Chapter XXXI: Anna, 49 meets Anna, 39
“Anyone can become angry – that is easy,
but to be angry with the right person,
to the right degree, at the right time,
for the right purpose,
and in the right way – that is not easy.”
Aristotle, Nicomachean Ethics
Anna, 49 years old, visits Anna, 39 years old
Anna, 39 years old
“You seem to have taken it a little bit too andante.
[Hums ABBA.]”
Anna, 49 years old
“You don’t have to be so grumpy. I admit: Obstinacy punishes itself in the end.
Anna, 39 years old
“It worked as long as we believed it was about a Greek beach babe who would ‘play her time and time again and make her strong‘. Scarlett and Veronica should have taught us. Though, they both would have told us not to chicken out. ‘Chin up! After all, tomorrow is another day.’”
Anna, 49 years old
“It’s double-edged. Veronica has her Gremlins, after all. Scarlett is also lousy and useless as an alter ego. She is definitely also bipolar.”
Anna, 39 years old
“Also?”
Anna, 49 years old
“Hm, we’re perhaps a bit too well-schooled in diagnoses these days. Although they’ve probably always fascinated or been romanticized? ADHD is so 2014 and for heaven’s sake, don’t be schizophrenic like a great-grandfather. It will never be right.”
Anna, 39 years old
“Personally, I’m just as tired of everyone being “burned out” as I once was of everyone who had gastritis. Why can’t they not just say it as it is? D-e-p-r-e-s-s-s-i-o-n.”
Anna, 49 years old
[Laughs.]
“I had forgotten all those who chewed Losec as cough drops back in like ‘93.”
Anna, 39 years old
“The fact that you are depressed, a drunk, burned out or simply mean is a circumstance, a context. Not the cause that makes you feel bad, do, or say what you do.”
Anna, 49 years old
“Sincerity is the new mortal sin. Shit, I sometimes wish I was Melanie Hamilton. So damn peaceful. Not act. Not react.”
Anna, 39 years old
“Are you joking? I mean, seriously! The biggest wimp in film history?”
Anna, 49 years old
“Just wait things out. And! Who was it that got the prince?”
Anna, 39 years old
“The prince? She got the biggest wimp in film history. Who the hell wants Ashley?”
Anna, 49 years old
“Scarlett.”
Anna, 39 years old
“Okay, but that’s the greatest mystery in film history. Besides, we will never be Melanie.”
Anna, 49 years old
“How do you know that?”
Anna, 39 years old
“Are you kidding!”
Anna, 49 years old
[Laughs.]
“Yes.”
[Silence.]
Anna, 49 years old
[Upset.]
“You still have the strength to hope. Everything you believe in can go to hell, because it doesn’t exist. Fall in line. Reality came first. When you think that it can’t get any worse. Then…”
“Then, the water is shut off while you’re in the shower, with your head full of shampoo on the way to a funeral. Or you pee yourself in the elevator from all the coffee and sparkling water, two diuretics and one Valium on the way home from another funeral.”
”What you believed in, it didn’t happen. It’s better not to be honest. Be The Joker… Heath Ledger…”
Anna, 39 years old
“What, did you say?”
Anna, 49 years old
“This adapted difficulty to hear is damn annoying. Hello?! Who the hell is running these fucking conversations between us?”
Anna, 39 years old
“The one who will make sure that I don’t lose hope.”
[Silence.]
Anna, 49 years old
“They have taken pictures of one of Pluto’s moons and determined that there is water.”
Anna, 39 years old
“On the planet or the moon?”
Anna, 49 years old
“I don’t know. But it took nine years for the spacecraft that took the pictures to get there. Can you imagine sitting and waiting for a few pictures for nine years and why does a moon even orbit a planet for millions of years?”
Anna, 39 years old
“Hm, orbiting a “moon” is a bit too well-known a topic, so in this case we probably shouldn’t tell people how to live their lives? ;)”
Anna, 49 years old
“Don’t smiley-face me. Adults congratulating each other with cartoon fireworks? What is that? And you’re right, you really should stop orbiting around Peter.”
Anna, 39 years old
“Then where do I go?”
[Silence.]
Anna, 49 years old
“I’ve finally put together the album with all of grandad’s America-photos. Grandad, the selfie lover! He would have loved to live now and take pictures of himself all the time!”
Anna, 39 years old
“Selfie? Everyone likes to take photos and show off, don’t they?”
Anna, 49 years old
“Video killed the radio star, and the selfie killed the time between the pictures. Crap or happiness, but before it was and existed in the pictures. Not just the “pretty” and the time in between, one had to try to remember as best one could. Printed paper photographs with parentheses in between of memories that tied us together with the present. The pictures connected us to what we had lost that was not in a picture, the parentheses.”
”Now image, on image on image. Everything is in a photo. The memory never gets to work on its own, because we believe that it is the only and true reality we see in the pictures. The pictures don’t lie. But that’s precisely what they do.”
Anna, 39 years old
“I don’t understand?”
Anna, 49 years old
“That one used to appreciate what had already been. Not all the time lived for the next picture, and that we ourselves were allowed to control the spaces in between.”
“Do you really think I could have written these dialogues if everything was caught on camera? Preserved in a photo? If everything were documented, if I were not allowed to fabricate based my own memory.”
Anna, 39 years old
“But you’ve always had the latest camera?”
Anna, 49 years old
“Yes, but it took time to see the picture.”
“Ah, what the hell, whatever! As for Grandad and Albin, they were not coming home, so they didn’t need any memories. I guess, they just wanted to be there and then, in that moment.”
Anna, 39 years old
“And that’s wrong?”
Anna, 49 years old
“No. it’s me who thinks too much about the past and makes damn albums.”
Silence.
Anna, 49 years old
“I read a question that I’ve been thinking about: ‘Are you the catalyst or the catastrophe?’”
Anna, 39 years old
“Damn. The catalyst?”
Anna, 49 years old
“At work and in the family, perhaps, but inside we’re just a catastrophe, aren’t we?”
Anna, 39 years old
“How negative you are! You ask questions to get things out of the way. Those who are not prepared end up disappointed in the end.”
Anna, 49 years old
“You wish! But fine, I don’t say ‘maybe’ either if I mean ‘no’. I don’t need to be understood by people or seem nice. It’s enough to be sensible.
Anna, 39 years old
“It started with he the dentist who used metal thimbles on his fingertips. We bite.”
