Chapter XVIII: Anna, in Rome we trust

“Cabin crew, arm slides and cross-check report, please!”

During the traditional and mandatory trip to Rome – the trip that all Latin students took in their final year and, naturally, immortalized on duplicate photocopies from Extrafilm so they could be easily shared among one another – an Italian baron, Dei Baroni di Bitetto, with very flashy business cards, one evening at a restaurant with whitewashed walls and rustic wooden chairs with a wicker seat, initiated a negotiation with two guys in Anna’s class about “buying her”. Her, the young, Paloma Picasso-scented Swedish girl with the large, very blonde poodle curls and lips colored by a cerise Lancôme lipstick with an exactly matched nail polish shade from the same brand.

It was the late eighties. On the way to the hotel from the airport, Sweden’s national football referees, one of whom held the status of World Cup referee, had performed a deed worthy of a Viking when they, with combined strength, lifted away a small, badly parked Fiat that was blocking the road for a slightly astonished Italian gentleman. That the man almost ought to be called a traitor to his country, and be exiled from Italy, dressed as he was in a Burberry coat, is not noticed when one, in an alcohol induced Swedish manner, tries to impress a bus filled with young girls from the Humanities program. Or was it perhaps to impress the few years older and somewhat more worldly Danish travel guides a.k.a Simon Spies-goddesses?
If the country of Sweden was worried about anything at all this year when “Let’s Dance” was still Bowie and not a Friday night entertainment on Channel Four, it was about Chernobyl’s possible effect on the year’s chanterelles.

Those girls from the Humanities track… To them feminism was out, so very “seventies”, and trafficking they had never heard of. Anorexia and AIDS were still just a whisper in their lives and scarcely even an audible gossip about, to them, some strange conditions of cancer, starvation, dark spots and death. Environmental destruction was merely something that Greenpeace protested against when they hung from ropes on the sides of one or several large oil tankers in the Atlantic. Oil tanker? The Atlantic? Was that how it was? Not entirely sure.
But big, freaking ships it was at any rate, with tiny, tiny people hanging out over their sides on the nighttime news and the letters HIV were certainly dangerous but surely only affected gays, right? The Rome travelers did not listen very closely. They probably listened more attentively when they carefully tried to pinpoint the exact beginning and the exact end of a song in order to create the perfect mixtape based on the Tracks chart.

Earlier this curiously singular Roman week, each and every little stone at the Colosseum and the Roman Forum had been gone over and presented, for the as usual and at best half-listening teenagers, by an old man from the Swedish consulate. A tragic Birgittine sister had spoken about and shown Saint Bridget of Sweden’s hip bone. (Imagine that!) Tragic she was this nun, in the eyes of the judgmental teenagers, since she had done so in flawless Swedish but had never been to Sweden.
The bursts of laughter had echoed in a thoroughly inappropriate manner in the catacombs where they were shown around by a female guide who possessed the strangest of Italian-broken English. Memento mori was far away when the small, short woman, perfectly built for the narrow passages, time and again burst out a “Down hereeee in de Cataaacooombi…” The large-framed, shaggy and lumbering Latin teacher with his ever-present – and always, curiously even here in Rome – from the blackboard chalk-dusted brown corduroy jacket. had hushed and whispered about how they must show the dead respect while he, as always, brushed the far too long Beethoven bangs from his face. But since it, as always, mostly sounded as if he was huffing and puffing like one of the three little pigs in the fairy tale, it had done little good. In the evenings, however, he let go of the teacher’s veil and gladly shared one or more glasses of red wine with the mentees when they moved from one hotel room toga party to another or a bit drunk, but in such a good mood, reenacted “Cataaacooombi” in the hotel corridors.
In addition, Anna had almost got punched in the face by an entire church pew filled with South Americans. Well, at least that was how it had felt. They had all been to one of the Pope’s large audiences. It had been unbearably hot in the vast hall, which was more reminiscent of a lavish hockey rink than a sanctuary, and the event incredibly boring. Anna almost fell asleep when the elder clergyman up front in the large throne-like chair repeated the same long-winded story over and over again in seven different languages. Although one had to admire his linguistic skills, afterwards she could not, for the life of her, account of what he had spoken about.
However, when the white-clad holy man had finished his word-for-word reading of his long notes, he had risen and begun a procession up the wide aisle that bisected the audience hall just like in a regular church. He had cardinals in black robes with wide amethyst purple bands around their necks walking behind him and they tossed out small prayer cards depicting a crucified Jesus to the “audience” as if it were a rock star they were following and not the Bishop of Rome, the head of the Catholic Church.
Incredulous and unable to fully believe in the spectacle, Anna had watched as the small, white-robed man moved up the aisle, zigzagging back and forth between the rows of pews, stopping here and there, to bless certain fortunately chosen ones – or rather those who happened to cross his path. Disbelievingly, she saw a nun fall to her knees and cry with emotion when this man placed his hand on her head. Even more skeptically and distrustfully, Anna observed the angry stares of the South Americans when the little man made the mistake of choosing her particular pew over the one behind and took her hand – the hand of an apparently not-so-obviously Protestant little blonde – and uttered something, probably a blessing, in Italian. It could by all means have been Latin, but that she was not subject-knowledgeable enough to perceive. “Aisle seats always pay off!” as the Catholic calcium-carbonate-sprinkled Latin teacher beamingly exclaimed when he later congratulated Anna on this auspicious little handshake.

