger bygger på sunt förnuft. Oavsett att hon är kvinna. I de stunderna brukar hon anklaga honom för att tänka för mycket. Men inte i kväll. Ikväll, använder hon inte den vassa tungan utan bara den rara. Söt som Budapestbakelserna hon köpt.
– Vi kanske också borde tänka på att köpa hus, säger Agne plötsligt.
Hus? Lån? Skuld? Ofrihet? Nej, tack! Varför det, nu när allt är så bra? Hon ryser inombords. Är du i skuld är du ofri. Det vet hon allt för mycket om hemifrån. Skuld i kemikalieaffären, springande räkning hos handlaren, gentjänster skyldiga grannarna. Lite mjöl här. Lite socker där. Skuld. Pinsamhet. Obehag. Nertvingad och omringad. För att man har för många barn, för att maken dricker, för att skor och annat kostar vad de kostar, för att livet är som det är.
Ellen värjer sig. Vill inte vara pessimist. Vill inte ta ifrån honom hans goda humör. Vill inte vara småsint. Hon vet ju hur viktigt han tycker det är att ”tänka stort”, ”vidga sina vyer”. Lätt sagt men nog så enkelt när man kommer från annat. Tro inte att du är något. Tro inte att du är värd bättre. Men bygga hus från grunden? Inte hyra. Bestämma själv över rum och yta. Agne talar alltid om den framtid de går till mötes. Om industrin som går bra. Om diffusa verkstäder där diffusa arbetare tydligen går om varandra i skift för att det går bra för Sverige. För att det rullar på. Om helt overkliga länder som vill köpa våra produkter. Själv förstår hon inte riktigt vilka produkter eller vilka länder. Men hon har varit i Hamburg. Dit åkte de på smekmånad och det var underbart. Han talade tyska och hon lyssnade. Köpte den blå dräkten och satt på café. Det var bra. Ibland talar han om att de skall åka till Mallorca när de tjänar lite bättre. Hans vyer är så mycket större än hennes. Hus. Grund. Fasthet. Vill hon? Hon vet ingenting längre. Men kanske. Just idag orkar hon tro på alla hans framtidsplaner. Hon är inte rädd utan modig. Just idag när allt känns så bra. Så harmoniskt. Idag vill hon nog bygga hus. Bygga en framtid. Men hon säger bara:
– Ja, ja vi får väl se. Jag är trött. Ska vi inte gå och lägga oss?

Kaffekoppar och assietter sätts i vatten i diskhon i förväntan på morgondagen. Balkongdörren stängs. Medan Agne tvättar sig tar Ellen fram en ren blus att ha på sig på jobbet dagen efter. Skjorta och slips till honom. Hon klär av sig och tar på nattlinne och morgonrock. Ställer sig i badrumsdörren och buffar på honom för att han skall skynda sig att borsta tänderna. Vad du tar tid. Jag vill till. Jag vill somna sidan om dig. Jag vill ha dig.
Fäster upp håret för att det inte skall bli blött när hon väl kommer fram till handfatet. Han är äntligen färdig och stänker vatten på henne med tandborsten. Hon fnyser åt honom och börjar tvätta ansiktet.
Från köket hör hon Agne skölja ur termosen, som han har kaffe med sig till jobbet i. Hör honom passera henne utanför i hallen. Han stänger till fönstret i vardagsrummet på väg till sovrummet. När hon är färdig i badrummet och kommer in i sovrummet, sitter han på sängkanten vänd mot väggen och ställer klockan på halv sju. I morse hade de sovit till sju och det var i senaste laget.
Ellen går till sin sida av sängen. Den ut mot kanalen. Ut mot verkligheten. Men verkligheten därute finns inte här och nu. Kanske finns inte ens kanalen? Ellen lutar sig över krukväxten i fönsterkarmen och lyfter armen för att ställa upp fönstret på glänt. Hon kommer på att hon glömt flytta in anemonerna. Det får vara tills imorgon. Hon lyfter av översta fönsterhaken. Hon öppnar undre fönsterhaken och skjuter upp fönstret. Låser fast det med en tre centimeters glipa. Inte mer. Nätterna kan bli kyliga. Hösten är ju trots allt här. Hon snurrar loss persiennsnöret och låter persiennen mellan fönsterglasen falla.
Agne på sin sida sängen tar tag i överkastet vid huvudändan och drar det bakåt. Det är när Ellen tar ett tag i persiennstaven för att vinkla persiennen till mörkt läge som skottet ljuder. Skott. Mörker. Gata. Hon är antagligen död innan det rödorange sängöverkastet har nått golvet. Vådaskott. Vådan av att våga tro på livet. Vådan av att tycka att man är någon. Vådan av att planera en ljusnande framtid. Så gör man inte.

©SlowClapStories