Anna, 49 years old
“Him. ‘Him the dentist’, and I don’t bite. I’m as polite as can be. I just want to avoid half-truths and the fact-resistant ones.
Anna, 39 years old
“The fact-resistant?”
Anna, 49 years old
“It’s fucking hard to talk to you. The ones who made Trump president. Children of our time.”
Anna, 39 years old
“Sometimes you’re violently funny.”
[Laughs.]
“Trump! Do you remember the pink marble in Trump Tower, shit, how impressed we were. That, I know we have photos of! But president, he’s not likely to become.
[Laughs.]
“But, the last thing, good topic. Children. Where do we stand there?”
Anna, 49 years old
“Can we please finish one topic before starting another.”
Anna, 39 years old
“So, you haven’t solved that question?”
Anna, 49 years old
“Since I, the catastrophe doesn’t always spread harmony, happy thoughts and comfort around me – no, I haven’t solved it!”
Anna, 39 years old
“I guess I’ll have to change direction then. But I do want this with Peter to become something.”
Anna, 49 years old
“That! That was as real as if you’re sore IRL from an imaginary bruise that you’d gotten from your imaginary friend. Just another unfulfilled daydream.”
Anna, 39 years old
“Don’t be sad. Oh my God, you’re crying. Hey, I didn’t mean anything bad by it. Please, don’t be sad. My God! You’re really crying. For real.”
“What’s happening? Now I feel completely powerless.”
Anna, 49 years old
“Me too.”
Anna, 39 years old
“And surprised.”
Anna, 49 years old
“Me too.”
[Silence.]
Anna, 49 years old
“Did you know that the word livslögn, life-lie, doesn’t have a direct translation into English. Life-illusion seems to be the most commonly used.”
Anna, 39 years old
“An illusion. Better than a lie. A good magician knows that people are always looking where the light falls.”
Anna, 49 years old
“We think we’re telling it like it is. But I think we’re fooling ourselves. Looking towards the light.”
Anna, 39 years old
“Don’t be so hard on yourself. Everyone does that, don’t they.”
Anna, 49 years old
“Sometimes it’s also translated it as ‘basic lie’. Isn’t that what you live by? In? The belief that it will always get better down the road even though it gets worse.”
Anna, 39 years old
“So, if I really swing the scissors, instead of holding them properly along my leg, that’s better?”
Anna, 49 years old
“I don’t know. But mix the catalyst with the illusion and BAM! and you’ve created a catastrophe for yourself. You get it? It’s no good. It’s just crap! And here we are. Goddam fucking hell!”
Anna, 39 years old
“You. You’re there. Not me.”
Anna, 49 years old
“I hate you! You were supposed to lead me to something that never happened. Here we sit like the Mad Hatter, drink disgusting tea. Every day. At the same time. I mean, you don’t have to be called Alice to accuse you of having us snared by Miss Time and Mr. Circumstance.”
Anna, 39 years old
“You’re the one who set the table and wasted time. Who talk illogically and feel sorry for yourself.”
[Silence.]
Anna, 49 years old
“Yesterday when I was putting on my makeup…”
”Like for a whole damn second. I thought… I had time to feel that ‘Damn! Now I’ve gone psychotic, just like Veronica.’”
Anna, 39 years old
“Just like whom?”
”A millisecond. It probably wasn’t a full second. One second, that’s actually quite a long time.”
Anna, 49 years old
“I wasn’t there! We get so fucking lost. We are not reaching any goals.”
Anna, 39 years old
“’Fill up the glasses, since wer’e here for life,
And flatter Dr Gamme and his wife,
For looking in the mirror tells you true,
It’s Dr Gamme who looks back at you.’”
“Larkin. I just thought it ‘mirrored’ what you were saying.
[Laughs.]
Anna, 49 years old
“Are you completely stupid? Do you know that I almost daily think that when mom and dad are gone, there’s nothing stopping me from jumping over the cemetery wall. Do you know that? Did you know that?”
Anna, 39 years old
“Calm down. Suicide?”
Anna, 49 years old
“Oh, so that you heard! That, you actually took in! It got through.”
Anna, 39 years old
“But we’ve never, never thought like that.”
Anna, 49 years old
“No, my silly little nitwit, but now we do, pretty damn often, actually. You get that! Because there’s nothing after that. Then we’re alone. Fucking lonely.”
Anna, 39 years old
“But little brother, the rest of the family…”
Anna, 49 years old
“We’ll become Aunt Millicent. You get it! We’ll end up like Mille. Mom takes care of her now. Despite all the harsh words.”
Anna, 39 years old
“But if…”
Anna, 49 years old
“There are no ifs, no men either. There’re only thousands of ideas you never saw through because it was your turn at the checkout. For milk. For some goddamn milk.”
Anna, 39 years old
“Well, you have to eat.”
Anna, 49 years old
“Yes, and with or without Valium, I continue my day. But sure, you don’t stay as slim as you are, when you’re suppressing the anxiety.”
Anna, 39 years old
“That’s unfair! But sedatives…?”
Anna, 49 years old
“Don’t worry. It passes but you’re tired. I can handle far more than I thought I could, yet still always wish I was a really dumb, happy-go-lucky blonde.”
Anna, 39 years old
“Color me content! Long live hydrogen peroxide!”
Anna, 49 years old
“You’re quick to joke and laugh. It’s a bit contagious but even bleach doesn’t work as it used to. It stops working after a certain time, supposedly to be ‘good for the environment’”
Anna, 39 years old
“So, you want both a perfect hair day and your own private helipad? It’s cool. ‘I’ve got a plan so cunning you could put a tail on it and call it weasel.’”
[Laughs.]
Anna, 49 years old
“Damn it! I fail you so bad, but when you finally understand me, we get nowhere. We get stuck.”
Anna, 11 years old
“Well, I’m for one is glad you have your imagination, your weird thoughts and your quirky whims left.”
Anna, 18 years old
“And I’m glad you still have your stubborn streak. Are you maybe even a little, little kinder to yourself?”
Anna, 49 years old
“Well, hello, there! There, you popped up like some kind of ghoul-children in a Maria Gripe novel!”
Anna, 11 years old
[Laughs.]
“Nope! We’re actually Bishop Vergeus’ girls!”
Anna, 49 years old
“Yeah, I can totally believe that.”
[Laughs loudly.]