Given that Anna’s life never became a caravan of love and that the words of the great Eurovision-wimp hold me now would suddenly feel welcome, at the same time as a miserable financial situation, a CV scattered like Brangelina’s brood of children and a barely existing faith in the future, Anna could much, much later, sometimes, in weak moments, regret that she did not let the boys in her class, complete the perhaps income- and luck-bringing deal with the baron.
Oh, Mama! Will you kiss me now?

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel XVIII: Anna, på Rom vi tror

“Cabin crew, arm slides and cross-check report, please!”

Under den traditionella och obligatoriska resan till Rom – resan som alla latinstudenter tog sista året och som naturligtvis förevigades på dubbla fotokopior från Extrafilm för att lätt kunna delas sinsemellan – inledde en italiensk baron, Dei Baroni di Bitetto, med mycket flashiga visitkort, en kväll på en restaurang med vitkalkade väggar och rustika trästolar med flätad sits, en förhandling med två killar i Annas klass om att ”köpa henne”. Hon, den unga, Paloma Picasso-doftande svenskan med de stora, mycket blonda pudellockarna och läpparna färgade av ett cerise Lancôme-läppstift med exakt matchad nagellacksnyans från samma märke.

Det var sent åttiotal. På vägen till hotellet från flygplatsen hade Sverige rikes fotbollsdomare, varav en status VM-domare, gjort en gärning värdig en viking när de med gemensamma krafter lyft bort en liten illa parkerad Fiat som hindrade vägen för en smått förvånad italiensk gentleman. Att mannen nästan borde kallas landsförrädare och förvisas från Italien, klädd som han var i en Burberry-rock, märker man inte när man charter-alkohol-svenskt försöker imponera på en buss fylld av unga Humanist-tjejer. Eller var det kanske för att imponera på de några år äldre och aningen mer världsvana danska reseguiderna, även kända som Simon Spies-gudinnor?
Om landet Sverige oroade sig för något överhuvudtaget detta år då ”Let’s Dance” fortfarande var Bowie och inte en fredagsunderhållning på fyran, så var det för Tjernobyls eventuella påverkan på årets kantareller.

De där tjejerna från humanistlinjen… För dem var feminism ute, så ”sjuttiotal”, och trafficking hade de aldrig hört talas om. Anorexi och AIDS var fortfarande bara en viskning i deras liv och knappt ens ett hörbart skvaller om, för dem, märkliga tillstånd av cancer, svält, mörka fläckar och död. Miljöförstöring endast något som Greenpeace protesterade emot när de hängde i rep på sidorna av en eller flera stora oljetankers i Atlanten. Oljetanker? Atlanten? Var det så det var? Inte helt säker.
Men stora, jävla båtar var det i alla fall med små, små människor hängande ut med sidorna på kvällsnyheterna och bokstäverna HIV var med all säkerhet farligt men drabbade väl bara bögar? Rom-resenärerna lyssnade inte så noga. Antagligen lyssnade de betydligt mer uppmärksamt när de noggrant försökte pricka in den exakta början och det exakta slutet på en låt för att skapa ett det perfekta blanne-bandet utifrån Tracks-listan.

