Chapter XXX: Aunts and uncles, the big jumble

“Why explain when I’ve stopped believing?
What’s left more than the biggest blow?
It’s so one hundred percent effective
when it takes our lives.”
Ebba Grön

The great wind of jumble has swept in and covers the attic’s floorboards, of untreated pine, with an uneven blanket of dust. Tidier here. Less there.

Three aunts and one uncle, four approaches:

Mary – the congeries:
“I must get the attic in order. Only the most important things should remain. Must do proper a death-cleaning in straight rows.”
“Help? What nonsense is that! I can manage on my own.”

Mildred – the topsy-turvy:
“So, I know that I last week put the armchair next to the dresser, but now I can’t find it. That small one. You know, the Emma armchair.”
“Well, well never mind! It’s up there somewhere anyway. Now, let’s have a cup of coffee.”
“Help? What nonsense is that! I can manage on my own.”

Millicent – higgledy-piggledy:
“It’s rather strange. The crystal chandelier has simply disappeared from the attic. You all, did claim that it was unfashionable, but that was not true. Has it been gone for long?”
“Help? What nonsense is that! I can manage on my own.”

Henry – the pell-mell:
“The attic? What are you talking about? We’ll have to deal with that another day.”
“I read and I read, and I read. I read about the steam ships’ engines, over and over again. Technical terms I’ve studied all my life. But you know what, Anna! It doesn’t stick anymore. It does not stick.”
“I don’t want this, I’m drowning…”
“But, help? What nonsense is that! I can still manage on my own.”

But there is also a peculiar softness to that bare and cold attic. Most of the time it is more like a warm forest glade on a summer afternoon. Admittedly, with prickly blueberry shrubs on the ground, but still with soft, green velvet moss covering all the rocks and the sunlight streaming down between the spruce trees.
Lucky that is.

©SlowClapStories

---

Evigt ägs blott det du mist

Kapitel XXX: Mostrar och morbröder, virrvarret

”Varför förklara när jag slutat tro?
Vad finns det kvar mer än the biggest blow?
Den e så hundraprocentigt effektiv
när den tar våra liv.”
Ebba Grön

Det stora virrvarrets vind har svept in och täcker golvtiljorna av obehandlad furu med ett ojämnt täcke av damm. Mer städat här. Mindre där.

Tre mostrar och en morbror, fyra förhållningssätt:

Mary – städad oreda:
– Jag måste få ordning på vinden. Bara de viktigaste sakerna ska vara kvar. Måste dö-städa fint i räta rader.
– Hjälp? Vad är det för trams! Jag klarar mig själv.

Mildred – vilken soppa:
– Alltså jag vet att jag i förra veckan satte fåtöljen sidan om byrån men nu kan jag inte hitta den. Den där lilla. Du vet, Emma-fåtöljen.
– Ja, ja strunt samma! Den finns där uppe någonstans i alla fall. Nu tar vi en kopp kaffe.
– Hjälp? Vad är det för trams! Jag klarar mig själv.

Millicent – huller om buller:
– Det är väl besynnerligt. Kristallkronan är bara försvunnen från vinden. Ni påstod visserligen att den var omodern men det var inte sant. Har den varit borta länge?
– Hjälp? Vad är det för trams! Jag klarar mig själv.

Henry – mitt röriga huvud:
– Vinden? Vad pratar du om? Den får vi ordna en annan dag.
– Jag läser och läser och läser. Läser om fartygens ångmotorer, om och om igen. Tekniska termer som jag har studerat hela mitt liv. Men vet, du Anna! Det fastnar inte längre. Det fastnar inte.
– Jag vill inte detta, jag drunknar…
– Men hjälp? Vad är det för trams! Jag klarar mig fortfarande själv.

Men det finns en besynnerlig mjukhet på den där kala och kalla vinden också. Oftast är den mer som en varm skogsglänta en sommareftermiddag. Visserligen med stickigt blåbärsris på marken men ändå med mjuk, grön sammetsmossa över alla stenar och solen strilande ner mellan granarna.
Tur är väl det.

©SlowClapStories

---