“But, you know what, then I think you should go and disappear back into the cold, rushing stream again!”
Anna, 18 years old
”You’re not kinder to yourself.”
[Disappear.]
[Pause.]
Anna, 39 years old
“And there they went!”
“Well, well…”
“Well, I’ve broken up with Kierkegaard at least. You can’t lose your footing when you’ve never really dared in the first place. I no longer write his quote in the President-calendar every year. What is it you always say? ‘I’m out walking the dead again.’ That seems to be where you’re at. You sound depressed.”
Anna, 49 years old
“Nothing reaches me behind the rouge. But sure, I get up. Blow dry my hair and all that. If we’re not cremated, we rot.”
Anna, 39 years old
“A mid-life crisis. I wouldn’t have thought that of us.”
Anna, 49 years old
“Do you know what my dreams are made of these days? Ladies and gentlemen! My dreams! Money! A big fucking pile of money. Ta-da!”
“My nightmares! I never checked the age of the damned, bastard stork. Ta-da!”
Anna, 49 years old
“What was it you didn’t check?” We check everything.”
Anna, 49 years old
“It annoys me more than it used to that you can’t hear me. You’re the last chance to change anything. Listen up!”
Anna, 39 years old
“What?”
Anna, 49 years old
“Some things I ‘m allowed to tell, others I’m not. As Brecht said, ‘The man who laughs. Has simply not yet heard, the terrible news.’”
Anna, 39 years old
“We get to talk about old truths and problems. For any new viewers… Ants, static on the screen.”
Anna, 49 years old
“I put on lip gloss and ask people how they’re doing, even if they don’t ask me back. I used to think that was normal. But I can’t do it anymore. I just want to wonder: ‘What the hell is the difference between gravlax sauce and Swedish mustard-dill sauce?’ and stop giving a damn about ‘the mood in the room’ or how everyone else is feeling.”
Anna, 39 years old
“You grow geraniums and like cured salmon with gravlax sauce. Who are you?”
Anna, 49 years old
“I only eat hot-smoked salmon. I’m childless.”
Anna, 39 years old
“And you wonder why you’re stuck? Think of what Mary always says: ‘You became what you became when you didn’t become as you were supposed to.’”
Anna, 49 years old
“Mary is dead.”
“Damn! What happened to the time when you didn’t have to pay thirty-five crowns for a GB ice cream and Bowie wasn’t dead? When you could slam down the phone on people.”
Anna, 39 years old
“I didn’t catch that last part. Static.”
Anna, 49 years old
“The static, like our tinnitus.”
“But maybe it’s hormones these days? My mind goes from fear to something else faster than a Formula 1 pit stop. I have a very well-developed je ne sais quoi [read; huh?] for anxiety.”
Anna, 39 years old
“You can’t talk in square brackets.”
Anna, 49 years old
“It’s no less realistic than me talking to you, is it?”
Anna, 39 years old
“Our anxiety actually doesn’t make the world go round. Who do you hang out with?”
Anna, 49 years old
“Not many. Fewer and fewer…”
“Being honest about not always feeling okay has defined how people see me, the image of me.”
“Everyone assumes it’s depression. Nothing could be further from the truth. It’s fear.”
“Pure fear. The catalysts are always the same. Sometimes, but not so often anymore, the performance anxiety, but always, always, the money worries.”
Anna, 39 years old
“Yes, and yet 90 percent of people only the see a ‘happy, annoyingly talkative’ Anna.”
Anna, 49 years old
“And some people see the Negative Supernova. Sometimes I think people are just as open as I am, but then I realize it was a kind of joke. At my expense. They haven’t lost anything.”
Anna, 39 years old
“They’re protecting themselves. You have to respect that, right.”
Anna, 49 years old
“I’ve picked that up. Sometimes I’m so vague myself nowadays that not even I understand what I mean. Like people do. They don’t risk being themselves. If you just speak nonsense convincingly enough.”
Anna, 39 years old
“Okay, okay, words, words, words. You isolate yourself. That worries me.”
Anna, 49 years old
“Don’t exaggerate. Everyone has less and less of a social life as the years go by. But why did we show what was under the varnish?”
Anna, 39 years old
“Stop! Self-pity doesn’t suit you.”
Anna, 49 years old
“True altruism can only come from the family. The rest is just some kind of need for affirmation.
Anna, 39 years old
“Don’t we usually say that we’re defined by our family and our friends because then we’re a damn good person?”
Anna, 49 years old
“I don’t know anymore. When I swipe my credit card at the checkout because I don’t have a penny left in cash, it doesn’t help to think ‘I’m a good person in other ways.‘ anymore.”
Anna, 39 years old
“They had helped us earlier in life as well. Money.”
Anna, 49 years old
“People who could help, practically and pragmatically, but constantly throw out an ’I wish I could help you.’”
“Those are the ones I want to scream at! ‘Don’t throw platitudes at me!’ The ones who forces me to answer: ‘But please, sweet dear you, of course you should noooot feel like thaaaat!’”
“Making me validate them! I mean, for god’s sake!”
Anna, 39 years old
”Mmmm… But self-pity… Watch out…”
[Silence.]
Anna, 49 years old
“Yeah, I know! I know. Stop looking at me like that!”
“I’m just so tired of being grateful ‘about the small things in life’. Not even the scent of Mildred’s Mock orange a day in July works anymore.”
Anna, 39 years old
“What?”
Anna, 49 years old
“I said that no one will ever call us ‘poor little rich girl’.”
Anna, 39 years old
“Not ‘Legs‘ either.”
[Laughs.]
“Sorry, I shouldn’t be laughing. Or make it into a joke. I mean, I can tell that you are not feeling well.”
Anna, 49 years old
“It’s fine. People can absolutely call us Freddie Mercury.”
Anna, 39 years old
“Because we’re the great pretender…”
“Shame can be a very dangerous thing. One has to dare to ask for help. How are you with having people over? And… Drum roll… Do they get to keep their shoes on?”
Anna, 49 years old
“Are you kidding? That’s my last remaining intrusive thought.”
Anna, 39 years old & Anna, 49 years old
“My dear little darling, Swede! You’re no more continental for letting people to walk into your home with their shoes on, as it makes me Japanese for not to allowing it.”
[Laughs both.]
Anna, 39 years old
“And those people who say: ‘My door is always open!’ The whole point with doors is to close them. Replace their open doors with a big, fat void, and let’s see what happens to their hospitality!”
