Chapter VIII: Grandma L, born to [de]live[r]

”Don’t you know love is stronger than Jesus?
Don’t you know love can kill anyone?
So bring it on; wars and deceases
You know that love can do you like a shotgun.”
A Camp

From a distance, Lydia hears how the doctor reasons in a circumstantial yet knowledgeable manner. It is completely silent in the white room, so even though she is dazed – she cannot judge whether it is from blood loss or if she has been given something to calm her – she clearly hears his words. Coarse Dalecarlian dialect that harmonizes with Birger’s warm tenor and the nurse’s attempt at academic Lundian dialect. The nurse succeeds so and so in her dialectal intent but otherwise: Cleverly, sensibly and wisely, the three of them converse. “Blood.” The doctor tells Birger that they need more blood. Could Mr. Cedergren perhaps ask the family to come in for tests? And if any of them have a blood type that corresponds, then also come in to donate blood?
Even though Lydia is feeble and experiences everything that happens around her as if she were wrapped in cotton candy – everything is, somehow, soft but still fragile and a little… sticky? – she is not surprised. Already as she lay on the sofa and they waited for the ambulance, her thoughts had meandered between the worry of now possibly having to reupholster the sofa to a faint wonder if a person really can survive such a significant blood loss. She had felt how the blood completely rushed out of her. How it left her entirely empty. It felt like it created a hole to be filled. But she was not a doctor; who was she to assess the seriousness of what was happening to her? What she however did know, was that the red had flowed away from her, along her legs, and taken the child with it. That much she understood.

“Blood.” The doctor says that the family must bestow blood to Lydia. Of all the things we give each other in a family, so now in the outermost way, give the innermost we have. She needs their blood. Is it that simple? This haunting red misery that swirls inside her. Why must it always cause her problems? And how little she now cares for all that liver, this raw dark red meat, the wise adults forced her to eat as a child. So much struggle to get it down into a tiny body and so little result. No use at all, it had accomplished. But every time has its art of medicine.

The distance in her mother as she oversaw that the small, cut pieces went down. Blood, she had bad blood, and raw liver would help with the anemia, Vilhelmina had said.
“Now eat and stop acting silly!”
Meat as a remedy. Meat to fill up with. To become strong as iron. Not gag. Not vomit. Eat raw and get strong. Doctors in white coats prescribing and deciding also back then.
Although that particularly strong had Lydia never become; the dizziness struck at any time; but, on the other hand, resilient. She was a grove of willow bushes. They were perhaps not so beautiful but hardy. They bent down to the ground but always struck back. And for Lydia, even if she was a bit quiet and pale with low blood pressure, that had been enough. Stubbornness bridges strength. It is all in the mind, not in the body. With stubbornness, you can take yourself to the moon. Just try and you shall see that it works.

But sometimes the anemia shone through and certainly the rival sisters had been many, who whispered behind her back:
“What does he see in her? Why didn’t he choose me instead?”
And even though that is an entirely different story, it is probably not without that Lydia sometimes has wondered herself. What is it that Birger sees in her? Who is it he looks upon when he calls her beautiful? Can he not sense that something is missing? That she has too little pulse for his lively temperament?
Sometimes she has a tendency to embellish, some call it lying. She just wants to be a little more for him, improve for herself and those around her. Belong. And sure, there had been others who came before her, and yes, sometimes he dreamed of stage floorboards now being walked on by someone other than him, but here and now their life seems to suffice. They have fun, they live, dance and socialize. They move their positions and go forward, upward. Things are going well for them. What more can one ask for?

Only the boy’s illness and hospital visits had caused irritation at times. Created a concern. Messed things up. Congenital heart defect and then the motorcycle that had not had the sense to stop. That blood he – her little one – had lost that day – after the violent crash – had caused her more loss – than whatever bloodshed of her own, she ever may have to endure.
Birger’s patience had finally run out. After six long months, he had brought Richard home from the hospital. Doctors, other than those here today, had called it ‘arbitrary’. But he, the father, her husband, had ignored that and discharged his son from the care of these white coats. And just think, now most things had turned around, the heart defect had grown away, so Lydia looks to the future.
A little short in stature but lively and cheerful he is, her son. School starts and full speed ahead. Ears on the alert, in more ways than one. Gentle and kind. Never a scatterbrain but a whirlwind, if only he is allowed to be. As long as he is not intimidated into silence.
A calm has settled over Lydia in step with his recovery and made her ready for another child, a sibling. But apparently not this child. Not the life that gathered in a small sticky puddle on the living room floor’s oak parquet. It will have to be a different time and a different child, quite simply.
She just needs to gather strength first. Become strong. In her mind, she thinks: “Those who liver shall see.”
And in her drowsiness, she cannot help but smile faintly at her own pun.