Tidigare denna sällsamma romerska vecka hade var eviga lilla sten på Colosseum och Forum Romanum gåtts igenom och presenterats, för de som vanligt och i bästa fall halvt lyssnade tonåringarna, av en gubbe från svenska konsulatet. En tragisk Birgitta-syster hade berättat om och visat Heliga Birgittas höftben. (Tänka sig!) Tragisk var hon denna nunna, i de dömande tonåringarnas ögon, eftersom hon gjort så på felfri svenska men aldrig varit i Sverige.
Skrattsalvorna hade ekat på ett helt opassande sätt i katakomberna där de visades runt av en kvinnlig guide som besatt den märkligaste av italienskt bruten engelska. Memento mori var långt borta när den lilla korta kvinnan, perfekt byggd för de trånga gångarna, gång på gång utbrast i ett ”Down hereeee in de Cataaacooombi…”. Den storvuxne, lufsige Latinläraren med den ständiga och alltid – märkligt nog även här i Rom – tavelkrita-beströdda bruna manchesterkavajen hade hyschat och viskat om att de måste visa de döda respekt medan han som alltid förde den alldeles för långa Beethoven-luggen ur ansiktet. Men då det som alltid mest lät som han pustade och frustade som en av de tre små grisarna i sagan hade det hjälpt föga. På kvällarna släppte han dock på lärarförlåten och delade gärna ett eller flera glas rödvin med adepterna när de gick från ett hotellrums togaparty till ett annat, lite berusade, men på så gott humör, återuppförde ”Cataaacooombi-dramat” i hotellkorridorerna.
Dessutom hade Anna nästan fått stryk av en hel kyrkbänk fylld av sydamerikaner. Ja, så hade det i alla fall känts. De hade alla varit på en av påvens stora audienser. Det hade varit olidligt varmt i den stora salen, som påminde mer om en påkostad hockeyrink än ett kyrkorum, och tillställningen oerhört tråkig. Anna nästan somnade när den äldre farbrodern därframme i den stora konungastolen drog samma långrandiga historia om och om igen på sju olika språk. Trots att man fick beundra hans lingvistiska språkkunskaper kunde hon efteråt inte för sitt liv redogöra vad han talat om.
Dock när den vitklädde helige hade avslutat sin innantill-läsning från sina långa anteckningar, hade han rest sig och påbörjat en vandring upp i den breda gång som tudelade audienshallen precis som en vanlig kyrka. Han hade kardinaler i svarta dräkter med breda ametistlila band om halsen gående bakom sig och de slängde ut små bönekort med en korsfäst Jesus på till ”publiken” som om det vore en rockstjärna de följde och inte biskopen av Rom, katolska kyrkans överhuvud.
Skeptiskt och oförmögen att riktigt tro på spektaklet hade Anna sett hur den lille vitklädde mannen rörde sig upp i gången kryssandes fram och tillbaka mellan kyrkbänksraderna och stannade till här och där och välsignade vissa lyckligt utvalda eller rättare sagt de som råkade komma i hans väg. Klentroget såg hon en nunna falla på knä och gråta av rörelse när denne man lade sin hand på hennes huvud. Ännu mer skeptiskt och misstroget betraktade Anna sydamerikanernas arga blickar när den lille mannen gjorde misstaget att välja just hennes bänkrad framför den bakom och ta den, tydligen inte så tydligt, protestantiska lilla blondinens hand och slänga ur sig något, troligtvis en välsignelse, på italienska. Det kan ha ju för all del ha varit latin men det var hon inte ämnesduktig nog för att uppfatta. ”Gångplats lönar sig alltid!” som den katolske kalciumkarbonat-beströdde Latinläraren strålande sade när han senare gratulerade Anna till denna lyckobringande lilla handtryckning.

Med tanke på att Annas liv aldrig blev en caravan of love och att den store melodifestivalmesens ord hold me nowplötsligt skulle kännas välkomna samtidigt med en eländig ekonomisk situation, ett CV spritt som Brangelinas barnaskara och en knappt existerande framtidstro kunde Anna långt, långt senare ibland, i svaga ögonblick, beklaga att hon inte lät killarna i hennes klass slutföra den kanske inkomst- och lyckobringande affären med baronen.
Oh, Mama! Will you kiss me now?

©SlowClapStories

---