Anna, 49 years old
“Our void.”
[Silence.]
Anna, 39 years old
“If everything’s that hopeless, then change things! And for God’s sake, stop acting so hard to get used to!”
Anna, 49 years old
“To be understood. How awful.”
“Don’t roll your eyes! I was being ironic! It worries me too that my brain has stopped expecting good things to happen, but if one day I wake up and the day is the tomorrow I wished for yesterday, will I then be disappointed?”
Anna, 39 years old
“Dammit! Stop expounding and enough with the monologues! Get angry instead! Be me!”
“Don’t be such a passive wimp with such b-i-g words. Come on, for fuck’s sake! You’re not some fucking fragile Meissen-ballerina and you haven’t lost the argument until you’ve taken off your shoes, thrown them at your opponent and missed.”
Anna, 49 years old
“Tossing a small ball was never our thing.”
Anna, 39 years old
“Pull yourself together! You’re not dying yet. And hey, that whole ‘Now I am quietly waiting for the catastrophe of my personality to seem beautiful again, and interesting, and modern.’, is stolen and, above all, so played out.”
“And, hey! What if you actually meet someone who gets the point when we introduce ourselves as Space Cowboy, the Gangster of Love and Maurice.”
Anna, 49 years old
“Three surprises in one. I actually decided to change my life once, so I changed my phone number.”
[Silence.]
Anna, 39 years old
“It was me. I was the one who changed the phone number.
Anna, 49 years old
“Hey there, you Space-y cowboy, great initiative! Who is Keyser Zöse? Do you get it?
Anna, 39 years old
“Yes, of course I get it. I’m not an idiot but skip the irony. At least I tried. So, you’ve given up? Just like that?”
Anna, 49 years old
“Well, you know, as long as one has a Valium, a good pillow, a pint of Ben & Jerry’s and all the Christmas specials of ‘The Vicar of Dibley’ nearby.”
Anna, 39 years old
“You’ve really have given up?”
[Falls silent.]
[Silence.]
Anna, 49 years old
“I have a few book ideas.”
Anna, 39 years old
“Yaaay! We’re back! And now our catchphrase is: ‘For Award Considerations Only.’”
Anna, 49 years old
“You don’t stream movies illegally yet, so what do you know about that? But sure, strike camp, strike camp! The new day shows its light. Our great adventure has no end in sight, so wouldn’t it be nice if the monster under the bed one day fell in love with our guardian angel.”
Anna, 39 years old
“Trip away; make no stay; Meet me all by break of day.”
Anna, 49 years old
“Well, isn’t that just like you? A proper little Puck.”
Anna, 39 years old
“It’s not Puck saying that. It’s Obe…”
Anna, 49 years old
“Oberon. I know. Shut up now! Positive thinking here we go. I’m definitely going to start using the expensive black BLK DNM jeans and throw out the Lindex jeans that I use to save on the others.”
Anna, 39 years old
“Ah, but what the hell? I couldn’t even keep up.”
Anna, 49 years old
“Because you’re not here.”
Anna, 39 years old
“The intention must be to…”
Anna, 49 years old
“But then again, good intentions can be just as bad as bad ones. I’m just trying to adjust our internal PA system.”
Anna, 39 years old
“You have all the answers as usual. That’s something we were supposed to try to get away from too.”
Anna, 49 years old
“You’re hearing me clearly all of a sudden! Even the sadness? Can you move on now?”
Anna, 39 years old
“Memento mori and my inner irony tells me that I should embrace and take this insight to heart today; not tomorrow because then, naturally, in the spirit of transience and impermanence, it will be gone.”
Anna, 49 years old
The B-I-G words didn’t start with me. Should I say something wise, or use another movie metaphor?”
Anna, 39 years old
“Let’s go movie.”
Anna, 49 years old
“Then I wish I had a DeLorean.”
Anna, 39 years old
“Like if.”
Anna, 49 years old
“Hear me out! ‘Your future hasn’t been written yet – no one’s has. Your future is whatever you make it. So make it a good one.’”
“It was you who said, ‘Go movie!’”
Anna, 39 years old
“Marty McFly is stressed and miserable in all the films because he has answers that he can’t cope with.”
Anna, 49 years old
“Hence, why we have to stop meeting like this.”
“By the way, ‘halvlycklig’, you know like ‘half-happy’ is also better in English because you could say ‘half past happy.’ Then, at least then you’ve been happy, even if you’re just a little past it now.”
Anna, 39 years old
“We’re like everyone else then.”
Anna, 49 years old
“Who let Atlanta burn and Bobby stay in the shower.”
Anna, 39 years old
“Let go.”
Anna, 49 years old
“For God’s sake!”
Anna, 39 years old
“Okay, sorry! But only someone who has lost his way can reach the unexpected clearing in the forest. Tran…”
Anna, 49 years old
“… strömmer. ‘On the road in the long darkness. My wristwatch stubbornly glimmers with time’s captured insect.’”
“I guess I’ll just do what I usually do, step on every manhole cover just to see where it leads. Or something.”
©SlowClapStories
Evigt ägs blott det du mist
Kapitel XXXI: Anna, 39 möter Anna, 49
”Vem som helst kan bli arg – det är lätt;
men att vara arg på rätt person,
i rätt grad, vid rätt tidpunkt,
av rätt anledning
och på rätt sätt – är inte lätt.”
Aristoteles, Nikomachiska etiken
Anna, 49 år besöker Anna, 39 år
Anna, 39 år
– Du tycks ha tagit det lite väl andante.
[Nynnar ABBA.]
Anna, 49 år
– Du behöver inte vara så sur. Jag erkänner: Egensinne straffar sig till slut.
Anna, 39 år
– Det funkade så länge vi trodde det handlade om en grekisk beachbabe som skulle ’play her time and time again and make her strong’. Scarlett och Veronica borde ha lärt oss. Fast de hade båda sagt till oss att inte att fega. Chin up! After all tomorrow is another day.
Anna, 49 år
– Det är dubbelt. Veronica har ju sina Gremlins. Scarlett är dessutom kass som alter ego. Hon är definitivt också bipolär.
Anna, 39 år
– Också?
Anna, 49 år
– Hm, vi är kanske lite väl skolade i diagnoser idag. Fast de har väl alltid fascinerat eller romantiserats? ADHD är så 2014 och var för sjutton inte schizofren som gammelmorfar. Det blir aldrig rätt.