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel VIII: Farmor L, den som lever får se

”Don’t you know love is stronger than Jesus?
Don’t you know love can kill anyone?
So bring it on; wars and deceases
You know that love can do you like a shotgun.”
A Camp

På avstånd, hör Lydia hur läkaren resonerar omständligt men kunnigt. Det är helt tyst i den vita salen så trots att hon är omtöcknad – hon kan inte bedöma om det är av blodspillan eller om hon har fått något lugnande – hör hon tydligt hans ord. Grovt dalmål som samspelar med Birgers varma tenor och sköterskans försök till akademisk lundensiska. Sköterskan lyckas så där i sitt dialektala uppsåt men i övrigt: Klyftigt, sansat och klokt samspråkar de tre. ”Blod.” Läkaren säger till Birger att de behöver mer blod. Kan herr Cedergren kanske be familjen komma in för tester? Och om någon av dem har en blodgrupp som överensstämmer, så också komma in för att ge blod?
Trots att Lydia är matt och upplever allt som händer runtomkring henne som om hon var inlindad i sockervadd – allt är, liksom, mjukt men ändå skört och lite… kladdigt? – så blir hon inte förvånad. Redan när hon låg på soffan och de väntade på ambulansen hade tankarna vindlat mellan oron över att nu eventuellt behöva klä om soffan till en svag undran om en människa verkligen kan överleva en så pass stor blodförlust. Hon hade känt hur blodet fullkomligt rusade ut ur henne. Hur det lämnade henne helt tom. Det kändes som om det skapade ett hål att fylla. Men hon var inte läkare; vem var hon att värdera allvaret i det som hände henne? Vad hon däremot visste var att det röda hade runnit bort från henne, längs med benen, och tagit barnet med sig.
Så mycket förstod hon.

”Blod.” Läkaren säger att familjen måste skänka Lydia blod. Av allt det vi ger varandra i en familj så nu på det yttersta sättet, ge det innersta vi har. Hon behöver deras blod. Är det så enkelt?
Detta spökande röda elände som virvlar i henne. Varför måste det alltid ställa till problem för henne? Och så lite hon nu ger för all den lever, detta råa mörkt röda kött, de vuxna kloka tvingat henne att äta som barn. Så mycket kamp för att få ner det i en liten kropp och så lite resultat. Ingen nytta alls hade det gjort. Men var tid har sin läkekonst.

Distansen hos mor när hon övervakade att de små, skurna bitarna gick ner. Blod, hon hade dåligt blod och rå lever skulle göra nytta mot blodbristen, hade Vilhelmina sagt.
– Ät nu och sluta tramsa!
Kött som remedium. Kött att fylla upp med. För att bli stark som järn. Inte klökas. Inte kräkas. Äta rått och bli stark. Doktorer i vita rockar som ordinerade och bestämde även då.
Fast så särskilt stark hade Lydia aldrig blivit; yrseln slog till när som; men däremot seg. Hon var en dunge av pilbuskar. De var kanske inte så vackra men tåliga. Böjde sig ner mot marken men slog alltid tillbaka. Och för Lydia så, oavsett om hon var aningen tyst och blek med lågt blodtryck, hade det hade räckt till. Envishet överbryggar styrka. Det hela sitter i hjärnan, inte i kroppen. Med envishet kan du ta dig till månen. Bara försök så ska du se att det går.

Men ibland lyste blodfattigheten igenom och visst hade motsystrarna varit många som viskat bakom ryggen:
– Vad ser han hos henne? Varför valde han inte mig i stället?
Och trots att detta är en helt annan historia så är det nog inte utan att Lydia ibland har undrat själv. Vad är det Birger ser i henne? Vem är det han ser på när han kallar henne vacker? Kan han inte känna att något saknas? Att hon har för lite puls för hans livliga temperament?
Ibland har hon en tendens att försköna, vissa kallar det att ljuga. Vill bara vara lite mer för honom, förbättra för sig själv och omgivningen. Tillhöra. Och visst, det har funnits andra som kom före henne och visst drömde han ibland om tiljor som nu fick låta sig beträdas av andra än honom men här och nu tycks deras liv räcka till. De har roligt, de lever, dansar och umgås. De flyttar sina positioner och går framåt, uppåt. Det går bra för dem. Vad kan man mer begära?

Bara pojkens sjukdom och sjukhusbesök hade irriterat ibland. Skapat en oro. Rört till det. Medfött hjärtfel och sedan motorcykeln som inte hade haft vett att stanna. Det blodet han – hennes lille – mist den dagen – efter den våldsamma kraschen – hade saknats henne mer – än vilken egen blodsutgjutelse hon än må gå igenom.
Birgers tålamod hade till sist tagit slut. Efter sex långa månader hade han hämtat hem Richard från sjukhuset. Andra läkare än de här i dag hade kallat det ’självsvåldigt’. Men det hade han, fadern, hennes man, struntat i och skrivit ut sin son från dessa vitrockars vård.
Och tänk, det mesta hade vänt nu, hjärtfelet växt bort, så Lydia ser framtiden an.
Lite kort i rocken men pigg och glad är han, hennes son. Skolstart och full fart. Öronen på svaj, på mer än ett sätt. Rar och snäll. Aldrig en slarver men ett yrväder om han bara får. Så länge han inte skräms till tystnad.
Ett lugn har infunnit sig hos Lydia i takt med hans tillfrisknande och gjort henne redo för ett barn till, ett syskon. Men tydligen inte detta barn. Inte det liv som samlades i en liten kladdig pöl på vardagsrumsgolvets ekparkett. Det får bli en annan tid och ett annat barn helt enkelt.
Hon måste bara hämta kraft först. Bli stark. Inom sig tänker hon: ”Den som äter lever får se.”
Och i sin lummighet kan hon inte låta bli att småle åt sin egen ordvits.

©SlowClapStories