Anna, 39 år
– Själv är jag är lika trött på alla utbrända som jag förr var på alla dom som hade magkatarr. Varför kan dom inte säga som det är? D-e-p-r-e-s-s-s-i-o-n.
Anna, 49 år
[Skrattar.]
– Jag hade glömt alla dom som tuggade Losec som halstabletter typ ’93.
Anna, 39 år
– Att du är deprimerad, alkis, utbränd eller bara elak är en omständighet, en kontext. Inte orsaken som får dig att må dåligt, göra eller säga det du gör.
Anna, 49 år
– Uppriktighet är den nya dödssynden. Shit, jag önskar att jag var Melanie Hamilton ibland. Så förbannat fridfullt. Inte agera. Inte reagera.
Anna, 39 år
– Skämtar du? Alltså, verkligen! Den största mesen i filmhistorien?
Anna, 49 år
– Bara vänta in saker. Och! Vem var det som fick prinsen?
Anna, 39 år
– Prinsen? Hon fick filmhistoriens allra största mes. Vem fan vill ha Ashley?
Anna, 49 år
– Scarlett.
Anna, 39 år
– Okej, men det är filmhistoriens största mysterium. Dessutom blir vi aldrig Melanie.
Anna, 49 år
– Hur vet du det?
Anna, 39 år
– Skojar du!
Anna, 49 år
[Skrattar.]
– Ja.
[Tystnad.]
Anna, 49 år
[Upprörd]
– Du orkar fortfarande hoppas. Allt det du tror på kan dra åt helvete, för det finns inte. Rätta dig i ledet. Verkligheten kom först. När du tänker att värre kan det inte bli. Då…
– Då, stängs vattnet av medan du står i duschen, med huvudet fullt av schampo på väg till en begravning. Eller så kissar du ner dig i hissen av allt kaffe, Ramlösa, två vätskedrivande och en Stesolid på väg hem från en annan jordfästning.
– Det du trodde på, det hände inte. Det är bättre att inte vara ärlig. Be The Joker… Heath Ledger…
Anna, 39 år
– Va, sa du?
Anna, 49 år
– Denna anpassade svårighet att höra är jävligt irriterande. Hallå?! Vem fan styr de här jävla samtalen mellan oss?
Anna, 39 år
– Den som ska se till att jag inte tappar hoppet.
[Tystnad.]
Anna, 49 år
– Dom har tagit bilder på en av Plutos månar och konstaterat att det finns vatten.
Anna, 39 år
– På planeten eller månen?
Anna, 49 år
– Vet inte. Men det tog nio år för rymdfarkosten som tog bilderna att ta sig fram. Kan du tänka dig att sitta och vänta på några bilder i nio år och varför cirkulerar en måne överhuvudtaget miljontals år kring en planet?
Anna, 39 år
– Hm, att cirkulera kring en ”måne” är ett lite för välkänt ämne så i detta fall bör vi nog inte råda folk hur de ska leva sina liv? 😉
Anna, 49 år
– Smiley face:a mig inte. Vuxna människor som grattar varandra med tecknade fyrverkeripjäser? Vad är det? Och du har rätt, du borde verkligen sluta cirkulera kring Peter.
Anna, 39 år
– Vart går jag då?
[Tystnad.]
Anna, 49 år
– Jag har äntligen satt samman albumet med morfars alla Amerika-bilder. Morfar, selfie-lovern! Han skulle älskat att leva nu och ta bilder på sig själv hela tiden!
Anna, 39 år
– Selfie? Alla gillar väl att ta bilder och visa upp?
Anna, 49 år
– Video killed the radio star och selfien killed tiden mellan bilderna. Skit eller lycka men förr fanns det och existerade i bilderna. Inte bara det ”fina” och tiden däremellan fick man försöka minnas så gått det gick. Tryckta pappersbilder med minnesparenteser däremellan som band samman oss med nuet. Bilderna band oss samman med det man förlorat som inte fanns på bild, parenteserna.
– Nu bild, på bild på bild. Allt finns på bild. Minnet får aldrig arbeta på egen hand, för vi tror att det är den enda och sanna verkligheten vi ser i bilderna. Bilderna ljuger inte. Men det är ju precis det som de gör.
Anna, 39 år
– Jag fattar inte?
Anna, 49 år
– Att man uppskattade det som redan varit. Inte hela tiden levde för nästa bild och att vi själv fick lov att styra mellanrummen.
– Tror du verkligen att jag skulle kunnat skriva dessa dialoger om allt var fångat av en kamera? Fanns i en bild? Om allt fanns dokumenterat, om jag inte fick fabulera utifrån mitt eget minne.
Anna, 39 år
– Men du har ju alltid haft den senaste kameran?
Anna, 49 år
– Ja, men det tog tid att se bilden.
– Ah, va fan, skit i vilket! Vad gällde morfar och Albin så skulle de inte komma hem så de behövde inga minnen. Dom ville väl bara vara där och då, i stunden.
Anna, 39 år
– Och det är fel?
Anna, 49 år
– Nej. Det är jag som tänker för mycket på det förflutna och gör förbannade album.
[Tystnad.]
Anna, 49 år
– Jag läste en fråga som jag funderat på: ”Är du katalysatorn eller katastrofen?”
Anna, 39 år
– Fan. Katalysatorn?
Anna, 49 år
– På jobbet och i familjen kanske men i vårt inre är vi väl bara en katastrof?
Anna, 39 år
– Vad du är negativ! Man ställer frågor för att få saker ur vägen. Dom som inte är förbereda blir besvikna till sist.
Anna, 49 år
– You wish! Men visst jag säger inte heller ’kanske’ om jag menar ’nej’. Jag behöver inte förstås av folk eller verka rar. Det räcker att vara vettig.
Anna, 39 år
– Det började med han tandläkaren som använde metallhylsor på fingertopparna. Vi bits.
Anna, 49 år
– Honom. ’Honom tandläkaren’, och jag bits inte. Jag är hur artig som helst. Jag vill bara slippa halvsanningar och faktaresistenta.
Anna, 39 år
– Faktaresistenta?
Anna, 49 år
– Det är jävligt jobbigt att prata med dig. Dom som gjorde Trump till president. Barn av vår tid.
Anna, 39 år
– Ibland är du våldsamt rolig.
[Skrattar.)
– Trump! Kommer du ihåg den rosa marmorn i Trump Tower? Shit, så imponerade vi var. Det vet jag att vi har foton på! Men president lär han inte bli.
[Skrattar.]
– Men, det sista, bra ämne. Barn. Var står vi där?
Anna, 49 år
– Kan vi vara så snälla att avsluta ett ämne innan vi börjar på ett annat.
Anna, 39 år
– Så du har inte löst den frågan?
Anna, 49 år
– Eftersom jag, katastrofen inte alltid sprider harmoni, lyckliga tankar och tröst runt mig så nä, jag har inte löst det!
Anna, 39 år
– Jag får väl byta riktning då. Men jag vill ju att detta med Peter ska blir något.
Anna, 49 år
– Det! Det var lika verkligt som om man IRL ömmar från ett påhittat blåmärke som man fått av sin låtsaskompis. Bara ytterligare en ouppfylld dagdröm.
Anna, 39 år
– Bli inte ledsen. Jösses, du gråter. Alltså, jag menade inget illa. Snälla, var inte ledsen. Herre Gud! Du gråter verkligen. På riktigt.
– Vad är detta? Nu känner jag mig helt maktlös.
Anna, 49 år
– Jag med.
Anna, 39 år
– Och förvånad.
Anna, 49 år
– Jag med.
[Tystnad.]
Anna, 49 år
– Visste du att ordet livslögn inte har en direkt översättning till engelska. Life-illusion tycks vara det som används mest.
Anna, 39 år
– En illusion. Bättre än lögn. En bra trollkarl vet att folk alltid tittar där ljuset faller.
Anna, 49 år
– Vi tycker att vi säger som det är. Men jag tror att vi lurar oss själva. Tittar mot ljuset.
Anna, 39 år
– Var inte så hård. Det gör väl alla.
Anna, 49 år
– Ibland översätt det också med ’basic-lie’. Är det inte det du lever efter? I? Tron att det alltid blir bättre längre fram trots att det blir sämre.
Anna, 39 år
– Så om jag verkligen svingar saxen, i stället för att hålla den ordentligt längs med benet så är det bättre?
Anna, 49 år
– I don’t know. Men blanda katalysatorn med illusionen och BAM! så har man skapat katastrofen för sig själv. Fattar du? Det är inte bra. Det är bara skit! Och här sitter vi. Satans jävla helvete!
Anna, 39 år
– Du. Du sitter där. Inte jag.
Anna, 49 år
– Jag hatar dig! Du skulle leda mig till något som aldrig skedde. Här sitter vi som Hattmakaren och dricker äckligt te. Varje dag. På samma tid. Alltså, man behöver inte kallas Alice för att anklaga dig för att ha fått oss snarade av Miss Time och Mr Circumstance.
Anna, 39 år
– Det är du själv som har dukat bordet och slösat bort tiden. Som pratar ologiskt och tycker synd om dig själv.
[Tystnad.]
Anna, 49 år
– Igår när jag sminkade mig så i en hel jävla sekund.
– Jag tänkte… Jag hann känna att ”Fan! Nu har jag fått en psykos precis som Veronica.”
Anna, 39 år
– Precis som vem?
– Millisekund. Det var säkert inte en hel sekund. En sekund, det är ganska lång tid.
Anna, 49 år
– Jag var inte där! Vi går så jävla vilse. Vi når inga mål.
Anna, 39 år
– ”Fill up the glasses, since wer’e here for life,
And flatter Dr Gamme and his wife,
For looking in the mirror tells you true,
It’s Dr Gamme who looks back at you.”
– Larkin. Jag tyckte bara att det ”speglade” vad du berättade.
[Skrattar.]
Anna, 49 år
– Är du helt dum i huvudet? Vet du att jag nästan dagligen tänker att när mamma och pappa inte finns här mer, så finns inget som hindrar mig från att hoppa över kyrkogårdsmuren. Vet du det? Visste du det?
Anna, 39 år
– Lugna dig. Självmord?
Anna, 49 år
– Nä, men minsann. Det hörde och uppfattade du minsann! Det gick in.
Anna, 39 år
– Men, vi har aldrig, aldrig tänkt så.
Anna, 49 år
– Nä, min lilla nippertippa men nu gör vi det ganska jävla ofta. Fattar du! För det finns inget efter det. Då är vi ensamma. Jävligt ensamma.
Anna, 39 år
– Men lillebror, resten av familjen…
Anna, 49 år
– Vi blir moster Millicent. Fattar du! Vi blir som Mille. Mamma tar hand om henne nu. Trots alla hårda ord.
Anna, 39 år
– Men…
Anna, 49 år
– Det finns inga men och inga män heller. Det finns bara tusentals idéer man aldrig fullföljt för att det blev ens tur i kassan att betala. För mjölk. För någon jävla mjölk.
Anna, 39 år
– Man måste ju äta.
Anna, 49 år
– Jo och med eller utan Stesolid så fortsätter jag min dag. Men visst, man blir inte lika smal som du är, när man dämpar ångesten.
Anna, 39 år
– Det var orättvist! Men lugnande…?
Anna, 49 år
– Oroa dig inte. Det går över men man är trött. Jag kan hantera betydligt mer än jag trodde men önskar ändå alltid att jag var en riktigt dum, happy-go-lucky blonde.
Anna, 39 år
– Color me content! Long live vätesuperoxid!
Anna, 49 år
– Du har lätt för att skämta och skratta. Det smittar lite men inte ens blekning funkar som förr. Den slutar verka efter en viss tid för att vara ”bra för miljön”.
Anna, 39 år
– Så du vill ha både en perfect hair day och en privat helikopterplatta? Det är lugnt. ”I’ve got a plan so cunning you could put a tail on it and call it weasel.”
[Skrattar.]
Anna, 49 år
– Fan, alltså! Jag sviker dig så men när du till sist förstår du mig så kommer vi ingenstans. Vi fastnar.
Anna, 11 år
– Ja, jag är i alla fall glad att du har din fantasi, dina konstiga funderingar och dina knäppa infall kvar.
Anna, 18 år
– Och jag är glad att du har din egensinnighet kvar. Och kanske, är du lite snällare mot dig själv?
Anna, 49 år
– Nämen, hallå! Där, dök ni upp som några slags gengångarbarn i en Maria Gripe-roman!
Anna, 11 år
[Skrattar.]
– Nix! Vi är faktiskt biskop Vergeus flickor!
Anna, 49 år
– Jo, det kan jag absolut tro.
[Skrattar högt.]
– Men, vet ni vad, då tycker jag att ni ska ta och försvinna ner i den kalla, strömma ån igen!
Anna, 18 år
– Du är inte snällare mot dig själv.
[Försvinner.]
[Paus.]
Anna, 39 år
– Där försvann dom!
– Ja, ja…
– Jag har brutit med Kierkegaard i alla fall. Man kan inte förlora fotfästet när man aldrig riktigt vågat. Jag skriver inte längre hans citat i Presidentkalendern varje år. Vad är det du brukar säga? ”I’m out walking the dead again.” Det verkar vara där du är. Du verkar deprimerad.
Anna, 49 år
– Inget når mig bakom rouget. Men visst, jag går upp. Fönar håret och så. Kremeras vi inte så ruttnar vi.
Anna, 39 år
– Femtio-årskris. Det trodde jag inte om oss.
Anna, 49 år
– Vet du vad mina drömmar består av dessa dagar? Mina damer och herrar! Mina drömmar! Pengar! En stor jävla hög med pengar. Hepp!
– Mina mardrömmar! Jag kollade inte upp storkjävelns ålder. Hepp!
Anna, 49 år
– Vad var det du inte kollat? Vi kollar allting.
Anna, 49 år
– Det irriterar mig mer än tidigare att du inte hör. Du är ju sista chansen att förändra något. Listen up!
Anna, 39 år
– Va?
Anna, 49 år
– Vissa saker får berätta jag men inte andra. Som Brecht sa: ”Den som skrattar sist har tydligen inte hört de dåliga nyheterna ännu.”
Anna, 39 år
– Vi får prata om gamla sanningar och problem. För nytillkomna tittare… Myrornas krig.
Anna, 49 år
– Jag tar på läppglans och frågar folk hur de mår även om de inte frågar mig. Förr tyckte jag att det var normalt. Men jag orkar inte mer. Jag vill bara undra: ”Vad fan är skillnaden på gravlaxsås och hovmästarsås?” och ge fan i att bry mig om ”stämningen i rummet” och hur andra mår.
Anna, 39 år
– Du odlar pelargoner och gillar gravad lax med hovmästarsås. Vem är du?
Anna, 49 år
– Jag äter bara varmrökt lax. Jag är barnlös.
Anna, 39 år
– Och du undrar varför du fastnat? Tänk på vad Mary alltid säger: “Man blev som man blev när man inte blev som man skulle.”
Anna, 49 år
– Mary är död.
– Fan! Vad hände med tiden när man inte behövde betala trettiofem spänn för en GB-glass och Bowie inte var död? Kunde slänga luren i örat på folk.
Anna, 39 år
– Det sista hörde jag inte. Bruset.
Anna, 49 år
– Bruset, som vår tinnitus.
– Men det är kanske hormoner nuförtiden? Mitt sinne går från rädsla till något annat fortare än ett pit stop i Formula 1. Jag har ett väldigt väl utvecklat je ne sais quoi [läs; va?] för oro.
Anna, 39 år
– Du kan inte prata i hakparenteser.
Anna, 49 år
– Det är väl inte mindre verklighetstroget än att jag pratar med dig?
Anna, 39 år
– Vår ångest får faktiskt inte världen att gå runt. Vem hänger du med?
Anna, 49 år
– Inte så många. Färre och färre…
– Att vara ärlig med att jag inte alltid mår bra har definierat hur folk ser mig, bilden av mig.
– Alla tror att det är depression. Inget kunde vara mer fel. Det är rädsla.
– Ren rädsla. Katalysatorerna är alltid desamma. Ibland, men inte så ofta längre, prestationsångesten men alltid, alltid, pengaoron.
Anna, 39 år
– Ja, och ändå ser 90 procent ser bara en ”glad, irriterande snackig” Anna.
Anna, 49 år
– Och vissa ser Negativa Supernovan. Ibland tror jag att människor är lika öppna som jag, men så märker jag att det var ett slags skämt. På min bekostnad. Dom har inte förlorat något.
Anna, 39 år
– De skyddar sig. Det får man väl respektera.
Anna, 49 år
– Jag har tagit efter. Ibland är jag själv så vag numera att inte ens jag förstår vad jag menar. Så som folk gör. Riskerar inte att vara sig själva. Pratar man bara nonsens tillräckligt trovärdigt så.
Anna, 39 år
– Okej, okej, ord, ord, ord. Du isolerar dig. Det oroar mig.
Anna, 49 år
– Överdriv inte. Alla får väl mindre och mindre umgänge med åren. Men varför visade vi vad som fanns under lacken?
Anna, 39 år
– Sluta! Du klär inte i självömkan.
Anna, 49 år
– Äkta altruism kan bara komma från familjen. Det andra är någon form av bekräftelsebehov.
Anna, 39 år
– Brukar vi inte säga att vi definieras av vår familj och våra kompisar för då är vi en jävla bra människa?
Anna, 49 år
– Jag vet inte längre. När jag drar kreditkortet i kassan för att jag inte har en kontant krona kvar så funkar det inte att tänka ”jag är bra på andra sätt” längre.
Anna, 39 år
– De hade hjälpt oss tidigare i livet också. Pengarna.
Anna, 49 år
– Folk som rent praktiskt och pragmatiskt skulle kunna hjälpa men ständigt kastar ur sig: ”Jag önskar att jag kunde hjälpa dig.”
– Dom vill jag skrika åt! ”Släng inte ur dig plattityder.” Det tvingar mig att svara: ”Men snälla, rara lilla du! Iiiinte skall du väl tänka såååå!”
– Få mig att bekräfta dom! Alltså, va fan!
Anna, 39 år
– Mmmm… Men självömkan… Passa dig…
Anna, 49 år
– Ja, jag vet! Jag vet. Jag är bara så trött på att vara glad ”för de små sakerna i livet”. Inte ens doften av Mildreds schersmin en dag i juli funkar längre.
Anna, 39 år
– Va?
Anna, 49 år
– Jag sa att ingen någonsin kommer att kalla oss ’poor little rich girl’.
Anna, 39 år
– Inte ’Legs’ heller.
[Skrattar.]
– Förlåt, jag borde inte skratta. Eller skoja. Jag märker ju att du inte mår bra.
Anna, 49 år
– Det är lugnt. Folk kan absolut kalla oss för Freddie Mercury.
Anna, 39 år
– Because we’re the great pretender…
– Skam kan vara en väldigt farlig sak. Man måste våga be om hjälp. Hur är du med att bjuda hem folk då? Och …drum roll… får de gå in med skor på?
Anna, 49 år
– Skojar du? Det är min sista tvångstanke.
Anna, 39 år & Anna, 49 år
– Svenska, kära lilla älskling! Du är lika lite kontinental för att du tillåter människor att gå in i ditt hem med skor på, som det gör mig japansk att inte tillåta det.
[Skrattar båda.]
Anna, 39 år
– Och folk som säger: ”Min dörr är alltid öppen!” Alltså, avsikten med dörrar är att stänga dem. Ersätt deras öppna dörrar med ett stort, fett tomrum så får vi se vad som händer med deras gästfrihet!
Anna, 49 år
– Vårt tomrum.
[Tystnad.]
Anna, 39 år
– Om allt är så hopplöst, då får du väl ändra saker! Och för fan, sluta spela svår att vänja sig vid!
Anna, 49 år
– Att vara förstådd. Så hemskt.
– Himla inte med ögonen! Jag var ironisk! Det oroar mig också att min hjärna har slutat vänta sig att bra saker ska hända men om jag en dag vaknar upp och dagen är det imorgon som jag önskade mig igår, blir jag besviken då?
Anna, 39 år
– För fan! Sluta med alla dessa utläggningar! Bli arg i stället! Var mig!
– Var inte en sådan passiv mes med så s-t-o-r-a ord. Kom igen för fan! Du är ingen jävla skör Meissen-ballerina och du har inte förlorat diskussionen förrän du tagit av dig skorna, kastat dom mot motståndaren och missat.
Anna, 49 år
– Kast med liten boll var aldrig vår grej.
Anna, 39 år
– Skärp dig! Du ska inte dö ännu. Och du, allt det där, ”Now I am quietly waiting for the catastrophe of my personality to seem beautiful again, and interesting, and modern.”, är stulet och framför allt tröttsamt.
– Och! Tänk om du faktiskt träffar någon som fattar poängen när vi presenterar oss som Space Cowboy, the Gangster of Love and Maurice.
Anna, 49 år
– Tre överraskningar i en. Jag beslöt mig faktiskt för att förändra mitt liv en gång så jag bytte telefonnummer.
[Tystnad.]
Anna, 39 år
– Det var jag. Det var jag som bytte telefonnumret.
Anna, 49 år
– Skitbra initiativ, hörru Space-y cowboy! Vem är Keyser Zöse? Fattar du?
Anna, 39 år
– Ja, naturligtvis fattar jag. Jag är väl inte trög, men skippa ironin. Jag försökte i alla fall. Så du har gett upp? Bara så?
Anna, 49 år
– Tja, bara man har en Stesolid, en bra kudde, en Ben & Jerry’s och alla julspecialer av ”The Vicar of Dibley” nära så.
Anna, 39 år
– Du har verkligen gett upp?
[Tystnar.]
[Tystnad.]
Anna, 49 år
– Jag har några bokidéer.
Anna, 39 år
– Yaaay! We’re back och nu är vår catchphrase, ”For Award Considerations Only.”
Anna, 49 år
– Du streamar inte film olagligt ännu så vad vet du om det? Men visst, bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr så vore det inte skönt om monstret under sängen en dag blev kär i vår skyddsängel.
Anna, 39 år
– Trip away; make no stay; Meet me all by break of day.
Anna, 49 år
– Jo, du är väl precis så. Ett jävla Pucko.
Anna, 39 år
– Det är inte Puck som säger det. Det är Obe…
Anna, 49 år
– Oberon. Jag vet. Shut up nu! Positivt tänkande here we go. Jag ska minsann börja använda de dyra svarta BLK DNM-jeansen och slänga Lindex-jeansen som jag använder för att spara på de andra.
Anna, 39 år
– Ah, men va fan? Jag hängde inte ens med.
Anna, 49 år
– För du är inte här.
Anna, 39 år
– Intentionen måste vara att…
Anna, 49 år
– Men så kan också goda intentioner vara lika dåliga som dåliga. Jag försöker bara justera vårt inre PA-system.
Anna, 39 år
– Du har alla svaren som vanligt. Det skulle vi ju också försöka komma ifrån.
Anna, 49 år
– Du hör mig plötsligt klart! Även det ledsna? Kan du gå vidare nu?
Anna, 39 år
– Memento mori och min inre ironi säger mig att jag bör ta till mig denna insikt idag; inte imorgon eftersom det då naturligtvis är, i förgänglighetens anda och obeständighet, borta.
Anna, 49 år
– De s-t-o-r-a orden började inte med mig. Ska jag säga något klokt eller använda ytterligare en filmmetafor?
Anna, 39 år
– Vi kör film.
Anna, 49 år
– Då önskar jag att jag hade en DeLorean.
Anna, 39 år
– Like if.
Anna, 49 år
– Hear me out! “Your future hasn’t been written yet – no one’s has. Your future is whatever you make it. So make it a good one.”
– Det var du som sa ”Kör på film!”
Anna, 39 år
– Marty McFly är stressad och olycklig i alla filmerna för att han har svar som han inte orkar med.
Anna, 49 år
– Hence, varför vi måste sluta mötas så här.
– ’Halvlycklig’ är för övrigt också bättre på engelska. ’Half past happy.’ Då har man åtminstone varit lycklig även om man nu är aningens förbi.
Anna, 39 år
– Vi är som alla andra då.
Anna, 49 år
– Som låter Atlanta brinna och Bobby stanna i duschen.
Anna, 39 år
– Släpp taget.
Anna, 49 år
– För fan!
Anna, 39 år
– Okej, förlåt! Men bara den som gått vilse kan hitta den oväntade gläntan i skogen. Tran…
Anna, 49 år
– …strömer. ”På väg i det långa mörkret. Envist skimrar mitt armbandsur med tidens fångna insekt.”
– Jag får väl göra som jag brukar då, gå på alla A-brunnar bara för att se vart det leder. Eller nåt.
©SlowClapStories
Slow Clap Stories 
You must be logged in to post a comment.